Den här veckan börjar många skolan och dagis igen och många föräldrar våndas över vad som väntar deras barn på skolgårdar eller i dagisgrupper. Tillhör du dessutom kategorin som har ett blygt barn att hålla i handen på väg till institutionen, kan det kännas ännu värre. Ingen fara, du kan ha en riktig människokännare i familjen.
Oron kring blyghet kan förklaras av vår tidsanda. I ett samhälle som hyllar förmågan att armbåga sig fram och överrösta andra, har blyghet kommit att betraktas allt mer som ett problem och allt mindre som en egenskap som kan vara bra – även bland barn.
– Det finns ett stort tryck på att barn ska vara utåtriktade redan från början och det gör att de blyga barnen får det svårare. Inte på grund av blygheten i sig, utan på grund av oroliga föräldrar och lärare som omedvetet signalerar att de här barnen inte duger som de är och pressar dem att göra saker de inte vill, säger psykologen Marie Carlsson till Svenska Dagbladet som vid sidan av arbetet inom barnpsykiatrin i Göteborg, svarar på läsarfrågor i tidningen Föräldrar och barn.
Ett vanligt missförstånd är att blyga barn är mindre sociala och har sämre social kompetens. Men de här barnen kan vara minst lika sällskapliga som sina jämnåriga. Umgänget ser bara lite annorlunda ut. De föredrar kanske att fördjupa leken med en kompis i taget i stället för att rusa runt med halva dagisgänget.
Eftersom det blyga barnet ofta står lite i utkanten och iakttar sina kompisar, utvecklar de också en stor förståelse för det sociala spelet. De vet hur gruppen reagerar i olika situationer och hur man smidigast närmar sig olika kompisar.
Blyga barn stämplas också ofta som osäkra och otrygga, men inte heller det ställer psykologerna upp på. Att man känner sig obekväm i vissa situationer, behöver inte betyda att man saknar självkänsla.
– Det barn som alltid ställer sig mitt i ringen har kanske ett stort självförtroende, men det är inte samma sak som självkänsla. När de blyga barnen samlar på sig en massa information om omvärlden, speglar de samtidigt sig själva i det de ser. De vet därför tidigt vad det innebär att vara människa och hur de själva fungerar som personer. Det ger en god självkänsla, säger Malin Alfvén till SvD.
Ska blyga barn inte behöva pressas alls in i situationer de inte trivs med?
Nja. Cecilia Vintetjärn som själv var ett mycket blygt barn men nu jobbar som lärare tycker inte det är en bra idé.
För sitt examensarbete på musiklärarutbildningen gjorde hon djupintervjuer med sex blyga ungdomar för att ta reda på hur de upplevde sin skolsituation. I mångt och mycket delade de Cecilias erfarenheter av vad som var jobbigt. Att läsa högt, hålla föredrag eller ensam leta efter en sittplats i matsalen, fick deras hjärtan att klappa, kinderna att rodna och orden att fastna.
Men trots att oron satte sig i hela kroppen, såg eleverna det inte som en lösning att helt befrias från de pressande situationerna. Lite förvånande tyckte de flesta i stället att läraren borde fördela ordet till alla i klassrummet och inte bara släppa fram de elever som svarade rakt ut eller viftade ivrigast med handen.
– Får man frågan ofta så vänjer man sig till slut att svara inför klassen. Om man däremot pratar väldigt sällan, stiger förväntningarna på vad man ska säga när man väl höjer rösten. Det gör att man blir ännu mer nervös, säger Cecilia Vintetjärn till SvD.
Johanna Litsgård Lebourne
Läs mer: Plugget hård skola för de tysta i klassen
SvD: Det blyga barnet har ofta stenkoll
Boktips: Alla tittar på Alfred
En fascination för blyghet, och plågsamma minnen av släktträffar, har inspirerat Johan Unenge att skriva boken om Alfred.
Alfred tycker inte om när man tittar på honom. Varje gång någon gör det så krymper han en aning. Det vimlar av ögon överallt. Och Alfred blir bara mindre och mindre. “Hur liten kan en pojke bli egentligen?” undrar hans föräldrar. Men en dag när Alfred är på kalas råkar han göra något så att alla skrattar. Då börjar han växa igen. Och växa. Och VÄXA! Men vad händer när man blir så stor att inga andra längre får plats?
Hur kom ni på idén till den här historien?
– Jag är fascinerad av blyghet, hur djupt den egentligen sitter i ett barn. Barn som plötsligt får uppmärksamhet kan flippa ur totalt och bli alldeles hopplösa. Alla har vi väl sett nån liten treåring köra nakendans inför alla gäster. Att berätta det som en rent fysisk förvandling gjorde det till en kul bok tycker jag, säger Johan.
Var ni själva blyga som barn?
– Jag tyckte det var oerhört plågsamt att stå i centrum som barn. Och värst (som i boken) var släktträffar. Och båda mina barn har nog varit blygare än barn i allmänhet. Som vuxen såg jag en film med mig själv i sjuårsåldern. Det var ett oerhört odrägligt och självupptaget barn. Ändå tänker jag på mig själv som blyg som liten, berättar Johan.
– Jag är yngst av tre och var inte blyg som barn, utan var van vid uppmärksamhet, och gillade det. Jag har framfört en och annan dans och stått på scen på roliga timmen. Men i vissa sammanhang är det klart att jag kunde känna mig blyg också. Lite både och är jag fortfarande. Kanske blev jag något blygare som vuxen. Tack och lov! säger Maria Nilsson Thore.