Flera amerikanska psykologer menar att vi lever i en narcissistisk tidsålder. Professor Jean M Twenge – författare till ”Generation me” och ”The narcissistic epidemic” – är en av dem. Enligt honom råder det en narcissistisk epidemi i västvärlden. Många tycker också att det råder en epidemi runt det där med självkänsla. En hög självkänsla marknadsförs som lösningen på väldigt många problem. Kampanjen är lyckad – många individer ägnar stor kraft åt att jaga efter självkänsla, ja, man skulle nästan kunna säga att det råder en klappjakt på självkänsla i vårt samhälle. Författare och coacher som utlovar högre självkänsla täljer guld med smörkniv.
På vilket sätt hänger narcissism ihop med självkänsla? Enligt Magnus Lindwall, som forskar på självkänsla, är det tydligt att det finns flera likheter mellan jakten på självkänsla och narcissism*. Narcissisten är ständigt fokuserad på sig själv och jagar stndigt efter bekräftelse på sin egen förträfflighet. Men jakten är inte alltid så uppenbar som man skulle kunna tro. Man har nämligen i forskningen observerat att narcissism inte är så entydig. Narcissisterna utgör alltså inte en enhetlig grupp, utan kan delas upp i två undergrupper: en så kallad grandios variant och en sårbar variant. Skillnaden mellan de två är framför allt att den sårbara narcissisten maskerar den grandiosa bilden av sig själv bakom en fasad bestående av måttlighet, intresse för och omtanke om andra och “goda beteenden”. Det kan till exempel handa om den “goda” sjuksystern, faderliga prästen, eller politikern som “engagerar sig för de svagare grupperna”. Vid första anblicken är det lätt att bli imponerad av hans/hennes engagemang och utåtriktade sätt. Och smickrad över det intresse och engagemang som han/hon riktar mot oss. Efter en tids umgänge kan dock en gnagande känsla av obehag eller irritation infinna sig. Personen kryper in under skinnet på en. Vederbörandes “godhet” och “snällhet” står en upp i halsen. Den känns varken genuin eller altruistisk.
Den grandiosa typen, däremot, är betydligt lättare att känna igen. Han/hon bryr sig inte alls om att tona ned sig själv eller dölja vem de är, utan är tämligen ocensurerad i sina strategier att bli bekräftad av andra. De skryter och framhäver sig själva gång efter annan och visar sina medmänniskor föga intresse (om han/hon nu inte skulle kunna tjäna på det). De ger sig gärna in i områden som har med tävling och konkurrens att göra och struntar kapitalt i om omgivningen gillar dem eller inte. Den grandiosa typen vill bli beundrad, uppleva makt och känner sig hellre fruktad än omtyckt. Kritik mot den egna personen avfärdas som nonsens eller avundsjuka. Detta förklarar till exempel varför narcissistiska chefer struntar i vad personalen tycker om den så länge som de får behålla den status som chefspositionen medför.
Hur är det då med självkänslan hos dessa två typer av narcissister? Faktum är att både den grandiosa och sårbara narcissisten vanligtvis får höga poäng på självskattningsformulär om just självkänsla. De upplever sig alltså ha både en hög och bra självkänsla. Detta fenomen nämns sällan av de som förespråkar vikten av att till exempel barn och ungdomar ska höja sin självkänsla. Hos dem verkar “Du äger”-fenomenet enkom vara gott, medan det för omgivningen kanske snarare handlar om personer som tycker att de “äger” fast alla vi andra upplever att de “stjäl” energi och glädje från oss.
Åsa-Mia Fellinger
* Självkänsla: Bortom populärpsykologi och enkla sanningar. Magnus Lindwall. Studentlitteratur.
_____________________________________________________________________________________________
Narcissistisk personlighetsstörning (narcissistic personality disorder; NPD) beskrivs i DSM-IV som ett genomgripande mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran och brist på empati, som börjar i tidig vuxen ålder och är närvarande i en mängd kontexter (American Psychiatric Association