”Sista veckan”
Vi gick ut iallafall. Det blir aldrig som jag sager. Men till mitt forsvar var jag hemma och i sang redan klockan tva. Detta berodde iforsig mestadels pa att har ar sa kallt nu att vi pa riktigt snart inte overlever. Jag har ju hort att det ska vara vinter har nu och sa men LAGG AV. Det ar cirka 6 grader pa natterna och det ar endast tack vare att solen lyser pa en nagra timmar varje dag som gor att vi faktiskt overlever. Tacka gud for filtar. Vi har ingen varme pa vart hostel, stora hal i vaggarna och dorrarna star oftast tvaroppna och slar hela natten lang. Langtar vi till ett 30-gradigt Bali eller?! Och till raga pa allt blev jag av med mitt jobb! Mitt alskade sotpotatisjobb. Varfor da kan man ju undra, jag ar ju en sadan stralande potatisplockare. Jo for att jag rakade beratta att jag faktiskt ska aka harifran och nar de da behover gora sig av med folk sa ar det sa smidigt att ta bort den som praktiskt nog anda ska aka om en vecka. Jag klappar mig sjalv pa axeln och ser att jag aterigen ar tillbaka hos de forhatliga zucchinisarna. Men men jag biter ihop och tanker att pengar ar inte allt (det ar det), det ar inte sa kallt att klafsa runt i lera och regn med haliga skor (det ar det) och vi aker faktiskt till Brisbane om endast sex dagar (countdown baby!). Vi har aven lyckats overtala tjejerna att efterosm jag nu ar annu mer pank an innan ska vi nedgradera oss fran lyxrestaurang till nagot mer overlevande. Vi har hittat ett hostel(!) i Thailand som vi betalar 30 AU dollar for for tva personer for typ tre dagar (se Australien: en natt, en person 30AU dollar = Thailand MER VART). Eftersom jag numera ar ledig varannan dag sa har jag alltsa tre dagar den har veckan som man har hur mycket tid som helst pa. Vi ska forsoka hitta den Botaniska tradgarden. Den ar sparlost forsvunnen.
”Ciao Bella!”
Vi har spraklektioner runt om pa vart kara hostel. Eller snarare att fransmannen lar oss nagra val valda meningar, vi forsoker oversatta italienska ord och de flesta pa hostelt springer runt och skriker Hurr maar du? med en underbar brytning. Sager man nagot annat an ”jag mar bra” sa fattar inte de sma liven sa vi har en ganska begransad konversation pa mitt modersmal. Idag skulle vi plantera stora potatis, vilket de gor cirka en gang per ar, och till detta behovde tio starka grabbar. Tjejer ar inte riktigt lika valansedda i det har landet. Sa fran en buss tumlade tio pojkar fran ett hostel fran andra sidan staden och under fyra timmar lang tjejerna pa kna och killarna sprang forbi med stora backar fulla med potatis. Kandes anda ratt rattvist i det langa loppet. Eftersom det eventuellt ska regna inatt ska de vanligt beratta for oss imorgon klockan fem ifall vi ska jobba eller inte. Kanns vart att stiga upp och ata frukost for att ga och lagga sig igen. Men sa ar det ljuva farmlivet. Jag och Josse har nastan helt helt sakert beslutat att vi inte ska ga ut den har helgen sa forhoppningsvis blir det en lugn och avslappnande helg, vilket nog behovs for min lilla kropp. Den ar icke i funktion storre delen av tiden. Men aven av anledning att vara rara vanner fran irland vill att vi foljer med dem ut och ater var sista helg och sen foljer med dem ut. Vilket vi sjalvklart gor sa garna. Det ar ju bara att man kanske inte riktigt ar i stand for att betala de cirka 30 dollarn som den har lyxmaltiden kommer kosta pa restaurangen som de har valt. Sa fram tills dess ska vi svalta, banta och absolut inte roa oss overhuvudtaget. Jag hoppas att den dar maltiden ar javligt god…..
”Less igen”
Vi har haft fest och god mat och en underbar, varm stranddag. Helgen kunde inte varit battre. Stranden var vakcrare an vad jag hade forvantat och vi var tre glada svenskar, en britt och en galen och underbar fransman som korde som en biltjuv hela vagen dit. Mandag morgon var arets mest ovarda dag och att ga upp klockan fem har aldrig varit svarare. Nu nar vi aker harifran om knappa tva veckor borjar nedrakningen och hur bra man an trivs kanns jobbet inte lika lockande nar man tanker att man snart ska ligga pa en varm sandstrand pa Bali. Dessutom har var chef fatt spatt och behandlar oss som om vi ar barn och inte forstar vikten av att jobba hart och hotar minst en om dagen att den inte far komma tillbaka ifall den inte jobbar snabbare/noggrannare/battre osv. Men nu ar det tisdag och det betyder att det snart ar helg igen och da kan man sova och nu nar jag tanker pa det sa ar det cheap tuesday idag pa pizza hut sa jag tror att jag joinar resten av hostlet och springer och koper en pizza.
”Jobbkoma”
Jag jobbar for mycket. Jag sa det forr nar jag bodde i Sverige och jobbade med ungdomar i typ 15 timmar i strack och ibland ingick att man skulle se en film i tva timmar sa egentligen visste jag inte vad jag pratade om. Att jobba atta timmar varje dag utomhus med gronsaker ar att jobba for mycket. Idag brot min hand ihop. Den bestamde sig for att jag ger upp och sen kan du se i manen efter dina javla pengar. Sa jag shamponerade mig med en hand nar jag kom hem. Har alltsa en svullen hand och ett halvt rent-halvt smutsigt har. Sen gick jag och kopte en kaffe (en riktigt kaffe, fardiglagad och nybryggd och sa javla vard) och upptackte vad livet handlar om igen. Sa nu ar jag fit for fight och ska kora sa sinnessjukt hart pa annu en helt galen potatismaskin imorgon i atta timmar. Och for ovrigt sa kommer jag nog tillbaka till detta sunkiga hostel, asharda jobb och overbefolkade rum i oktober. Kvinnor vet inte vad de vill. Men det kanns bra just nu. Jag behover ett andra ars visa i det har landet.
”Biljettlycka!”
Vi har nu kopt sinnessjukt dyra biljetter till Bali och sinnessjukt billiga biljetter hem fran Thailand. Mycket udda med tanke pa att det tar mer an dubbelt sa lang tid att flyga hem an till Bali. Naval. Jag ska iallafall aldrig boka biljetter igen i hela mitt liv. Vi har fatt ta bort och omboka och strukturera med vara biljetter pa grund av troga flygbolagsnissar och bankproblem sa att vi ens har nagra biljetter over huvudtaget ar ett under. Dagen vi kommer harifran kommer vara himmelsk. Och anda sa sorglig. Vi har vant oss vid att leva med 60 stycken andra som vet precis allt om en och som kanner till allt man gor innan man ens sjalv gor det. Jag har vant mig vid att ga upp fem pa morognen och komma hem tackt i jord. Jag har vant mig vid att leva i standig smuts och inte ha nagon koksutrustning (for att inte tala om bord och stolar) i ett smutsigt kok. Och jag kommer sakna det. Att komma hem kommer att bli jobbigt. Alla man pratar med har ofrivlligt lart sig att alska detta oplanerade, smutsiga hippie-liv och ingen vill tillbaka till den harda verkligheten.
Men vi har anda tre ljuva veckor i Aisen att se fram emot sa det ar alltid nagot. Lilla Josse har for ovrigt forstort sin hand helt och hallet och ar nu sjukskriven sa jag far slapa mig upp sjalv imorgon bitti och klara mig utan hennes sallskap. Som vanligt har vi aven haft utflyttningsfest for diverse manniskor som man kanner eller aldrig ens har sagt hej till och imorgon vinkar vi av annu ett lass folk. Det kanske anda ar lika bra att vi aker ganska snart annars hade man hunnir hamna i en depression om man ska halla pa och saga hejda till alla man kanner en gang i veckan.
[/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]