Sjukvårdspersonalens råd har betydelse för livsstilsförändringar, men rådgivningen är inte jämlikt fördelad och är inte heller tydlig i den kliniska verksamheten. Med ett större inslag av motiverande samtal, skulle de bli effektivare. Det är Elisabeth Brobeck som redovisar undersökningar om livsstilssamtal och hälsofrämjande arbete i sin doktorsavhandling vid Örebro universitet och Högskolan i Halmstad.
Världshälsoorganisationens (WHO) definition av hälsofrämjande arbete är att det är en process som ger människor kontroll över sin hälsa och möjligheter att förbättra den, man skaffar egenmakt (empowerment) över hälsan. En väg att nå dit är genom motiverande samtal och sjuksköterskor, som fått utbildning i den metoden och kunnat använda den i sin kliniska verksamhet har positiva erfarenheter av det.
Öppna frågor
– I samtalet gäller det att bekräfta för patienten, att det han eller hon säger är intressant, säger Elisabeth Brobeck. Frågorna ska inte vara ja- eller nej-frågor utan öppna för att ge patienten större möjligheter att berätta, sjuksköterskan ska lyssna reflektivt, inte sitta tyst utan återspegla det patienten berättar. På slutet ska sköterskan summera och få bekräftat att patienten uppfattats på rätt sätt. Det här underlättar för patienten att själv sätta ord på vad han eller hon vill ändra på.
Metoden med livsstilssamtal är besläktad med kognitiv beteendeterapi (KBT) och utvecklad inom missbruksvården.
– Här handlar det mer om riskbruk än missbruk. Det optimala är att kunna fånga patientens intresse i samband med besök i vården innan dåliga kostvanor, rökning, alkoholbruk eller bristande fysisk aktivitet gjort patienten sjuk. Men det vanliga är att det är när patienten drabbas av akuta besvär, till exempel hjärtproblem eller diabetes, som frågan om livsstilsförändringar blir aktuell.
Ojämlika råd
Elisabeth Brobecks avhandling visar att sjukvårdspersonalen i större utsträckning ger livsstilsråd till män, till äldre och till dem med hög utbildningsnivå, men det var yngre personer och de med låg utbildningsnivå som i störst utsträckning gjorde någon förändring. Patienterna var ofta medvetna om sina livsstilsproblem men behövde stöd för att kunna genomföra förändringar. Sjuksköterskorna menade att motiverande samtal var ett bra redskap för detta.
Tidsbrist
– Men visionerna för det hälsofrämjande arbetet var dåligt förankrade inom sjukvårdsorganisationen. Vården lider nästan alltid av brist på tid och resurser, det finns ofta bara utrymme för akuta insatser. Men att satsa tid på motiverande samtal där patienten får hjälp styra över sin hälsa är att förebygga kommande kostnader.
Elisabeth Brobeck menar att mycket av rådgivningen i vården nu är envägskommunikation. I ett motiverande samtal kan patienten själv beskriva hur han eller hon ser på problemet och vad han eller hon vill göra åt det.
Dagens Nyheter: “Lyssna istället för att ge råd och argumentera.”