Sitter på min balkong och blickar ut över det turkosblå Medelhavet som krusar sig lätt på ytan. Palmerna vajar lite i vinden. Det sägs att i Málagaprovinsen kan få sommarens varmaste augustidagar med temperaturer på upp emot 40 grader. Än så länge står min termometer bara på 33 grader tack och lov och klockan är snart fyra på eftermiddagen.
Just nu känner jag mig väldigt nöjd. Jag kommer just från Ambulatoriet i Marbella. Det motsvarar vårdcentralen i Sverige men har även tillgång till röntgen och akutmottagning. Kanske mer rätt att säga att det är ett mellanting mellan vårdcentral och litet sjukhus. Det har tagit lång tid, väldigt lång tid, innan jag beställde tid dit. Alltför länge.
När jag var anställd på den stora, svenska banken i Marbella hade jag förmånen att ha en privat sjukförsäkring som alla bankanställda utomlands då hade. När kontoret stängde och jag blev utan jobb fick jag behålla den i två år mot att jag betalade premien själv. Så fort något hände var det bara att åka till det lilla privatsjukhuset i Marbella och sedan löste sig allt snabbt och smidigt. Allt från bihåleinflammationer, artros i armen, avslitna led- och korsband, operationer, rehabilitering efter krockar, högt blodtryck och lite för många slag på hjärtat. Det kändes enkelt att gå dit och till slut kände jag mig hemma där.
Efter det att min försäkring gick ut för två år sedan har jag slarvat med provtagningar, koll av blodtryck och hjärta och låtit bli att gå till läkaren när jag borde. Mina tankar har farit fram och tillbaka om hur jag ska göra om jag blir sjuk. Eller nu när jag verkligen känner att jag borde gå och ta prover. Skriva in mig i Sverige för att få sjukvård där om jag behöver? Försöka att skaffa en ny försäkring, fast ett försäkringsbolag har sagt nej till mig och det är då jag blivit så fundersam.
Jag vet ju att sjukvården är bra i Spanien – både den allmänna och den privata – så varför funderar jag så mycket? Jag kan språket och har pratat spanska med alla mina läkare så det är inget hinder. Mina tankar blir bara rörigare och rörigare. Hur skulle jag göra om jag bodde i Sverige? Skulle jag skaffa en privat försäkring? Svaret blir genast nej. Ja men då så. Varför ska jag göra det i Spanien? Men vart vänder jag mig när jag inte är akut sjuk? Jag har ju förstås en husläkare som heter Maria. Kan jag bara ringa och boka tid? För vad? Säga att jag vill ha en koll på hjärtat och blodtrycket? Kan det vara så enkelt? Jag betalar ju till “seguridad social” – socialförsäkringssystemet – varje månad eftersom jag har ett företag och då har jag ju rätt att utnyttja det spanska försäkringssystemet.
Förra veckan var jag ute med en väninna och åt lunch i San Pedro och jag tog upp frågan med henne eftersom hon har bott här i nästan 20 år. Hon sa genast att jag skulle beställa tid och be att de skulle ta prover. Jag fortsatte att fundera men så för två dagar sedan gick jag in på Internet och bokade en tid hos Maria husläkaren och fick tid två dagar efter.
Jag går till Ambulatoriet och berättar om mitt onda ben, min rädsla för att jag inte har gjort vare sig provtagningar eller kollat hjärtat på fyra år och vips skriver Maria remisser på löpande band. En till provtagning, en till EKG, en för blodtrycket, skriver ut lite medicin till det onda benet och säger till mig att gå en trappa ner för att boka tiderna och dessutom en återbesökstid om två veckor till Maria. Jag reser mig, skrattar och tackar, går en trappa ner, får alla tider inbokade och går därifrån med ett leende på läpparna.Var det inte svårare? Varför har jag väntat så länge? Vad var skillnaden med att ha en privat försäkring? Jag fick tid inom två dagar för första besöket, provtagning inom tre arbetsdagar och ett återbesök inom 14 dagar – och detta mitt i semestertider.
Jag tar en promenad genom gamla stan, tar ganska många bilder, upptäcker nya affärer – tur att de är stängda – går sedan till apoteket och hämtar ut min medicin. Efter det tar jag mig till min frukt- och grönsaksbutik några kvarter hemifrån och så avslutar jag denna “läkarpromenad” med att sätta mig på den italienska glassbaren Heladería Fresca Passione som serverar hemgjord glass som de tillverkar endast på naturprodukter. Det är jag värd! Andra glassen den här sommaren i Marbella. Kanske inte det bästa för kolesterol och vikt men den smakar sagolikt gott.
Där sitter jag på en stol och slickar i mig min choklad- och kokosglass i strut och tänker på de senaste timmarna och hur en sten föll från mina axlar. Är det så att bara för att jag nu bor utomlands så får detta med hälsa och sjukvård en annan betydelse? Är det tryggheten som fått sig en törn? Eller har jag bara varit så rädd att jag inte vågat utan skyllt på allt möjligt för att slippa gå dit? Det kommer jag inte att få något svar på men ett är säkert. Jag är väldigt nöjd idag.
Om någon nu undrar vad detta kostar mig så kan jag berätta att läkarbesöket kostar ingenting. De tre medicinerna som jag hämtade ut kostar mig € 1,75. Det gör ju inte saken sämre men visst funderar jag på hur detta går ihop med dagens dåliga ekonomi i Spanien. Det kanske borde vara inkomstbeprövat. Men den tanken slår jag bort just nu och njuter av sol, värme, glass, min promenad i Gamla Stan och att jag har återfunnit tryggheten vad gäller sjukvården.
Saludos y hasta pronto
Rose-Marie Wiberg
rosemarie@iniciativa.se
+34 650 795 828 • +46 (0) 70 638 80 50
www.iniciativa.se • Skype: rose.marie.wiberg
