Vad står på din bucketlist? Du vet, allt det där du ska hinna göra innan 50, 60, 70…Jag och en av mina bästa vänner satt och pratade om det över en kaffe i vintras. Ta motorcykelkort, nja…låter dyrt, hoppa fallskärm, är det ändå inte ganska farligt?, segla jorden runt, svårt och förklara för sönerna och maken kanske att ”jo nu är det så att mamma blir borta ett år ”, vågsurfing… jamen, där hade vi det. Ingen dyr utrustning och hav finns det ju lite överallt.
Jag erinrade mig där vi satt med våra kaffekoppar att jag faktiskt läst om några svenska tjejer som sagt upp sig från sina jobb i Sverige och flyttat till Frankrike för att starta en surfingcamp. Kunde dom kunde väl vi, kanske inte säga upp oss från jobben då men i alla fall ta oss dit.
Vi började smida planer halvt på skämt och halvt på allvar. Hemma gjorde jag en snabb sökning på Google och visst, Lena som en av tjejerna hette dök upp som ägare till Koala Surf Camp i Hossegor i sydvästra Frankrike, och jodå, här kunde man boka en säng bara ett stenkast från stranden. ”Flyg till Biarritz så är ni snart här”, svarade hon när jag mejlade en kväll. Och slutade med ett Surf´s up.
Lena och hennes dotter Lisa tar emot på Koala.
Surf´s up…jamen varför inte. Plötsligt kändes det här med vågsurfing inte alls så långt borta. ”Vad tror du om att jag åker och surfar några dagar i sommar?” sa jag till maken en dag vid frukostbordet. ”Jamen det är väl en bra idé” sa han, som om jag frågat om vi behövde mjölk. Inget ifrågasättande eller kommer du ihåg att du faktiskt är 43 eller…kan du surfa? Med det i ryggen bokades raskt biljetter och ja, i torsdags stod vi plötsligt utanför Koala Surf Camp och sög i oss Atlantluften.
Koala Surf Camp är ett hostel som drivs av Lena Stübner sedan 11 år tillbaks. Lena Stübner, det känner jag igen…kanske du tänker. Inte helt omöjligt, hon var en av programledarna för det populära SVT programmet Sajber under flera år och gjorde också flera reportage för Packat och klart. Men under tiden som karriären snurrade på i bra fart hemma i Stockholm, så satt hon hela tiden och längtade efter vågorna.
”Jag kunde komma på mig själv att sitta och fundera på hur vågorna såg ut i Hossegor när jag satt på bussen till jobbet på SVT.” Till slut bestämde hon och kompisen Karin att det skulle försöka satsa på att bygga upp en hostelverksamhet vid den franska Atlantkusten, packade sina väskor och flyttade. (Mer om det i en annan artikel.)
En av de som jobbar på Koala.
Koalaregler.
När vi kliver in på Koala möts vi av Lena och några unga tjejer som jobbar på hostelet. Surfingbrädorna finns överallt i huset och i något som vi kan kalla vardagsrum ligger folk och slötittar på TV. ”De väntar på tidvattnet” säger Lena, ”det är högt just nu och då kan man inte surfa”. Redan där börjar vi inse att det är lite av en vetenskap i det här med surfing och inte bara är en skön livsstil. Det gäller att hålla koll på både vindar, surfingspots, brytning av vågor, olika sorters vågor och så tidvattnet förstås.
Vi får husera i lilla huset på baksidan och förstår ganska snart att vi hamnat i VIP-avdelningen. Här finns det hög och lågsängar och badrum med dusch. Resten av gänget sover på madrasser uppe på loftet. Alla verkar nöjda och stämningen i huset är varm. När vi är där delar folk från England, Tyskland, Italien Schweiz och Sverige på utrymmet. EU-parlamentarikerna skulle gråta av glädje om de såg de gränsöverskridande umgänget och höra samtalen på baksidan på kvällen där det pratas uppväxt, skolsystem och till och med jämförs föräldraförsäkringar. Vi förstår ganska snart att här hänger de riktiga entusiaster som kan vara allt från unga svenska tjejer (inte vi då) till familjefäder som är upp och kollar vågorna vid 06.00 på morgonen. Reglerna i huset är tydliga och det är alltid någon på plats. På natten sover Lenas hund Gizmo i en av sofforna.
“VIP-avdelningen”, här sov vi i ett eget hus på baksidan.
Våtdräkter på tork i väntan på nästa våg.
Väl installerade så hoppar vi i shortsen och tar oss ner till surfskolan. Vi har enats om att ta två lektioner för att få till den rätta tekniken. Jag har surfat lite, lite innan och vindsurfat en del (har jag absolut ingen nytta av ska det visa sig) så bäst att gå ut i vattnet med någon som kan. Vågorna slår ganska bra på stranden och enligt Lena är Hossegor en av de svårare stränderna i världen att surfa på. På vägen ner passera vi det legendariska Rock Food där de riktiga surfproffsen hängt och det är tydligt att hela Hossegor präglas av det som händer i vattnet.
Rock Food, legendariskt surfarhak.
På väg ner till surfarskolan.
Vi har bokat kursen på nätet innan och visst, där är namnet på listan. (Lika fascinerande varenda gång att det funkar. ) Vi är välkomna tillbaks i morgon klockan 12 då tidvattnet (igen) är som bäst och det är mycket ”oui, oui, très bien och no problem ” över hela stället. På vägen ut ser vi ett tappert gäng som kämpar med vågorna.
I morgon är det vår tur. Surf´s up.
Johanna Litsgård Lebourne
Del 2: ”Du lyssnar ju inte på vad jag säger!.”
Det är ett hårt slit i vågorna.
Det mesta i Hossegor präglas av surfingen.
