Livet för många afghanska kvinnor förbättras dramatiskt men efter att västvärlden nu sagt sitt och förbereder att dra sig tillbaks växer rädslan för framtiden. När Zainab Salbi var i Afghanistan i somras mötte hon en kvinna vars historia hon aldrig kunde glömma.

Zarqouna, som gift sig vid 15, änka vid 16, förbjöds hon som många andra kvinnor att arbeta eller lämna sitt hus utan manligt sällskap under talibanregimen på 1990-talet. En dag när hon behövde mat till barnet, trotsade hon lagen och gick ut för att sälja hattar på gatan, vilket resulterade i att hon blev upptäckt av några lokala talibaner som slog henne med de skor hon ägde.

När landet invaderades 2001 och talibanerna hade störtats förvandlades hela Zarqounas liv, hon började arbeta, skickade sin dotter till skolan och hade ett mål för framtiden, att skicka henne till ett college. Men hennes nyfunna frihet kan vara i fara, när de allierade drar sig ur Afghanistan. Många insisterar nu på att de lämnar garantier för kvinnors rättigheter, något som inte har väckt något större intresse.

Efter över ett decennium av krig, och utan tecken på något uppror är fler och fler västerländska regeringar överens om att återta sina trupper redan under det kommande året. Samtidigt som talibanerna fortfarande kontrollerar delar av landet och sannolikt inte kommer att besegras försöker den afghanska regeringen inklusive USA att försonas med talibanerna och återintegrera den hårdföra milisen. Detta är något som fruktas av speciellt många kvinnor som kan innebära att de nyfunna förbättringar som införts under de senaste åren snabbt kan få ett avslut. Även kvinnornas rättigheter som var en del av retoriken av invasionen, avfärdas av talibanerna, utgörande en del av den afghanska kulturen. Den nya attitydförändringen i väster ses idag som en konsekvens av främst de brittiska och amerikanska regeringarnas vilja att frigöra sig från en rörig, dyr och tidskrävande kamp utan något resultat i sikte. I november betonade David Cameron detta genom att säga:” Vi är inte där för att bygga en perfekt demokrati, än mindre ett modernt samhälle. Vi är där för att hjälpa afghanerna att ta kontroll över säkerheten och för att se till att al-Qaida aldrig kan utgöra något hot mot oss från afghanska mark.”

Idag finns det mycket litet intresse bland amerikanska politiker för att skydda kvinnor i regionen, undantaget Hillary Clintons fortsatta stöd. Idag är det en klar och tydlig uppfattning att kvinnors rättighet inte är relevant för freden i Afghanistan.

Och det finns många som ser denna ökande brist på intresse som ett problem när trupperna väl har dragit sig ur landet. Många i väst kommer att se bort när det gäller frågor om Afghanistan och i synnerhet kvinnors problem, även om upprorsmännen fortsätter med att döda barn och kvinnor, spruta in gift i livsmedlen för skolflickor, kasta syra i ansiktet på flickorna eller tänder på skolbyggander, för de existerar även när landet måste ta sitt eget ansvar. Många i väst gör det enkelt för sig när de säger ”det är deras kultur och vi kan inte göra något åt det.”

Dessa påståenden är naturligtvis för enkla och felaktiga och utgör endast en ursäkt för att dra sig ur sitt ansvar. Det handlar istället om att man gett människor en möjlighet men som nu kommer att förskjutas när det gamla samhället håller på att urholkas.

Små flickor har blivit en handelsvara, de ges bort för att betala opiumskulder, något som knappast är traditionellt för landet. Det är folk med vapen, pengar och droger som har makten. Något som tyvärr väst har bidragit med att utvidga. Det är förmodligen få som skulle hävdar att det ens gjorts förbättringar bland kvinnors rättigheter, det är mer på ett individuellt plan medan vissa framsteg har gjorts i övriga frågor: 57% av kvinnor och flickor kan nu gå till en skola, 24% av arbetstagarna inom hälsa utgörs av kvinnor och 10% inom rättsväsendet utgörs av kvinnor.

Förbättringarna är däremot ojämna och långt ifrån perfekta – många av de fattiga som bor inom talibanområden har svårt att få fri tillgång till sjukvård, social omsorg och annat som anses som grundläggande. Livet på landsbyggden kontra städer som Kabul är annorlunda, läskunnigheten är olik, traditionell seder är starkare på landsbygden och kvinnor har en större ekonomisk frihet i staden än på landet. Många är dock eniga om en sak – alla är trötta på kriget och allt dödande – och de är rädda för framtiden. En självmordsbombning i Kabul som dödat en familj med barn visar snabbt på den vardagliga faran i Afghanistan medan en offentlig stening av ett par i Kunduz provinsen visar omfattningen av de stora skillnaderna för kvinnor i olika områden.

Den kvinnliga politikern, Malalai Joya, landets förmodligen modigaste kvinna sade:

”Situationen för kvinnor är en katastrof där män och kvinnor är klämd emellan. Landet har idag tre fienden – talibanerna, krigsherrarna och de allierade som fortsätter med sina bombningar från luften och döda civila män, kvinnor och barn. Till detta kommer nu talibanernas inbjudan av regeringen om försoning och integrering – det är inte en fråga om kvinnors situation utan den kommer att vara mer förödande och blodig denna gång.”

Regeringen har nu skapat ett fredsråd för att fortsätta samtalen med talibanerna och USA, men i detta finns inga kvinnor med och inkludera inte några garantier för att kvinnor skyddas. Trots detta insisterar den afghanska regeringen att samtalen måste fortsätta med talibanerna. En förutsättning för detta är dock att talibanerna följer landets konstitution som även inkluderar kvinnors rättigheter. Än så länge har talibanerna avvisat konstitutionen, och dokumenten innehåller även en klausul som säger att ingen lag kan motsäga sig ”Islams principer.” Och frågan lyder sedan – Vem bestämmer dessa principer? Högsta domstolen, full av hårdföra och gamla präster!

Enligt uppgifter så har denna process redan inletts med en liten grupp men fokus ligger på säkerhet och inte på kvinnors rättigheter. En av rådgivarna har talat om kvinnors ”rörlighet och klädsel” ett område som det kommer att kompromissas om och säkerligen inte komma att vara till fördel för kvinnorna. Regeringen själv är mån om att främja vad den ser som förbättringar i talibanernas hårda linje om kvinnor, möjligen har det mer att göra att göra det hela mer tilltalande för talibanerna för att sätta sig vid förhandlingsbordet.

Enligt Rachel Reid, HRW, så säger hon att det kan finnas olika nivåer när talibanerna förhandlar om samhällen som vill behålla och utveckla flickors utbildning, men det finns ingenting som tyder på att ledningen har gjort någon form av U-sväng i frågan. Hon pekar också på att ministeriets egen statistik visar på att flickskolor fortfarande bombas eller bränds ned, elever och lärare fortsätter att dödas och situationen fortsätter att försämras. Talibanerna fortsätter också med att sända ut skrämmande hot i områden de kontrollerar. Detta kan innehålla följande ord  “Vi varnar dig att lämna ditt jobb som lärare så snart som möjligt annars kommer vi att skära huvudet av dina barn och ska sätta eld på din dotter.”

Även president Karzai och hans regering har handlat med kvinnors rättigheter för politisk makt. Lagen från 2009 om personlig Shia status har tonats ned först efter det att kvinnor gick ut på gatorna för att protestera vilket gav ett internationellt ramaskri. Hade lagen genomförts hade det inneburit att kvinnor från Shi minoriteten inte kunnat lämna sina hem utan makens tillåtelse eller i frågan om att vägra dem sex – vilket gör våldtäkt inom äktenskap både effektivt och lagligt.

Det har även ifrågasatts hur Karzai kunde benåda två män som dömts av Högsta domstolen för brutalt gängvåldtäkt. Inte enbart talibanerna kan beskyllas för att förstöra kvinnors anseende och rättigheter när den egna regeringen bidrar med sådana beslut.

Vi västerlänningar har mycket att lära, om vi tror att vi befriar kvinnor efter det att vi lämnat Afghanistan är det felaktigt. Det finns idag en allmän uppfattning om att landet har många män som är rädda för kvinnor med en utbildning och makt. Dessa är huvudsakligen krigsherrar, konservativa präster och många andra mäktiga män som sitter i regeringens nyckelpositioner. I en sådan anti-kvinna miljö så ökar det dagliga våldet mot kvinnor, underblåst av kriget, fattigdom den för med sig medan konservativa värden lämnas åt sidan.

Vi kan läsa om hur flyktingar attackeras i media, medan bevisen tyder på självbränning. I en sådan situation ökar våld och självmord bland kvinnor. FN har tidigare kommit med en rapport som visar på ”de skadliga traditionella sedvänjor i landet.” 57 % av afghanska äktenskap är fortfarande barnäktenskap där den ena parten är under 16 år och nämner samtidigt fallet om en föräldralös 13 årig flicka som köptes av en 65 årig man för $ 3500.

Sedan finns det ”hedersmorden” och det faktum att allt fler kvinnor och flickor flyr tvångsäktenskap eller våld i hemmet, de blir oftast arresterade, åtalas och fängslas för sitt försök att begå ”Zina” dvs. sex utanför äktenskapet.

Det enda hoppet enligt många för kvinnor i Afghanistan är att ge dem en chans att kämpa för sina rättigheter vid förhandlingsborden men för detta krävs att de släpps fram till bordet. Dessutom krävs det påtryckningar från de allierades politiker. För vad hjälper det om det sitter rebeller som förhandlar vid bordet och som inte tror eller vill tro på kvinnors rättigheter samtidigt som det internationella samfundet inte vill hjälpa kvinnorna – då kan vi likväl gå tillbaks till talibanernas styrda system.  Och fler har samma tankegångar med rätta, eller som en uttrycker det ”afghanska kvinnor behöver och kräver fred med rättvisa, detta är vår uppmaning till världen och det internationella samfundet.”

Alternativet som alla bör överväga kan naturligtvis vara skrämmande, att dra sig tillbaks vilket man gjort tidigare skapar kanske än mer våld än idag. Talibanerna kan integreras med de mer militanta talibanerna i Pakistan och våldet sprider sig. Vi får en ny historia med USA och sina allierade.

Kvinnogrupperna själva är dock mer förhoppningsfulla. ”De tror inte att det bli en återgång till det som varit tidigare med talibanregimen, kommer inte att ske. De kommer inte tysta våra röster, och vi kommer inte att sitta passiva i våra hem utan vi kommer att kämpa för våra rättigheter om vi så skall beväpna oss.”

Roland Lohr gen Stahl