För några dagar sedan samlades ett 50-tal forskare, journalister, politiker, poliser, åklagare, advokater, ideellt engagerade m.fl. på Pressklubben i Stockholm för en debattkväll med anledning av internationella barndagen. Temat för kvällen var barns utsatthet för våld. Medverkade gjorde bl.a. generalsekreteraren Kattis Ahlström (Bris) och åklagaren Alexandra Bopp (city Åklagarkammare i Stockholm).

Debatten leddes av Stiftelsen Tryggare Sveriges generalsekreterare Magnus Lindgren som inledningsvis redogjorde för den rapport vid namn Våld mot barn som Stiftelsen Tryggare Sverige skrivit tillsammans med Bris.

I rapporten undersöks vad som händer vid polisanmälningar avseende misshandel mot barn 0-6 år. Resultatet visar att nio procent av ärendena klaras upp i den meningen att en gärningsperson kan knytas till brottet. Då ska man ha i åtanke att detta endast handlar om de brott som kommer till polisens kännedom – mörkertal är vid denna typ av brott mycket stort då de flesta misshandelsfall aldrig kommer till rättsväsendets kännedom. Det finns också stora skillnader mellan polismyndigheterna, vilket ytterst innebär att det är ett geografiskt lotteri om brottet klaras upp eller inte.

Det är fel att förlita sig på eldsjälar
Kattis Ahlström berättar att Sverige ofta ses som ett föregångsland i en internationell kontext. I flera stycken är det en korrekt bild, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. En anledning till att Sverige ses som ett föredöme är vår lagstiftning, bl.a. agalagstiftningen som i år firar 35 år.

– Vi får inte slå oss till ro bara för att vi har en bra (aga)lagstiftning, säger Ahlström.

Kattis Ahlström menar att arbetet med utsatta barn inte längre får vara avhängigt av eldsjälar. Det behövs kompetenshöjning och struktur för att undvika att slumpen avgör vilken hjälp och stöd ett utsatt barn får.

– Alla aktörer har inte den förmåga som krävs. Det behövs kompetenshöjning. Alla instanser och myndigheter måste hela tiden utvärdera sig själva, menar Ahlström.

Flera röster under debatten bekräftar analysen – det behövs kompetenshöjning för alla som arbetar med barn och unga. Ett skräckexempel som beskrivs är då en femårig pojke berättar för förskolepersonal att han blir slagen av sin pappa och personalen ringer hem till pappan för att tala om det. Situationen försvåras enormt för barnet och risken att han inte vill berätta mer är oerhört stor.

Ellen Juntti, som är f.d. barnutredare och numera riksdagsledamot för Moderaterna, är en av de som är upprörd över hur situationen ser ut för utsatta barn:

– Om alla yrkeskategorier gjorde sitt skulle situationen se annorlunda ut. En viktig erfarenhet som jag har är att olika aktörer måste våga ta obehagliga beslut, säger Juntti.

Våld skrämmer barn – men det skrämmer också vuxna
Våld är skrämmande. Det innebär smärta – fysisk och psykisk – och kan ofta leda till skuld och skam hos den drabbade. Barn som utsätts för våld av en vuxen närstående förlorar ofta tilliten till vuxenvärlden. Kattis Ahlström berättar att de barn som vänder sig till Bris sällan eller aldrig har någon vuxen i sin närhet som de litar på, det har gått långt innan ett barn tar kontakt med Bris. Vidare beskriver hon de barn som tar kontakt som oerhört kompetenta och modiga.

Barn är en särskilt sårbar grupp som är beroende av vuxna. När det är personen som ska visa omsorg och tröst som utsätter innebär det särskilt svåra konsekvenser för barnet.

Åklagaren Alexandra Bopp från City åklagarkammare pekar på att det finns grupper av barn som har ytterligare sårbarhetsfaktorer – det kan till exempel röra sig om funktionsnedsättningar eller språksvårigheter. Det blir inte enklare i dessa ärenden.

I och med barnens särskilda sårbarhet är det mycket viktigt att vuxna ingriper vid misstanke eller kännedom om våld – oavsett om den vuxne tycker att våldet är skrämmande eller inte. Detta är en uppfattning som bl.a. delas av socionomen och f.d. polisen Ulrika Eriksson som sedan fler år är chef för Bris kunskapsenhet:

– Tjänstemän har ett vuxenperspektiv och har svårt att förstå hur barn fungerar, säger Eriksson.

En fråga om ledning och styrning
Alexandra Bopp beskriver att arbetet med drabbade barn är en ledningsfråga, det handlar om chefer som måste våga ta beslut. Vilken typ av frågor som ledningen väljer att prioritera kommer att påverka kvaliteten på bemötandet och stödet som de drabbade får. Ofta är det så att många områden fastslås som prioriterade – i verkligheten fungerar det dock inte att prioritera allt.

Alexandra Bopp berättar att de har en bra ledning vid city åklagarkammare, men hon är medveten om att det kan skilja sig åt ute i landet:

– På vår åklagarkammare har vi förmågan, men allmänt sett handlar det om en ledningsfråga, säger Bopp.

Även polisens arbete är en ledningsfråga – det handlar om prioriteringar. Enligt Alexandra Bopps erfarenhet ser dessa prioriteringar olika ut vid olika polismyndigheter.

Även landets barnahus och barncentrum har skiftande förmåga. Vid vissa barnahus finns psykologer tillgängliga hela tiden, medan det vid andra saknas den tillgängligheten. Motsvarande gäller också för närvaro eller avsaknad av läkare i anslutning till barnahusen.

– Det är jättestora skillnader mellan t.ex. barnahuset i Stockholm och Nacka, menar Bopp.

Vikten av information till barnen
Kattis Ahlström berättar att många barn inte får den information de behöver och har rätt till. Precis som vuxna brottsdrabbade behöver barn information när de drabbats av brott. Det är oerhört viktigt att bli informerad om förloppet under rättsprocessen, om vad som händer och varför. Barnen befinner sig ofta i en isolerad och ensam situation – att få korrekt information löpande är avgörande för vilka konsekvenser och reaktioner brottet leder till.

Alexandra Bopp belyser också vikten av informationen till barnen som får sina utredningar nedlagda eller där det inte blir en fällande dom. Här är det mycket viktigt att betona för barnen att det inte handlar om att man inte tror på dem, utan att det inte fanns tillräcklig bevisning.

Att komma vidare
För att förbättra situationen för drabbade barn krävs att alla som möter barn i sitt arbete har kunskap om hur man hanterar misstanke eller kännedom om våldsutsatthet. Kattis Ahlström och Bris menar att det krävs en kompetenshöjning. Vidare lyfter man att det inte enbart är yrken såsom barnmorskor, förskolepedagoger och så vidare som behöver kunskap, även andra yrkeskategorier har nytta av en kompetenshöjning. Till exempel berättar Kattis Ahlström om att ett färjebolag hört av sig då deras personal ofta bevittnar att barn far illa. Dessutom föreslås att utbildning om barn som utsätts för våld ska inkluderas i till exempel lärar- och läkarutbildningen.

Vidare handlar det enligt Kattis Ahlström och Alexandra Bopp om lagstiftning. Även om vi redan idag har en lagstiftning att vara stolta över, menar de att lagstiftning är normgivande och därför är det viktigt att den utvecklas. Bris anser att barnkonventionen bör bli svensk lag.

Viktigt att klara ut vilken förmåga som krävs
Sammanfattningsvis ger debattkvällen en dyster beskrivning av situationen för utsatta barn i Sverige år 2014. Både Kattis Ahlström och Alexandra Bopp talar om ett arbete som bygger på eldsjälar och som är beroende av en bra ledning med chefer som vågar ta svåra beslut. Det är för övrigt en bild som delas av många av de advokater, socionomer, poliser m.fl. aktörer som är på plats på Pressklubben i Stockholm denna regniga måndagskväll i oktober.

En förutsättning för att ta nästa steg och säkerställa att utsatta barn får hjälp, stöd och skydd är att klara ut vilken förmåga i form av bl.a. resurser, utbildning, kompetens, organisation som olika aktörer (polis, åklagare, socialtjänst etc.) måste ha för att ta sin del av ansvaret för att motverka brott mot våra minsta. Om inte detta klaras ut en gång för alla kommer situationen aldrig att förbättras.