Från Rose-Marie Wibergs blogg/
Vi kommer fram som vanligt får man väl säga i mörker, vi är väldigt bra på att pricka rätt, när det gäller att komma fram, vid fel tidpunkt. Men klockan 18.00 den 5 maj, släpper vi i ankaret i viken vid ön San Cristobal, jag ser med spänning fram mot att få se vår första Galapagos ö i dagsljus. Hoppas natten går fort! Ska bli skönt att få ligga i en säng som inte lutar och gungar, och vi kan sova samtidigt och inte bara max 4 timmar. Det känns lyxigt, efter många dagar till havs.
6 maj inklareringsdag. Vi åker i land, och det första man ser är alla som ligger och solar sig på pirarna och på sittplatserna på torget, även stranden är full, verkar vara ett skönt liv. En bit längre bort håller ungdomarna till, de solar och badar också, tycks verkligen njuta av livet. Vid slipen ligger de och låter vågorna skölja över sig, och lugnt spola upp dem på land. Vi har träffat dem ”livsnjutarna, Sjölejonen.” De är många och totalt orädda. Kenta tycker att han borde släppa iland mig ensam för att jag ska kunna se mig mätt och bli normal igen, detta är mitt paradis.
Vi får 20 dagar här på Galapagos, sedan måste vi lämna. Har tillstånd att besöka ett par öar till, få se om vi gör det eller stannar här hela tiden.
7 maj utflyktsdag vi och 15 andra åker på tur. Vi är de enda svenskarna, så engelskan tas fram igen. Vi får se jättesköldpaddor (tyvärr har de börjat hägna in dem, för att skydda dem mot alla besökare och vilda hundar) vi får känslan av djurpark, även fast området är stort och bara har ytter staket? Landsköldpaddorna är mycket märkliga djur, och väldigt gamla kan de bli, vi undrar vad de gör under alla dessa år, svaret är enkelt, fler sköldpaddor! Vi fick se lite live show. Vatten Iguanerna som bara finns på Galapagos lever helt fritt och är som alla djur här orädda. De lever på alger som de dyker ner i havet för att beta. Sjölejon finns också på plats. Vi vandrar upp till en av de största vulkankratrarna. Motionen behövs, kondisen är inte bra efter lång tid på båt. Kratern är vattenfylld så man tänker nog mer på insjö än vulkankrater. Dagen avslutas med middag hemma hos Fernandes, resefixaren, god mat. Men ni skulle se miljön där vi sitter, bland tvättmaskiner och tvätt. Ett tunt tak av plåt täcker oss. Det har sett sina bästa dagar och verkar kunna ge upp när som helst. Därtill en tomt som vi skulle kalla skrotupplag. Vi får verkligen uppleva det ”genuina Galapagos”.
Kenta har sagt till mig att sjölejonen inte kan komma upp på vår akter för den är för liten och smal. Jag får förklara, sjölejonen har en förkärlek till dingar och öppna roddbåtar där de kan ligga och sola eller sova. De kan komma upp högt, mycket högre än vi trodde. När vi sitter i sittbrunn på kvällen hör vi något akterut, vi kollar och på aktern ligger ett sjölejon, blir störd av oss och plumsar tillbaka till vattnet, en minut senare är den där igen, nu sticker den upp huvudet på aktern, Kenta snabbar sig att sätta fast understa aktervajern, vi vill inte ha några sjölejon ombord. Sprutar vatten på den, det gillar den inte utan sticker, konstiga vattendjur som inte gillar vatten, berodde kanske på att det var dusch och sötvatten. Det har hänt att seglare fått in dem ända i salongen. Att få ut dem har inte varit någon lätt uppgift, de är ganska argsinta när de blir störda och kan bitas ordentligt och en fullvuxen hane går man inte direkt i clinch med. Därför åker vi alltid vattentaxi till byn, bara att vissla eller ropa i Vhf:n så kommer den direkt och gratis är det. Så vår dinge får vara kvar på Blue Moons rufftak.
13 maj (fredagen den 13:e!) Bra dag att segla på! Vi tar upp ankaret vid halv sextiden på kvällen för att ta oss till Isla Isabela, ungefär 80 distans från Cristobal. Det blir nattsegling. Fin segling, vinden börjar bli åt rätt håll, men vi fryser igen. På med fleecetröjor och brallor, till och med mössa. Det är ju bara 25 grader i luften! När vi är ungefär halvvägs, ser vi ett konstigt ljus långt borta. Det är vaktskifte, därför är vi uppe bägge två. I kikaren ser vi vad det är. En vulkan som har utbrott, lavan rinner efter sidorna, vi tänker ”är det dit vi ska”? Det var en annan ö får vi reda på efteråt, och utbrottet uppmärksammades även på svenska nyheter. Isla Isabela den ön vi ska till har sex vulkaner varav flera aktiva, senaste utbrottet var 1998 inte så länge sedan. Men just nu verkar de lugna. Vi kommer fram vi sju tiden på morgonen. Mycket båtar vid ankringsviken, men till slut hittar vi en plats att droppa ankaret på. Men det rullar, dyning. Efter ett par dagar flyttar vi oss, när vi ser en båt vi vet har en mycket bättre ankringsplats, dra upp ankaret för att ge sig iväg. Nu kan vi njuta god av nattsömn igen.
Här är inte lika fint som i San Cristobal tycker vi, men djurlivet är toppen. Sjölejon, pingviner, det finns sådana här fast det inte finns någon is. Massor av fåglar, en del med knallblå fötter! Hajar, och massor av vatten Iguaner. Många gör här en utflykt till världens näst största vulkankrater, till häst. Ni ska se deras sätt att sitta efter att ha tillryggalagt 3 timmar på en hästrygg! Tycker synd om dem med tanke på att de snart ska ge sig ut på en tre veckors dygnetruntseglats. Tur att Kenta tyckte att vi hade sett tillräckligt med vulkankratrar. Här på Isabela lever vi ett lugnt liv, laddar för vår långa resa till Marquesas 3000 distans bort.
______________________________________________________________________________
Från Galapagos till Marquesas i Franska Polynesien och Cook Island
Den 24 maj börjar vi vår långa resa från Isla Isabel på Galapagos, för att segla 3000 distans till Marquesas. Vi har bestämt att ön vi ska till får bli Nuku Hiva även om det inte är den första man träffar på.
Vi är fullbunkrade, frukten vi beställt blev massor, 100 apelsiner, en hel bananstock, mandariner, grape, bristen på c-vitamin är minimal, nu ser vi ut som riktiga långseglare med bananstock hängandes i aktern. Pris 60 svenska kronor för allt!
På resan över händer det inte särskilt mycket, det är skiftande vindar ganska svaga emellanåt, och mycket skvalpiga vågor. Att det skulle vara så rulligt att korsa våra stora hav trodde vi inte. Då menar vi inte ”vindvågor” de som är proportionella i förhållande till hur mycket det blåser. Utan det är alla de andra, de som kommer från alla håll utom från det håll det blåser. De ställer till det så det blir ganska obekvämt att leva ombord. Hade hört ryktas om att Stilla havet skulle vara så lugnt (hörs på namnet) så att man kunde sitta uppe i sittbrunn med dukat bord, det gäller definitivt inte oss. Här räcker det inte med halkunderlägg, utan vi får hålla kvar tallrikar och glas med den fria hand som inte är upptagen med att hålla kroppen på plats i sittbrunn. Så farligt är det inte, vi är ganska härdade vid det här laget.
Den 10 juni händer det!! Vi ser en båt, på långt håll, men i alla fall, att efter över 2000 distans utan ett livstecken från något annat än havslevande djur, känns det bra att veta att vi inte är ensamma på detta jättehav. Våra finska vänner som krockade med en val önskade nog vid det tillfället att det inte funnits så mycket levande under ytan. Men slutet gott, både val och båt klarade sig oskadda, tack och lov. Fartyget visade sig när vi kom närmare vara en kinesisk flytande fiskefabrik. De svarar inte när vi anropar dem, kanske beror det på att vår kinesiska är ganska begränsad, om sanningen ska fram lika med noll. Lite läskiga tycker vi att de är där de åker över havet och dammsuger in allt levande de kommer nära, för det är vad de gör. Delfiner sköldpaddor allt följer med, än så länge ingen segelbåt. Eller?
En dag får vi besök av ett gäng pilotvalar. För ovanlighetens skull är de intresserade av båten, flera simmar precis vid sidan om och den största lägger sig vid vår akter och kollar in vår släpgenerator, men den bara tittar som tur är. Skulle vara kul att veta vad de tänker, när det möter oss småbåtar ute på havet på deras revir. I ett element som vi inte alls tillhör. Tror de tycker att vi är ena konstiga kufar.
Vad gör man då på en sådan här lång överfart? Vi sover, äter, fiskar, håller efter det som blivit slitet eller gott sönder det är ungefär det vi gör, tvagning ingår också, och det är bra mycket enklare nu när vi inte behöver ransonera på söt vattnet, vi har ju vår water maker. Och inte att glömma alla böcker vi har ”tid” att läsa. Och det konstiga är, att tiden går fort.
Den 13 juni klockan 10.30 LAND I SIKTE, det är Kenta som vanligt, som är först och får inmundiga kapsylen med whisky, segrarens vinst, (först se-land-pris).
Efter 20 dygn ser vi ön Nuku Hiva i Marquesas, Kannibalernas land ! Det var inte för så längesedan de slutade äta folk (slutat sägs det). Vi blir i alla fall inte kokta, annat än av solen. Men det kan ju bero på att de inte tycker vi smakar så gott. Varför? För vi äter för mycket kött sägs det och det gör vår smak sötaktig! Kanske som kyckling, allt konstigt kött sägs ju smaka ”ungefär som kyckling” det har ni väl hört? De kallade vita människor för” long pig”. För er som är känsliga läs inte detta utan blunda ett tag.
Det bästa på människan var ögonen, skulle kokas ca 3 min som löskokt ägg, en delikatess som bara de mäktigaste fick äta. Kvinnor fick överhuvudtaget inte smaka. Sedan hade de en metod liknande den vi hade förut, förbjudet nu i Sverige, att bara ge kalvar mjölk i en trång kätte, där de inte kunde röra sig. Bara mjölk gör att de får blodbrist och därför blir köttet ljust och ”smaskigt”. Men här var det barn som fick leva som kalvarna men i en grop i marken, tills de var rätt gödda! Nu är det slut på recepten så nu kan ni titta igen.
Marquesas anses också vara tatueringskonstens moderland, alla tatuerar sig. Man börjar från fötterna och sedan uppåt så att när man är vuxen har man kommit ända upp till ansiktet, inga figurer utan symboler. Ser enligt mig i alla fall enormt häftigt ut på rätt person och på rätt plats. Många seglare är nu tatuerade, kvinnor som män. Att så många kvinnor gjorde det tror jag berodde på tatueraren! En mycket snygg och sexig fulltatuerad söderhavs man, han var inte så dum att vila ögonen på. Hoppas de som tatuerade sig vet vad som står på deras armar nu! Det var inte direkt vårt alfabet.
Nuku Hiva är otroligt vackert, det vackraste vi har sett. Synd att man inte med ord kan skapa bilder som är lika vackra som den här verkligheten. Här finns mycket dramatiska bergsformationer, bergen är höga och brant med lodräta klippväggar klädda med knallgröna slinger och mossväxter och på många ställen finns vattenfall som gör skönhetsintrycket ännu mer spektakulärt. Lägg där till, grönskan av palmer, bananträd med sina gröna eller gula frukter, citrusträd med knallgula citroner eller orange apelsiner. Små och stora bäckar med kristallklart vatten. Bilden blir inte sämre, när en manlig ryttare med bar överkropp kommer galopperande ridande barbacka på en kopparfärgad häst längs den gräsbevuxna stigen, vad mer kan man önska sig av edens lustgård! I alla fall om man är kvinna!
Kvinnorna här, är inte alltid kvinnor fast de ser ut som kvinnor. Det är transvisiter och de är många. Varför? Kan man undra. En teori är att den först födda ska vara en flicka för hon ska ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Därför fostras alla förstfödda till flickor oberoende av kön! Så har man löst det problemet. Ingen höjer ögonbrynen om det kommer en grovlemmad iga egenskaper, det bästa från bägge könen. Det går bra att tro på det man tycker låter troligast.
En dag vandrar vi till ett vattenfall, det tar två timmar att gå dit och nästan lika lång tid att gå tillbaka. Utmärkningen av stigen består av stenfigurer, måste vara väldigt gamla, men fungerade fortfarande som vägmärken, vi hittar utan problem. Har man tur kan man få en väldigt speciell vägvisare, han väljer själv vilka han ska guida, de mest osäkra. Hur han kan veta vilka det var? är en fråga jag inte kan svara på, då guiden är en ”hund”. Den hade tagit på sig den här arbetsuppgiften självmant och varje dag följer den med några vandrare till vatten fallet och tillbaka, det är en mycket säker vägvisare. Jag vet inte men kanske är det vandrarnas matsäckar som lockar! Vi vadar över ett flertal små och medelstor bäckar innan vi kommer fram, blir ganska blöta, men det är det värt med råge. En enorm skönhets upplevelse väntar. Ett smalt men enormt högt vattenfall inramat av höga blågröna berg och vid dess slut en damm. Ett smalt men enormt högt vattenfall inramat av höga blågröna berg och vid dess slut en damm med kristallklart ”kallt vatten”, underbart att svalka sig i. Och runt dammen en grönska som får oss att tappa andan. Det här är paradiset! Igen!
Lena och Kenneth
För att komma till Rose-Marie Wibergs blogg, klicka HÄR