Några tankar innan du skiljer dig

Jag satt och fikade med ett gäng tjejer i 20-års ålder häromdagen. Duktiga, kreativa, vad vi lite allmänt skulle kalla typiskt starka tjejer. De var student i antågande och en av dem suckade över blandfamiljen som egentligen inte alls ville hänga mer än de måste men nu var så illa tvungna. De beskrev situationer av medlande mellan familjer, om etiska dilemman som plötsligt de, barnen, skulle lösa åt sina föräldrar som ständigt såg bjälken i den andres öga. Listan fylldes på vartefter vi satt där.  Men nivån på problemen mellan splittrade föräldrar började mer och mer likna dem du hittar på närmaste dagis. Det här var inga slagna tjejer, det var trötta tjejer, trötta på vuxna som slutat vara vuxna.

 

Jag har full förståelse för att par efter år tillsammans vill gå skilda vägar. Livet är organiskt, man förändras, tänker nya tankar träffar nya personer som plötsligt väcker nya funderingar. Så är det och så har det nog alltid varit även om vi förmodligen möter betydligt fler personer nu än en, två generationer tillbaks. Det finns också de som stannar alldeles för länge, för just barnens skull. De som tänker att de kommer bli bättre i morgon, att den där psykiska eller fysiska smällen är den sista. Om jag bara pratar honom eller för den delen henne till rätta så kommer allt att förändras. Men med åren sjunker självkänslan och till slut finns varken orken eller kraften att gå kvar.

 

En person i mitt förflutna ringde en dag och bad om ursäkt för de osäkra åren vi hade haft tillsammans. Vi hade för länge sedan gått skilda vägar utan några hard feelings, men nu berättade han för första gången om de röriga åren hemma i barndomshemmet och den inte alltid så snälla pappan. Klart det hade präglat, som han sa, och jag hade drabbats om än lite på avstånd. Han hade inte litat på att ett förhållande kunde fungera, nu visste han varför.

Så stanna till vilket pris som helst – absolut inte!

 

Men. Ibland undrar jag om det ibland är lättare att kasta in handduken än att jobba vidare, att acceptera att även om det finns åsikter och tankar vi aldrig kommer enas om ändå kan hitta en väg framåt tillsammans. Att just accepterandet är nyckeln. Även accepterandet att det finns dåliga dagar och extremt tråkiga dagar då ungefär alla runt omkring kan kännas som ett grönare gräs. Men att det i den insikten ändå finns en slags etisk kompass som säger: Bara för att jag tröttnat för stunden så kanske jag ändå ska ta en rejäl funderar på om det här är är ”good enough”. Just det uttrycket tycks försvunnit i vår värld av att maxa livet, ta hand om sig själv, jag är värd bättre mentaliteten.

Exakt de orden sa en terapeut till ett par jag känner där det hade börjat knaka. ”När jag lyssnar på er så känns det som att ni verkligen vill få det att fungera så vad tror ni om ett good enough?” Sa han. De hade tappat hakan där inne i rummet, och skämts lite, känt sig som två barn som slogs om största leksaken i lådan.

 

Allt det där svischar förbi i huvudet när jag nu lyssnar på barnen till de som skilt sig. Unga tjejer som suckar över vuxna som tycks glömt bort hur deras beslut påverkat och påverkar så många fler. Bara ett familjekalas till, säger en av dem, sedan är det över sedan måste vi inte ses i den här konstellationen mer. Kan man över huvud taget tro på kärleken? Suckar en annan.

Ja, visst kan man det, men kärleken är inte glossig-magasin-snygg. Det är makaroner och köttbullar en tisdagskväll, skitiga träningskläder, utvecklingssamtal och många diskussioner om värderingar och etiska dilemman. Kärlek är inte romantiska weekends med skyhöga förväntningar eller semestrar som ska leva upp till de perfekta katalogbilderna. Nä, det är känslan av att vara ett team även när det blåser som kraftigast. Att säga, vi sover på saken och inte vinna alla strider. Kärlek är en coca-cola vid sängen när man är magsjuk och ett ”ha en bra dag” på telefonen. Kärlek blir helt enkelt precis vad man gör den till – letar du fel hittar du fel.

Så…good enough?

 

Johanna Litsgård LebourneJohannakrnk

@litsgaard

2017-03-13T11:50:47+00:00