Seminfinalen av Idol är avklarad och jag inser (återigen och även till min stora glädje), att artisteri handlar om så mycket mer än bara sångrösten.
För visst är både Elin Bergman och Erik Rapp större sångare än Kevin Walker. Och visst har Kevin med all rätt kritiserats för falsksång av juryn under hösten då Idolresan pågått. Men nu är ju musik och artisteri så mycket mer än bara en perfekt sångröst i alla lägen, vilket Kevins plats i finalen är ett bevis på.
En sak som dock måste slås fast är att: visst kan killen sjunga (något som nästa kommit i skymundan) annars hade han inte kommit med från första början. Men visst har det numera riksbekanta leendet och det överlag glada humöret (i såväl med- som motgång), samt det faktum att han blivit stor flickidol för sitt utseende spelat stor roll.
Något man kanske kan tycka är ett underbetyg till den talangtävling som Idol är, då väl de bästa rösterna ska stå i finalen. Men jag väljer att se det precis tvärtom; som en styrka och ett bevis på att musik och artisteri (och därmed tävlingen), är en helhet som berör och engagerar de som lyssnar på så många olika sätt.
Och många är det artister som under musikhistorien haft framgångsrika karriärer, som i första hand inte byggt på just fantastiska sångröster, utan på karisma och andra kvalitéer. Sen kan man givetvis tycka vad man vill om det.
Du är en av de trevligaste och ödmjukaste killar jag träffat, inleder Alexander Bard sitt utlåtande om Kevin och hans andra framträdande, men menar också att det inte kommer räcka, då han tycker att Kevin saknar kvalitéer som Elin och Erik besitter. Om han har rätt eller fel får framtiden utvisa. Att det räckte till en finalplats är ju i alla fall helt klart.
Och jag tror inte att man i det här fallet (eller i något sammanhang), ska underskatta effekten av ett leende, för det kan räcka långt, riktigt lång – till och med hela vägen till Globen.
Patrik Ohlsson