Jag sitter där i soffan med ett skrikande barn i famnen. Snälla försök lite till, ta bröstet nu, det finns mat där, men nej skriken blir starkare och de sömnlösa nätterna med samma procedur gör sig påminda. Vankandet och gråten som på något sätt blir intensivare under nätterna.

Några dagar tidigare när BVC-sköterskan gjort det obligatoriska hembesöket säger hon att “här var det lite tunt” och “bra om du ammar lite till”. Jag har lust att skrika åt henne: Tro mig, jag försöker!

Men nej,  jag är för trött för att ta den kampen. Några dagar senare vid besök på BVC kläms och känns det och pratas om min kropp i tredje person. Till slut brister jag i gråt medans massa ologiska tankar far genom  huvudet. “Jag är förmodligen en jättedålig mamma, fast jag knappt hunnit börja. Ja, så måste det vara.”

Till slut ger jag upp och ber maken gå och köpa ersättning. Det känns som att snubbla på mållinjen efter ett maratonlopp. “Ledsen alla ni inne på Stadion, det gick inte, jag fixade det inte. Ni får pengarna tillbaka”.
En halvtimme senare sitter jag med flaskan,  sonen äter och somnar nöjt och för första gången på länge andas jag ut.

Igår tog riksdagen ställning till ett nytt lagförslag som förbjuder reklam för bröstmjölkersättning riktad till allmänheten.
Det grundar sig på ett EU-direktiv som i sin tur bygger på Världshälsoorganisationen WHO:s arbete för att minska flaskmatning.

På 60- och 70-talet när reklam för bröstmjölkersättning i tredje världen gjorde att många slutade amma och gav barnen ersättningen utspädd med vatten, ledde det till massdöd bland spädbarn i fattiga länder eftersom vattnet ofta var förorenat.

Enligt lagförslaget ska bl a förpackningar märkas med att ersättning endast ska användas på rekommendation av sjukvårdspersonal och att “amning har fördelar”. På rekommendation?! Grattis vården, ni kommer få sitta i telefon hela dagarna med gråtande mödrar som inte vågar ge sina barn mat.

För tro mig, budskapet att amning är det bästa alternativet har gått fram! När min äldsta son föddes under akuta omständigheter skulle han ändå ammas trots att han knappt orkade lyfta ögonlocken. Barnmorskorna avlöste varandra med goda råd och tips. Att sitta på stan och ge sin son flaska var som att sitta med skylten: hit me. Öppet villebråde för vem som helst att knata fram och fråga varför du inte ammar.

Så. Snälla! Sluta stigmatisera flaskmatning på grunder som känns förlegade och EU-byråkratiska. Framför allt låt föräldrar bestämma själva, jag har ännu inte träffat någon som valt ersättning av bekvämlighetsskäl.

 

Johanna Litsgard Lebourne

Twitter: litsgaard