– Chandran ska åka ut till en av byarna nu och hålla ett ”farmers meeting”. Han kommer tillbaka sent men ni är välkomna att följa med honom om vill, säger Archana under förmiddagens te-paus.
Vi hade just förklarat att det är svårt att föreställa sig hur livet ser ut i byarna i Nilgiribergen när vi för det mesta är i Kotagiri. Samhället vi bor i är lugnt och skönt men väldigt litet. Hon ropade några fraser till någon på tamil och sedan var det ordnat. Under våra två veckor här har vi haft en önskan om att komma ut och se hur det konkreta arbetet går till, nu förstår vi vikten av att ligga på och prata med rätt person.
Bilen stannar utanför vårt favoritställe så vi kan köpa med lunch, fem minuter senare stannar vi igen. Den här gången utanför en mindre verkstad. Någon sticker in huvudet och börjar svetsa i något under ena framsätet. Det ryker och slår gnistor och efter tio minuter åker vi igen.
Färden går nerför bergen och naturen är häpnadsväckande. Vi stannar i en by med ett namn jag fortfarande inte kan uttala. Utanför ett hus plockas en kvarn fram som används för att få ut bönorna ur de bär som växer på kaffeplantagen i omgivningarna runtomkring. Bönorna torkas på plats och skickas sedan iväg till Kotagiri för att rostas och malas. Kaffet är ekologiskt och säljs bland annat i de fyra Green Shops som finns i Tamil Nadu. Butikerna drivs av Last Forest som tillverkar ekologiska och rättvisa produkter och är ett av Keystones marknadsprojekt.
I huset sitter fyra kvinnor och viker påsar i papp som används till varorna i butikerna. Josefin sätter sig glatt ner och får en lektion i hur påsarna ska vikas. Sent omsider dyker folk upp och mötet drar igång, med kvinnorna på ena sidan och männen på den andra. Folk pratar i munnen på varandra medan Chandran lugnt och obekymrat går igenom protokollet han har tagit med. När någon då och då reser sig och i protest lämnar mötet funderar jag på om de konflikter som finns här liknar de där hemma.
Chandran är besviken på mötet, berättar han på vägen hem. Av de 30 bönder som förväntades komma dök bara hälften upp.
– Det är svårt. Nu hade några åkt iväg till stan och många kvinnor kan inte vara med hela tiden, de måste gå hem och laga mat till familjen.
Det känns ändå positivt att se hur arbetet går till och att nästan hälften av de som kom var kvinnor. Ett steg i rätt riktning.
Smällare mat och mer mat
Det smällde redan de första dagarna i Chennai. Men allt ljud runtomkring gjorde att det blandades upp och dämpades en aning. Den senaste veckan har de tilltagit och här uppe i bergen hörs smällarna tydligt och klart och precis överallt. Den hinduiska högtiden diwali har präglat vår första tid i Indien och speciellt den senaste helgen. Diwali firas till minne av guden Ramas återkomst efter 14 år av exil. Man tänder lampor och ljus för att välkomna honom hem och den blir därför ljusets högtid. Berättelserna bakom firandet varierar dock en del beroende på var i Indien man kommer ifrån.
Våra planer på att åka iväg sprack på fredagen. Selvi som arbetar på Keystone foundation och som vi också bor hos, ville ta med oss till sin by Piloor där vi skulle fira diwali och övernatta till söndagen. Men det visade sig att alla bussbiljetter var slut och grannfrun varnade oss för att vi skulle riskera att fastna på någon busstation på vägen tillbaka. När alldeles för mycket folk vill ta sig hem på samma gång och bussarna inte räcker till skulle risken vara överhängande, menade hon. Så hon insisterade på att istället få bjuda oss på lunch på lördagen eftersom familjen ändå hade släktingar på besök som gärna ville träffa oss. När vi klev in vid tvåtiden blev vi först serverade sötsaker, vilket det finns gott om här, och sedan visade till bordet där två tallrikar stod framdukade.
– Ska inte ni äta? undrade vi lite frågande, och fick svaret att de dukar upp på golvet och äter efter oss.
Det kändes väldigt konstigt att vi skulle äta själva medan de andra såg på så till slut lyckades vi i alla fall få dottern att sitta ner tillsammans med oss. Trots att maten liknar den som vi äter till lunch varje dag, det vill säga ris, sambar (stark sås med grönsaker i) och ett brödtillbehör, var det supergott. Det knepiga är att det ofta inte godtas att vi inte orkar äta så mycket och den som serverar maten vill alltid fylla på.
När resan ställdes in blev vi även bjudna till två av Keystones grundare på middag. Selvis supermysiga granne ställde upp när vi behövde hjälp med våra saris som vi köpt inför helgen. Det visade sig vara väldigt noga med hur detta långa tygstycke ska vikas och knytas. Varje veck ska hänga exakt rätt och vi förundrades över att många kvinnor går igenom den här proceduren varje dag. Kvällen inleddes med smällare och fyrverkerier, och det kändes lite som ett västerländskt nyårsfirande men utan snö. Lunchen gjorde sig fortfarande påmind men vi kunde inte låta bli den fantastiska maten som innehöll sallad med granatäpple, vilket vi antagligen kommer få vänta länge på att få igen.
/Frida och Josefin
Läs också deras andra blogg:
One Response