Marbella-blogg
En fredagskväll i april, på en After Work på Gran Melía Don Pepe, träffade jag ett intressant par. Jag gick fram till dem för att hälsa dem välkomna och frågade var de bodde när de hälsade på sina vänner i Marbella. På båten blev svaret. Jaha, på båten? Vilken båt? Blev min motfråga. På vår segelbåt. Vi är här i Marbella någon vecka till och seglar hemåt när vädret tillåter. Spännande tyckte jag. Och så var samtalet igång.
En seglats till Galapagos, San Cristobal
På landbacken efter tio år på Blue Moon
Lena och Kenneth berättade att de nu var på väg hem till Sverige efter att ha seglat jorden runt i 10 år. 10 år nästan skrek jag. Hade jag hört fel? Nej, de hade varit till havs i 10 år. Jag blev så klart nyfiken och imponerad och ville träffa dem innan de skulle åka hem för att lyssna till deras fantastiska historia. Tänk att ha varit på en segelbåt i 10 år med några få undantag då de flög hem till Sverige. Vilket liv – på gott och ont!
Sagt och gjort vi sågs ett par dagar senare. De berättade och jag skrev men emellanåt blev jag så fascinerad så jag glömde att anteckna. Lena och Kenneth, som kallas Kenta, hade många intressen hemma och de var aktiva inom många områden. Kenta är kappseglare, har hållit på med biltävlingar, konstflyg och var egenföretagare. Lena hade sina hästar på deras gemensamma gård i Enköping. När de båda var straxt under 50 beslutade att segla till Karibien i med sin båt Blue Moon en Hallberg Russel som är 40 fot, 12,22 meter lång.
Den 15/6 2002 bar det av och de hade bestämt sig för att segla till Karibien och vara borta i ett år. Deras barn tog hand om gården för de skulle ju bara vara borta i ett och hade inte en tanke på att sälja gården då. Men tiden gick och ett år blev till två och beslutet att sälja gården kom efter ca 2 år. Beslutet om att fortsätta till havs kom vartefter och det kanske inte var alla gånger som de var helt överens om att inte åka tillbaka till Sverige…
Att berätta om 10 års segling på en timme är ju omöjligt så Lena och Kenta valde att berätta små episoder som kom upp i tankarna när vi satt där på en balkong i Marbella i eftermiddagssolen. Ja, allt började ju i Karibien… Från Trinidad seglade de mot Stilla Havet. De styrde sin färd mot San Blas Islands som består av ca 380 öar och som ligger öster om Panama-kanalen. Invånarna, Kunaindianerna, är världens näst minsta människor, bara pygméerna är kortare. De är kända för sina vackert sydda ”molas”, tyg som bland annat används till kläder. Där det gick bra att betala med kokosnötter Kunaindianerna drevs från Panamakanalen under spanska invasionen och de tog sin flykt till de närmare bestämt 378 öarna. Många av dagens män på öarna pratar idag spanska. Kuna-männen är jägare och fiskare. Lena och Kent behövde fylla på sina matförråd och de köpte mat från de ”matbåtar” som var deras affärer. Och här kunde man betala med kokosnötter!
Apropå språk ja hur gör man sig förstådd på alla ställen i världen? Det är enkelt. Teckenspråket fungerar vart man än kommer. Och konstigt nog kan man prata med varandra trots att man inte kan alla språk.
När de kom till Suwarrow längst norrut i Stilla Havet så var de 13-14 båtar där samtidigt. Och på den lilla ön bodde en tillsyningsman och hans fru. På den ön tog Lena och Kentas matförråd slut så de fick förlita sig till fiskelyckan. Den absolut längsta seglatsen var den mellan Galapagos och Marquesas Franska Polynesien. Den var 3300 distansmeter och tog 22 dygn.
När de kom till Aden som är sjöhamnen i Jemen med ca en miljon invånare och som gränsar till Röda Havet möttes de av en immigrationsagentagent som tog emot dem. I alla hamnar skulle de förstås visa alla papper på båten eventuella visum, deklarera etc och i vissa länder inte allt för få fick de ge mutor för att komma in även om alla papper var i sin ordning – det kallas inte mutor utan presenter. Immigrationsagenten kollade alla papper, fyllde i, stämplade och fick sin present och då tyckte Lena och Kent att det gick ju bra. Men icke då var det dags att gå till tulltjänstemannen en bit längre bort som gjorde exakt samma sak – och så klart ville ha sin present också. Det var tur att de hade gott om tid på sig.
I Oman samlades båtar för att gå i kolonn genom Oman och Jemen. Blue Moon är inte med i kolonnen utan seglar tillsammans med Norska båten Fruen fra Havet. Utanför Somalias kust infann sig den otäckaste upplevelsen under resan och då Kenta trodde att deras sista stund var kommen. Det var när det kom upp två öppna motorbåtar med stora motorer, i hög fart inga fiskare det! Lyckligtvis gjorde de helt plötsligt helt om och drog iväg till havs, kanske fick de nys om ett bättre byte!
På frågan om de stött på några farliga och otäcka djur så var svaret naturligtvis ja. Komodovaraner, de köttätande ödlorna, fanns på stränderna i Indonesien på Komodoöarna. Varanen är den nu största levande ödlan som finns. Några arter kan bli upp till 2 m lång. I östra Australien stötte de på Redback Spider som är en av de farligaste spindlarna i Australien. Honan är lätt att känna igen på sin klarröda sträng på sin svarta kropp och hon är ca 1 centimeter lång. Hanen är mindre och är oftast inte större än 3-4 mm.
Lena berättar också att de såg två sjöormar också det i Australien. Den farligaste ormen, Australien Brown Snake, som blir ca 1,5 m men det har hittats Brown Snake som är upp till 2,3 m såg också till att visa sig på deras färd. De livnär sig på små djur som fåglar, möss, råttor och även andra ormar och finns i Östra Australien. Om man blir biten och inte kommer under vård ganska omgående så dör man.
Australien känns inte som ett land jag skulle stortrivas i men det gjorde Lena och Kenta och de stannade ett tag i Australien för att upptäcka detta fantastiska land. Och inte minst Sidney, en helt och underbar stad.
De seglade sedan från Tonga till Nya Zeeland där de köpte bil en bil för att utforska ön som ligger så långt bort man kan komma från Sverige sett. Nya Zeeland är en östat i sydvästra Stilla Havet som består av två landmassor (Nordön och Sydön) och ett flertal mindre öar. Landet ligger ca1500 km öster om Australien. Vilket avstånd.
I Asien har Lena och Kenta tillbringat mycket tid. De var sammanlagt över två år i Thailand och Malaysia. Däremot var Lena inte med på Blur Moon när Kenta seglade från Thailand till Turkiet. Och varför kan ni läsa i Lenas kommande bok.
Under hela sin resa har det ju träffat många fantastiska människor av alla de slag och många seglare har de stött på lite här och var under åren men det mest annorlunda seglarparet de träffade på var ett par i 80-årsåldern som hade seglat runt jorden i 50 år!
Lena och kannibal
Det som slår mig är att Lena sällan nämner folk som de träffat vid namn – eller rättare sagt aldrig. På havet kallar man varandra för båtnamnen när man talar om varandra – inte när man talar med varandra så klart. Seglare är ett speciellt folk och det är sällan som de planerar. Och gör de det så ändrar de sig alltid. Kan det vara svaret på frågan varför Lena och Kenta var ute 10 år istället för 1?
Efter en tuff hemfärd med för mycket vind och vågor och dåligt väder kom de iland på midsommarafton 2012 och Blue Moon var efter 10 år tillbaka i Svedala. Under hela resan har Lena skrivit dagbok som nu ska bli en bok om deras 10 år på havet – Himmel och helvete – sanningen om att segla jorden runt.
Jag ser fram emot att träffa dem i Stockholm under hösten för att höra hur deras anpassning till det normala, svenska livet ser ut och hur det går och vad de gör. Som Lena skrev till mig för några dagar sedan så har de köpt ett hus och är inne i ekorrhjulet igen. Går det så snabbt att anpassa sig? Eller kommer de att ge sig ut igen?
Läs Lenas härliga utdrag ur boken nedan och njut av de fantastiskt vackra fotona.
___________________________________________________________________________________________
Utdrag ur: Himmel och helvete – sanningen om att segla jorden runt av Lena Ekblom
Söndag 1 december och 1 advent. Atlanten väntar
Klockan 12 00 tjuter vi i hornet när vi ger oss i väg flera båtar tjuter tillbaka, policy att göra så när man tar steget .Nu ska vår smörsegling börja med sol, varma vindar och medvind. Går för motor de två första timmarna för att få fri vind. Sedan segelsättning fullt ställ. Vinden ökar och ökar vågorna växer brantare och brantare accelerations vindar från Gran Canaria, stämmer nog, blir bättre då vi gjort några distans. Tror vi det, fel vinden ökar mer och mer, vågorna växer sig större, vi revar. Kenta styr då han är den som kan det, jag upp på däck, det rullar bra, vi rullar in hela storen, tillbaka till sittbrunn kryper en totalslut Lena, kropp som gelé. Var är musklerna och orken? Revar även in genuan tills bara en liten lapp sticker ut ändå gör båten 8 knop, men nu blåser det konstant 16-18 sekund meter och i byarna upp till 24. Vilka jättevågor säger vi, men som tur är kommer de bakifrån då vi har läns. Ja som vanligt är det natt och kolsvart när vinden tar i. Men varför måste det vara så kallt? Vi får plocka fram vinterkläderna igen. Kenta vill ha sin mössa men vi vet inte var den ligger, som krydda på allt kommer det regn. När vi sitter där i sittbrunn hör vi dånet från vågen modell gigant som kommer, Kenta slänger sig på ratten, för sent. Vågen tar tag i båten snett bakifrån och på någon sekund har vi hamnat åt fel håll. Blue Moon kränger till men lägger sig aldrig helt ner, tur då hade det blivit rörigt i båten. Med tanke på att vi nu fullbunkrade väger drygt 12 ton, behandlade vågen oss som en jolle, vilka krafter. Våghöjden ska enligt prognosen var 3 meter så de flesta är nu större, då det blåser mycket mer än vad prognosen sa. Hur stor den här vågen var törs jag inte ens tänka på.
En våg tar vägen över rufftaket, gör inget om man inte har luckan på vädringsfas! Vatten i soffan på bord och matta, saltvatten det torkar aldrig. Några minuter senare upptäcker Kenta att flera 5 l vattenflaskor är på rymmen, tommma! vattnet på mattan. Kan vara bra säger jag då kanske den har sköljt bort saltvattnet, man måste se positivt på saker ibland.
Under natten handstyr Kenta då gigant vågorna blir fler och fler, han kan då parera så de kommer rakt akter om båten och inte på sidan, men istället fyller de sittbrunn och Kenta med sina toppar. Själv får jag ligga i kojen och hålla i mig, dumt att två fryser enligt Kenta, det är bussigt det.
* * *
2 december dag 2 på Atlanten. Fortfarande hård vind och stora vågor från alla håll, ingen sömn nu heller.
Banta vill ju många göra, här ett förslag åk med Blue Moon på Atlanten. Dag 1 meny: morgon 1 macka, lunch 1 banan eventuellt 2 om du är man, middag 1eller 2 bananer beroende på kön, däremot obegränsat med vatten, man går ner garanterat. Tillkommer att hålla i sig dygnet runt utan sömn.
Fick höra att Gran Canaria, drabbats hårt av stormen, ett par båtar som låg ankrade sjönk, ponton bryggor bröts sönder, och restaurangen längst ut på kajen i Mogan spolades bort. Så vi har haft det ganska bra mot många andra, bättre att vara ute på havet ibland, även fast det blåser storm.
3 december dag 3 på Atlanten, Vinden har mojnat men fortfarande väldigt skvalpig och hög sjö, nu skall det bli middag, riktig mat. Pasta carbonara gjord på egna råvaror lyckas jag få ihop, gott efter två dygns svältkost Tyvärr nästan ingen sömn alls pga vågorna, men däremot miljarder stjärnor, synd bara att det fortfarande är så kallt. Idag har jag seglat fortare än någonsin förut 10,6 knop. Vad vi vunnit på det ruffa vädret är att vi går fort Båten går som bäst när det blåser bra. Vi har också spirat ut genuan och preventat storseglet, nu atlantseglar vi. Idag har jag fått min första lektion i konsten att styra en båt i medvind och mycket sjö. Det är svårt men min lärare är väldigt snäll och uppmuntrande ”det går ju jätte bra” ja en bättre lärare får man nog leta efter, har ryktesvägen hört att han skall vara en duktig rorsman.
Text: Lena Ekblom
_____________________________________________________________________________________________
Utdrag ur: Himmel och helvete – sanningen om att segla jorden runt av Lena Ekblom
Äventyret på Borneo
Nu drar vi till Borneo 400 distans bort, ja den distansen är lugn, då behöver man knappt bunkra. Vi har blivit härdade efter så många distans i ryggen. Det blir både stiltje och härlig segling, i början dåligt med vind men vågor från alla håll, tvättmaskinskänsla. Och så alla dessa fiskebåtar som försöker fånga något som vi aldrig hittat, fisk, men deras nät däremot finner vi, det går saktare och saktare, som tur är har vi propellersax, och den räddar oss även denna gång. Efter fyra dygn kan vi åter igen ankra, i Borneo och floden Kumai. Hemvist för Orangutanger. Nu är det dags för utforskning av Borneos djurliv, känner en enorm glädje att få vara på plats och ha lyckan att få se denna helt fantastiska natur. Vi bokar flodbåt, den som i två dagar ska ta oss genom djungelfloden. I bokningen ingår en ung båtvakt, inget man kan avboka. Hans uppgift är att se till våra ankrade båtar under tiden vi utforskar vildmarken. Han, för det är en han, ska vara i sittbrunn hela tiden! Båten ska vara låst. Han ska förses med snacks och dricka av oss, mat får han av arrangörerna. Detta för att skydda oss mot icke önskvärda besök! Vi tyckte synd om dessa unga killar, men för dem var det ett sätt att tjäna några rupier. Vad kunde de göra om något skulle hända med båtarna? Inget.
Tidigt på morgonen kommer vår flodbåt och hämtar upp oss tillsammans med våra bästisar Haven och Seute Deern. Vaktkillarna hoppar på våra båtar och vi klättrar ombord på flodbåten. Det är en guide, en kock, en chaufför och en av besättningens söner som är med, plus vi sex vuxna seglare. Vi får bra plats, sitter hela tiden på kuddar på taket på båten, bästa utsikten, vi förses hela tiden med något att stoppa i mun, här är det service. Vi känner med våra båtkompisar de är muslimer och det är ramadan, de får klara sig utan både mat och vatten under dagens ljusa timmar! Och det i denna tryckande hetta.
Jag känner mig lite eforisk där jag sitter på taket, och kollar in flodkrokodiler och flockar med näsapor som följer oss hoppande mellan trädkronorna. Då slås plötsligt farten ner och vår guide pekar upp i ett stort träd alldeles vi strandkanten, orangutang! Det är en hona med en liten baby i famnen och en halvstor unge vid sidan, hon tittar storögt på oss och vi tillbaka. Det går inte att beskriva det man känner, nu får man uppleva det live som man förut bara kunnat se på TV. Det finns bara ett ord – magiskt! Efter detta möte kan inget gå fel känns det som, vi har redan sett det vi ville, efter bara någon timme. Men det blir mycket mer. Vi stannar vid en brygga på en av flodöarna, guiden förklarar att vi skall göra en promenad upp till centret där anställda och volontärer håller till. Och där de har utfodringsstationer, detta för att kunna kontrollera orangutangernas hälsostatus. Nu blir det närkontakt, på stigen ligger plötsligt en honorangutang och bredvid sitter en gigantiskt stor hanne, det är ledarhannen Tom och hans brunstiga hona, inte bra för oss. Med tanke på att hans styrka är flera gånger större än en vuxen man och han just nu inte är att leka med. Guiden och några volontärer bestämmer av vi kan inte passera det är alldeles för farligt. Vi vänder och börjar gå tillbaka för att hitta en omväg runt, då kommer Tom efter, det blir springa av, fler personal kallas in och tillsammans får de Tom och hans käresta att gå till en bättre plats än stigen för att ha lite älskog… Men vi är inga veklingar utan forsätter vår vandring bland dessa härliga djur, här får vi verkligen vårt lystmäte uppfyllt. De tar inte längre in nya orangutanger på denna ö, kvoten är full. Kenta fotar en halvstor unge som sitter långt ner i ett träd, då börjar den ”gråta” ja det är sant, då kommer mamman som har en ny liten vid bröstet och hämtar den otröstliga ungen. Ja man känner igen sig! Aldrig får man en lugn stund som småbarnsmor. Efter denna händelserika dag lägger vi till utanför vildmarkshotellet, vi har bestämt oss för att sova iland och inte på båten, för mycket småkryp tycker vi. Apor däremot blir vi inte av med, de finns överallt, nu är det makaker, här måste man stänga dörrarna snabbt om man inte ska bli med apa. Vi sover skönhetssömn med ljudet av spelande cikador som vaggsång. Dag två blir det mer djungelvandring, Kenta upptäcker en mycket grön orm i ett träd, vi försöker få vår guide att tala om vad det är för sort, men det går inte för varken han eller volontären vill komma så nära att de kan avgöra det, vi utgår då från att det är giftig. Hans som är van med dylika kräldjur, han bor vanligtvis i Sydafrika, försöker få den att röra sig men ger till slut upp när vi andra skrikande opponerar oss, tänk att karlar aldrig blir vuxna!
När det mörknat saktar flodbåten farten vid några stora buskar som glittrar av ljus som om de innehållit massor av julglitter. Lysflugor! Har aldrig sett så här många på en och samma gång. Då tar våra guider fram glasburkar och i dem fångar de flugor. Det glittrar och sprakar av ljus i burkarna vi har aldrig sett något liknande. Nu är det magiskt igen. Halvsovande avverkar vi resten av floden, tillbaka till våra ”flytande bostäder”.
Vi hittar våra båtar på plats, inget har hänt under vår bortovaro, båtvakterna verkar mycket glada åt att få byta båt och att snart få fast mark under fötterna. Vi ramlar trötta i säng med huvudet fullt av nya intryck, det är härligt att leva. Och i morgon börjar en ny spännande dag, med destination Singapore men först måste vi passera ekvatorn igen.
Första natten får vi flygande gäster, de är välkomna ombord, fyra små svalor är mycket trötta och finner Blue Moon vara ett bra hotell. Bästa platsen är upptagen av Kenta under sprayhoden en av gästerna löser det på sitt sätt, Kentas knä blir bra landningsplats, när det
blev vaktombyte fick den platsen för sig själv, ja så vi delade sittbrunn med svalor under våra nattpass. Mycket sympatiska djur som inte lämnar så mycket efter sig! Hade de fått bestämma skulle de ha föredragit salongen i båten, men där gick gränsen för vår gästfrihet.
Efter 300 distans av varierande vindar och stiltje och olika ankringar, det djupaste vårt ankare fick sjunka var hela 27 meter, det blev att skarva med lina för att få tillräckligt med längd då vår kätting bara är 60 meter. När vi ska ta upp ankaret kan vi hålla oss för skratt. Hur ska detta sluta? Tänk er situationen, bara att lita på elektriska ankarvinschen, nej, nej här är det muskelkraft som räknas, tur att jag har en stark man, men slita blir det och upp kommer det, nu vet vi, aldrig mer ankring på det djupet. Klockan åtta på morgonen den 13 oktober passerar vi ekvatorn, känns som vi är på hemmaplan igen. Dagen efter sista natten i Indonesien. Vi binder fast vid en rostig pråm, i en stängd marina. Hör och häpna här får vi en av våra lättaste utklareringar, vi behöver inte lämna båten. Det kommer ut ett par tjänstemän som tar med våra pass och båtpapper sedan drar de till land, hoppas det inte var sista gången vi såg dem. Efter två timmar var de tillbaka med våra pass och papper i perfekt skick, vi får tillstånd att vara kvar till morgonen om vi åker tidigt, tack tack. Känns bra att ha ett så här trevligt bemötande som sista minne av landet.
Kent med fångst
Text: Lena Ekblom
