När det känns själviskt att tänka på skilsmässa

Det har kommit ett brev med en viktig och mångfacetterad fråga till vår expert på livs- och levnadsfrågor, Pia Spånghagen. Det handlar om  skilsmässo-tankar – något som förmodligen ganska många par med barn kämpar med- när känslorna och gemenskapen slocknat, men tankar på skilsmässa ändå känns fel. Mot barnen. 

Hej

Jag lever i ett förhållande där jag upplever att vi har vuxit ifrån varandra, men jag vill inte skilja mig. Vi har tre barn och har pratat flera gånger om att vi har utvecklats åt olika håll, men vi känner ändå att vi inte vill separera eftersom det känns så själviskt. Hur ska man tänka?

 

Pia Spånghagen; socionom/leg psykoterapeut

Expertens svar: Många finner det svårt att hålla liv i sin parrelation när livet hopar sig med arbete, småbarn, krav på personlig utveckling och förkovran, socialt umgänge, aktiv fritid, träning m.m.  Efter år av kampen att få vardagen att gå ihop kan man finna sig leva parallella liv utan så mycket gemensamt med sin partner. Det finns inget självklart lätt svar för hur man kan eller ska hantera en sådan situation. Du beskriver att ni har utvecklats åt olika håll, att ni har pratat om skilsmässa men att det känns själviskt. Ska jag förstå det som att det känns själviskt mot era barn? Du skriver inte hur gamla barnen är och egentligen kanske det inte gör så stor skillnad känslomässigt. Rent pratiskt kan det dock vara lättare med en separation när barnen är lite äldre (10-12 år och uppåt) och själva kan uttrycka sina behov kring boende och umgänge .

 

Läs mer: Några tankar innan du skiljer dig

 

Om det står helt klart att du och din man inte har något gemensamt längre kan det vara hjälpsamt att ifrågasätta tanken om att vara självisk och den känsla den tanken kan väcka, skuld gentemot barnen.  Det finns inget som talar för att det skulle vara bättre för era barn att ni håller ihop kärnfamiljen för deras skull trots att era känslor för varandra som partners och er gemenskap med varandra har upphört. Att välja att bryta upp ur en relation och söka ett liv som ger mer tillfredsställelse för var och en av er kan rent av vara modellerande och en förebild för era barn. Vad ger ni för signaler till barnen om ni väljer att leva tillsammans och negligera era egna behov? Kanske förmedlar ni då till dem att man ska stå ut och kanske lida för andras skull och sätta sina egna behov åt sidan? Vad kan ni förmedla för värderingar om ni bryter upp? Kan det ge era barn signaler om att man inte ska vara kvar i en relation som inte ger tillräckligt och som eventuellt kan vara destruktiv? Att man har rätt att välja ett gott liv åt sig själv och därigenom även för sina barn?

Vid en separation är det givetvis oerhört viktigt att ha barnens bästa för sina ögon. Att inse att ni har gjort slut på parrelationen, men inte på föräldrarelationen. Den måste fortsätta fungera och ni har skyldighet att undvika att barnen hamnar i kläm i en eventuell konflikt mellan er.

 

Läs mer: Katarina Wennstam om boken ”Happy, happy – en bok om skilsmässa”

 

Du beskriver att ni har vuxit ifrån varandra och jag får uppfattningen att ni inte är osams och bråkar utan ganska så överens om att ni kanske inte vill skiljas. En annan möjlighet än skilsmässa är ju helt enkelt att fortsätta leva tillsammans som vänner och driva företaget Familjen AB till dess barnen flugit ut och därefter ta ett nytt beslut om hur ni två ska eller inte ska leva tillsammans. Det finns många olika aspekter som spelar in vid funderingar kring separationen. Det kan vara rent praktiska saker, ekonomi, släkt, vänner etc som är av stor betydelse och de behöver givetvis vägas in i beslutet. Det avgörande är att ni gör medvetna val och hittar en god grund för era val. Det kan vara hjälpsamt att utforska den ambivalens  som  finns kring livet tillsammans genom att exempelvis göra +/-listor för att leva kvar i relationen respektive separera. Ytterligare ett alternativ för er är att se om det går att blåsa liv i er parrelation igen. Vilka försök har ni hittills gjort på det området? Nu har känslorna svalnat och ni söker er inte längre till varandra. Så har det ju inte alltid varit. Är det möjligt för er att “gå tillbaka” och undersöka vad det var som en gång fick er att bli ett par? Vad det var som attraherade er hos den andre? Går det att skapa tid och uttrymmer för att se om de känslor som en gång fanns kan väckas till liv? Om det är möjligt vad skulle det få för betylse för dig, din man och era barn?

Hur ni än väljer att gå vidare kan det vara att rekommendera att söka hjälp hos en parterapeut för att få möjlighet att samtal om alternativen ovan, reda ut er ambivalens och få hjälp i ett beslutsfattande oavsett vilket alternativ som kan vara lämpligt för er.

Rekommenderad litteratur:  7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation av John Gottman:

Handbok för separerade föräldrar av Mats Klasson

 

Pia Spånghagen, socionom/leg psykoterapeut