En gitarrhjältes vardag kan te sig rätt olika; en fick andra gitarrister att se ut som bibliotekarier när han släppte loss på gitarren, och en annan tillskrivs ofta upphovet till en helt ny genre, medan en annan mobbades för att hon var just tjej, som spelade gitarr. Och för ytterligare en annan har den beundran som gitarrhjälte – epitet medfört, snarare blivit en belastning än något positivt.

Renew Magazine fortsätter att titta på begreppet gitarrhjältar. För under decennier har just gitarristerna åtnjutit extra mycket beundran, så till den milda grad att de i många fall alltså kallats hjältar. De har fascinerat och inspirerat inte bara gitarrister, utan musikfans och människor i allmänhet. En fascination som emellertid långt ifrån delas av alla, och därför har uttrycket även fått en negativ och ironisk klang.

Gitarrhjälten: En nära nog narcissistisk person …

Under 80 – talet slog många gitarrister som kom att tituleras gitarrhjältar igenom, och attraherade stora skaror av fans. Instrumentalplattor där gitarren stod i centrum var mer regel än undantag, och instruktionsvideos i konsten att spela snabbt var vanligt förekommande och populära, och undertecknad var en av de som införskaffade några videos, i hopp om att kunna lära sig spela så snabbt som möjligt.

Därför ler jag lite igenkännande när jag påminns om följande historia som kan härledas till den här tiden (men det bjuder jag på): Hur många gitarrister behövs det för att skruva i en glödlampa? Svar: 10 stycken; en som skruvar och nio andra som står bredvid och ropar: Det där kan jag göra mycket fortare.

”Speed over feel och less is more”

Men det här var också en tid då begreppet och många av gitarristerna fick ta emot kritik. Således ledde det till två läger. Dels de som älskade gitarrister som spelade snabbt, högt, mycket och länge. Och så de som kritiserade just det faktum att man spelade snabbt, högt, mycket och länge.

Att det här sättet att spela på kunde ses som ytligt och flashigt, gjorde inte saken bättre. Och att dessutom kalla en sådan gitarrist för hjälte … Uttryck som speed over feel och less is more kom också att användas mot det här sättet att spela gitarr.

 

”Någon som spelar snabbt och poserar bra med elgitarr”

Johan Norberg (krönikör, Chapter Two, Svt:s Nöjespanelen, studiomusiker m.m.) är inne på det här när han ska beskriva vad en gitarrhjälte är:

– Någon som spelar snabbt och poserar bra med elgitarr (uttrycket gäller uteslutande elgitarr). Riktigt bra gitarrister som Jimi Hendrix eller Ry Cooder kallas sällan ´gitarrhjältar´. Det är framför allt tekniknördar som Yngwie Malmsteen, Steve Vai, Paul Gilbert o.s.v. som får detta epitet. Man ska också komma ihåg att det bara är killar i tonåren (eller äldre omogna män) som vurmar för den typen av gitarrspel.

Yngwie var som sagt en i raden av kritiserades för att spela snabbt, mycket och länge, men som också älskades av åter andra, för just de inslagen. (Han är också en gitarrist som av många anses vara grundaren till en genre; den neoklassiska hårdrock – en ära som kan tillskrivas få andra).

”While other guitar players play fast and say nothing, Yngwie speaks”

Zakk Wylde kommer in på det här med ”snabbspelandet” (men också Yngwies historiska betydelse) i förordet till Yngwies memoarer Relentless: “Like Jimi Hendrix and Edward Van Halen before him, Yngwie walks among them … While other guitar players play fast and say nothing, Yngwie speaks. “

Många av de gitarrister som slog igenom under de här åren är aktiva än i dag (Yngwie en av dem), vilket väl måste tyda på såväl popularitet samt kvalitet trots allt, eller?

”Eller så är den här typen av musik helt enkelt tidlös”

Och undertecknad kan erkänna att han än idag är svag för den här typen av gitarrspel (något som suttit i sen, just det, tonårstiden) – så kanske är Johan Norbergs analys klockren, eller så är den här typen av musik helt enkelt tidlös och hela tiden finner nya lyssnare, samtidigt som den fortsätter intressera dem som en gång föll för den?

Men även om jag hyser förkärlek till sättet att spela gitarr på, förstår jag likväl vad kritiken ligger i, och jag kan också tycka att det blir för mycket mellan varven, och jag instämmer i det som Zakk Wylde nämner, att det gäller att kunna ”säga” och förmedla nåt också, och inte bara spela fort för sakens skull.

Men tro nu inte att de här mer kritiska tankegångarna var något nytt. Nej, betänkligheter runt gitarrhjältens egentliga status hade funnits tidigare.

 

– Möjligen hörde jag ordet för första gången redan på 1970 – talet. Gitarrhjälten betecknande då en musiker som var en solist som gärna ställde sig i centrum av bandet han spelade med. Den som tog ordet i sin mun ville egentligen kritisera denna ´hjälte´, som egentligen bara var intresserad av att visa upp sin egen (eventuella) spelskicklighet.

”Musiker som spelade andra instrument kände sig åsidosatta och därför fick ordet gitarrhjälte en klart negativ och ironisk klang”

Gitarrhjälten var en nära nog narcissistisk person som ville bli beundrad på en scen. Det fanns nämligen en period då gitarristen var den pop- eller rockmusiker, däremot sällan jazzmusiker som dominerade sin genre … Musiker som spelade andra instrument kände sig åsidosatta och därför fick ordet gitarrhjälte en klart negativ och ironisk klang.

Man tyckte att vissa gitarrister kompenserade sin brist på musikalitet eller lyhördhet för medmusiker, genom att spela högt och hänsynslöst länge, berättar Per ”Slim” Notini.

… eller kanske helt enkelt en ofrivillig hjälte?

Att inte bara omgivningen kan reagera negativt på gitarrhjälte – pratet, visar följande intervju med Eric Clapton i svenska gitarrmagasinet Fuzz (april, 1998):

”Dyrkan har jag alltid haft väldigt svårt att hantera”

Många menar att du är den sista gitarrhjälten i den här eran. Vad tycker du om att få en sådan etikett?

Dyrkan har jag alltid haft väldigt svårt att hantera. Jag har lärt mig mer genom att bli kritiserad. Jag har alltid haft svårt för att ta komplimanger. Det är precis som att få en present, man känner att man bör ge något tillbaka.

Det är många som skulle vilja spela som du.

Det går inte att spela exakt som jag. Alla har sin egen röst. Annars skulle alla vara likadana.  Det spelar ingen roll om man sjunger, spelar, skriver, spelar teater … Jag menar att till och med sättet du går på, härifrån till dörren, är totalt olikt mitt sätt att gå.

Jag begriper mig inte på det där att någon vill göra exakt som jag. Jag skulle hellre se att dom försöker komma på vad dom själva vill och göra det helt på sitt eget sätt.”

En hjälteroll inte helt lätt att leva upp till och hantera med andra ord. Och tillika en roll han inte valt utan blivit tilldelad ofrivilligt. Säkerligen är han inte ensam om att känna så här.

”Och jag har ofta fått frågan, vaktar du gitarren åt din pojkvän?”

Med Alice Cooper, Steve Vai, Prince, Mary J Blige, Carlos Santana och Carrie Underwood på sitt CV, är australiensiska Orianthi de kvinnliga gitarristernas stora affischnamn (och kanske försvarare) just nu. Ingen lätt uppgift visar det sig då hon nyligen intervjuades i Fuzz (september, 2013):

Du är i en bransch som är dominerad av mansgrisar?

Ja, det är inte alltid lätt att vara tjej och gitarrist. Jag har rent av mobbats för att jag spelade gitarr. Och jag har ofta fått frågan, ´vaktar du gitarren åt din pojkvän?´ … Jag får fortfarande dumma frågor och kommentarer ibland men jag bryr mig inte längre. Men som tur är kommer det fler och fler kvinnliga gitarrister. (Mer om tjejernas roll nästa gång).

Är du en förebild?

Jag är nog det. Jag får mejl och kommentarer på facebook att tjejer varit på mina konserter och själva börjat spela och det känns kul.”

Vaktar du gitarren åt din pojkvän? En sorglig kommentar som visar på att vi fortfarande har lång, lång väg att gå trots ett halvt sekel av gitarrhjältar. Glädjande nog är alltså Orianthi en inspiratör och förebild för ny generation av gitarrspelande tjejer.

Avslutningsvis ska vi titta på några av de allra mest omtalade och erkända gitarrhjältarna och tillika stilbildarna. Egentligen borde devisen ”ingen nämnd ingen glömd” vara det lättaste i sammanhanget, då man skulle kunna lista kandidater till i morgon och ändå inte vara klar, när det är så många som förtjänar uppmärksamhet utifrån olika kriterier.

”Jimi fick andra gitarrister att se ut som ett gäng bibliotekarier”

Men några stycken måste ändå namnges, då de är mer eller mindre omöjliga att inte uppmärksamma tack vare sin betydelse för gitarrspelandets utveckling. Och de är Jimi Hendrix, Edward (Eddie) Van Halen (som introducerade tekniken/spelsättet fingertapping, för förundrade gitarrister i slutet på 70 – talet) och Yngwie Malmsteen.

Angående Jimi Hendrix, så drar Jeff Beck sig till minnes hur det var 1969, och säger så här i Fuzz (maj, 1999): ”Jimi fick andra gitarrister att se ut som ett gäng bibliotekarier när han drog igång och lirade med tänderna, bakom ryggen och så vidare.”  Beck berättar vidare att det här var en tuff tid för honom själv och andra gitarrister, för hur skulle de toppa det som Hendrix gjorde, och skulle folk vilja fortsätta lyssna på dem nu?

Men mer om det nästa gång, då det också blir mer om Eddie Van Halen, Yngwie Malmsteen och Sister Rosetta Tharpe (kvinnlig sologitarrist redan på 1940 – talet).

 

Patrik Ohlsson