REFLEKTIONEN: Det är mycket möjligt att reklamkampanjen “Fifty shades of gray by KappAhl” blir en ekonomisk succé för klädeskedjan. För mig som tänkande kvinna är den emellertid en enda lång förolämpning. Och ett irritationsmoment jag tvingas utstå så fort jag vistas i Stockholms T-bana. Tro mig, jag tillhör inte gruppen kvinnor som går i taket så fort jag ser en lättklädd kvinna på en reklampelare eller ett tidningsomslag. Inte heller går jag igång på vare sig genustänk eller hen-diskussioner. KappAhls kampanj väcker däremot min ilska. Varför då, undrar du? Den är väl inte värre än många andra kampanjer, kanske du tänker?
Jo, det är den, för den utgår ifrån att jag vill vara som den där kvinna i boken “Fifty shades of grey”, att jag ser det som beskrivs i den boken som häftigt och eftersträvansvärt. Att jag tycker att mansbilden, sexlekarna och SM-temat som något läckert. Bästa KappAhl jag tycker precis tvärtom om. “Fifty shades of grey” är den värsta smörja jag någonsin har läst. Det mansideal som genomsyrar boken och kvinnans relation till detta samt det sexuella temat är inget annat än löjeväckande. Vill ni locka mig till butiken får ni inte förolämpa min intelligens. Ni måste använda er kreativitet istället för att åka snålskjuts på en bok med ett Askunge-tema, som för länge sedan borde ha förpassats till soptippen. Och betänk, att bara för att bok säljer som smör i solsken, innebär det inte att de som läser den “köper” dess innehåll. Om det vore så, skulle Harry Potters runda brillor pryda varenda närsynt grabb världen över.
Åsa-Mia Fellinger