Jag antar att så länge man har stora läckor i taket borde man vara tacksam så länge det inte regnar, och Kalifornien, där vi och vårt ’Roof Challenged House’ befinner oss, har under de senaste åren varit närmast regnfritt. Men det är förstås svårt att känna någon större upprymdhet av att just vi sluppit rejäla rotblötor inomhus, när hela Kalifornien står inför den värsta torkan någonsin. Vi hade gärna gått klädda i både gummistövlar och regnrockar inomhus om det hade kunnat förbättra klimatsituationen, men dessvärre har ingen vädergud nappat på vår deal.

Visst har det pratats mycket om torka i flera år, och här i Kalifornien är vi riktigt duktiga på att tvåla in oss med duschen avstängd och låta gräsmattor vissna. Men det brukar jämna ut sig, vill man trott. Även om regnfria vårar följts av snustorra somrar och höstar, brukar ju vinterns snöstormar uppe i bergen ge flera meter välbehövlig snö. Till och med under år då gräset lyst grönt i skidbackarna och turisterna lyst med sin frånvaro, brukar en och annan köldknäpp med snöfall fylla på både backar och hotell – och i slutänden också grundvattnet. Och om vintern verkligen varit helt snöfri, ja, då brukar regnen komma ovanligt tidigt och ösa ner både i vårt hus och i resten av delstaten. Men väderstatistiken har förstås rätt. Det varken snöar eller regnar tillräckligt så grundvattnet har blivit alldeles för lågt. Och visst är det ett bra tag sedan vi här hemma senast hade ynnesten att träna både muskler och positivt tänkande i inomhussporten ’Läckande tak’. Vem behöver en fjällbäck eller en inomhusfontän när man unnats lyckan att leva som vi gör, brukar vi resonera, samtidigt som vi ränner med våra hinkar mellan olika flöden och tillbaka till närmsta avlopp. Men tänk om vi ändå hade kunnat leda allt det vattnet till närmsta sjö, eller varför inte en pipeline direkt tillbaka till vattenreservoaren Hetch Hetchy?

Det är länge sedan Kalifornien hade normal nederbörd under flera år i sträck, och det blir bara svårare och dyrare att odla i den uttorkade marken. Samtidigt torkar betet ut för både vilda och tama djur, dricksvattnet minskar, matpriserna stiger och brandrisken ökar katastrofalt – för att bara nämna några följder av torkan. Under de 119 år som Kalifornien har mätt sin nederbörd är 2013 det allra torraste året hittills, och kombinationen med de föregående årens torka kan bli riktigt ödesdiger. Det är mycket möjligt att Kaliforniens värsta torka närmar sig. I januari i år förskräcktes vi när det amerikanska jordbruksdepartementet meddelade att en tredjedel av Kalifornien drabbats av ”extreme drought conditions” och vår guvernör Jerry Brown utropade undantagstillstånd på grund av torkan. Nu, bara fem veckor senare, är det 62.7 procent av staten som lider av extrem torka.

Häromveckan åkte jag tillsammans med mina goda vänner Inger och Siv längs I 280, från San Francisco och söderut längs halvön för att stråla samman med andra vänner (och styrelsemedlemmar) hos Lisa i Palo Alto. Vare sig det är Siv eller Inger som kör, åker jag tryggt och säkert. Visst tycker jag också om att köra, men jag njuter allra mest av att få åka med en riktigt säker förare… Själv dyker jag upp med min nackkrage och min allra mjukaste huvudkudde under armen varje gång vi ska ge oss av nånstans. Allt för att kunna bädda in min skadade nacke på bästa sätt, och sen njuter jag för fullt av trevliga samtal och vackra landskap. Man kan nästan föreställa sig att vi ingår i något pedagogiskt barnprogram där vi förevisar delar av Kalifornien medan signaturmelodin ljuder i bakgrunden… ”Här kommer Lilla Ludde, håhåjaja; bärande på sin kudde, håhåjaja”.

Den del av ”two eighty” som sträcker sig från San Franciscos södra del till Cupertino kallas för Världens vackraste motorväg. Den är döpt efter en spansk missionär och heter Juniperro Serra Freeway. När man kör söderut löper Santa Cruz Mountains till höger om vägen som en enastående ridå åt de vackra vyerna. På andra sidan bergen ligger Stilla havet, och man kan se dimman stiga upp bakom bergen och vältra sig över bergskammen innan den rullar ner längs bergssidan. Till väster om vägen ser man ibland glimtar av San Franciscobukten som silverstänk mellan hus och de runda små kullarna.
”Titta på kullarna”, säger Siv plötsligt, och jag som var mitt inne i mitt drömska njutande av naturen mumlar något om att det är så vackert. ”Men färgen!”, säger hon och Inger instämmer, ”Ja, se på färgen!”
Och plötsligt slår det mig. I början av alla andra år brukar kullarna vara täckta av ett lysande klargrönt gräs, men denna januari är kullarna vi passerar lika blekgula som om gräset hade torkat under en varm vår och en lång het sommar.

Låt oss hoppas på regn.

PS. Några dagar efter vår resa genom det onaturligt uttorkade januarilandskapet lyssnade jag på radiokanalen NPR där en kvinnlig ”beteendekonsult” berättade om sina svårigheter att ändra på sig själv, särskilt nu i förhållande till den extrema torkan. Hon kunde precis som alla andra ta del av tipsen på hur man sparar vatten, men fann det omöjligt att följa dem. ”Jag vet att jag slösar 5 gallons vatten varje gång jag diskar under rinnande vatten”, småkluckade hon, ”men jag kan bara inte ta fram en balja…” (5 gallons motsvarar cirka 19 liter så det måste röra sig om en ganska stor disk eller en rackans fart på vattenflödet).

Hon berättade att hennes väninna hade besökt en afrikansk by, och lade med en viss stolthet i rösten till att inte ens väninnans foton på kvinnorna som gick flera kilometer varje morgon för att hämta vatten i dunkar kunde få henne att ändra sig. ”Jag menar”, småskrattade hon igen, ”där hämtar de 19 liter som ska räcka hela dagen till hela familjens tvätt, matlagning, dricksvatten, till deras odlingar och djur … och jag kan inte ens…”

Jag började med att småle, för charmig var hon och visst kände jag igen mig, men ju mer stoltheten växte i rösten desto sämre smak fick jag i munnen. Dessutom kan jag inte låta bli att undra om hon tänkt sig att detta öppenhjärtliga radioreferat skulle fungera som PR? ”Hi there…! I’m a behavior expert. I can’t change my own behavior – but I sure can change yours!”

I så fall har kanske jag också hittat en karriär?!

Lena Walberg Samzelius