Lena om masskjutningen: “Ibland undrar man varför inte världen stannar upp”

Fredag 14 december/

Jag hade tänkt skriva några ord om hur vi rimmar när vi tänder adventsljuset här hemma. Det är en gammal vana som jag hade med mig hemifrån, och jag antar att det är den i särklass vanligaste poetiska aktiviteten som svenska folket ägnar sig åt. För visst är det väl fler än vi som sitter med tändstickan i högsta hugg medan vi tänker ut några rimmande rader? De flesta känner väl igen klassiska strofer som “Nu har det hänt/ Första ljuset är tänt”?

Tom, Janne och jag turas om att försöka imponera på varandra med någorlunda slagfärdiga varianter, men charmen med det välbekanta är alltför stor. För det mesta smyger sig en hel del med både hänt och tänt och hus och jul i alla fall. Det gäller särskilt Janne som inte är fullt så ivrig amatörpoet. Sofia är en mästare, men hon bor ju numera i en universitetsstad i Sverige och deltar inte i adventsrimmandet så Tom har klivit fram och tagit hennes plats överst på pallen. Det kan bli oväntat roligt med rimmandet, särskilt när man är lite morgontrött och fnittrig. Jag kommer gärna ihåg ett av Toms fantasifulla rim från förra året. Efter några minuters funderande kom han med ett långt rim där han visserligen lagt in alla de klassiska rimmen men vänt på sammanhangen. Det var förstås inte ljuset utan huset som stod i ljusan låga på slutet, och veckan hade vänt, nästan hela året hade hänt, och nån hade stickan tänt.

Så långt mina skrivarplaner alltså. Men det visade sig omöjligt att fortsätta när vi möttes av nyheterna om skottlossningen på lågstadieskolan Sandy Hook i Newtown, Connecticut.

_________________________________________________________________________________________

Söndag 16 december, tidig morgon

I fredags hände det igen. En ung man sköt ihjäl sin mamma för att sedan rikta sitt vapen mot andra. När han lite senare tog sitt eget liv hade han skjutit ihjäl sammanlagt 20 barn och 6 vuxna, sig själv och sin mamma inräknat.
I går var det ännu en morgon då vi slog upp morgontidningen och möttes av korta rubriker i fetstil och stora bilder. För visst är det så; bilderna säger så mycket mer än ord. Förstasidan i San Francisco Chronicle upptogs av en bild på en ung kvinnan – visst har ni sett den? Hon ser ut att vara på väg från sin bil, lätt framåtböjd som om hon riskerar att falla. Den ena handen håller hon mot bröstkorgen, i en gest som för att hindra hjärtat att slitas ut, och andra handen, med mobiltelefon, mot ena örat. Munnen är öppen och hon gråter; en tydligare bild av någons skräck och förtvivlan har jag sällan sett.

Rader av andra bilder. Tårstrimmiga barnansikten, munnar gapande i chock, stirrande blick. Väntande människor utanför avspärrningar och de obligatoriska bilderna ovanfrån där vi ser skolan och polisen som undersöker marken. Men den som jag tycker är allra värst är bilden på de små dagis- och lågstadiebarnen, vandrande i led över skolgården med händerna på framförvarande barns axlar och krampaktigt stängda ögon, guidade av polisen. De uppmuntras att hålla ögonen slutna, att blunda, för att de ska slippa se glassplitter från sönderskjutna och krossade fönster och blod på marken. Stackars arma barn. Vad är det för värld vi låter dem leva i?

Vad är det för värld vi låter dem dö i?

Ibland undrar man varför inte världen stannar upp. Men det är klart; det här är egentligen ingen överraskning så varför skulle naturen häpna? Det är inte oväntat. Vi lever i en tid av övergivenhet där vi missar att människor är på gränsen till galenskap. En tid när det saknas resurser för att ge vård åt dem som behöver det. Där alltfler växer upp utan empati. Och samtidigt – en tid och en plats där det ändå alltid verkar finnas tillgång till vapen. I en perfekt värld med tillräckliga resurser – hade vi kunnat förutse, och hade det i så fall gått att förhindra? Men, även om det inte varit möjligt att förhindra, är det väl ändå vår förbaskade plikt att göra det så svårt som möjligt?

___________________________________________________________________________________________

 Söndag 16 december, eftermiddag

Nu i helgen reste president Obama till Newtown, Connecticut, för att träffa de stackars familjer som drabbats av skolskjutningen på Sandy Hook, och för att delta i en högtidsceremoni på kvällen. Vi satt och småtittade på fotbollsmatchen mellan San Francisco 49s och New England Patriots på NBCs Sunday Night Football, när den avbröts för att sända Obamas tal.Och vad händer, tror ni? Folk blir rasande; de kan omöjligt avvara några få minuter för att lyssna.. de kastar sig över sina twitter-konton och knattrar iväg den ena vidrigheten efter den andra:

• “really? can’t even watch sunday night football cuz our nigger prez has to talk, really?”
• “I’m sorry, cutting into the football game so that gun grabbing nigger can make a political speech? Major fucking…”
• “why would you interrupt bobs burgers for this fucking depressing shit ? #fuck you”
• Omg obama stfu and put the game back on lime youre Muslim ass gives a fuck about sandy hook.

Vad gör man? Vad säger man? Thank you for sharing…?

Nej, fy fan.

Obama höll ett vackert tal. Han träffade så oerhört rätt när han pratade om hur föräldraskap kan beskrivas som att leva med hjärtat utanför kroppen. Det fick mig att minnas det stråk av ren och skär fasa som för en miljondels sekund skar igenom mig, mitt i all lycka, där jag satt med mitt nyfödda mirakel i famnen och insåg att från och med då ”kommer jag aldrig mer att kunna vara helt lugn…”. För så är det; från det ögonblick man blir förälder lever man utan hud och med ett öra och öga ständigt utåt, på spaning efter faror. Men samtidigt finns det inget man blir så stark av – att veta att man kan älska så enormt, att det finns så stora känslor. För visst har man älskat förut; sina föräldrar, sin partner, vänner, men ett barn är något annorlunda. Obama beskrev väldigt väl den här chocken då man inser att man omöjligt kan skydda sina barns oavsett hur mycket man än älskar dem och gav samtidigt lösningen – vi måste hjälpas åt. ”…this /—/ is something we can only do together, with the help of friends and neighbors, the help of a community and the help of a nation.” 

Jag känner mig gladare när Obama kommit så här långt i sitt tal. Jag tyckte mig kunna läsa in en tydligt budskap och löfte: det ska bli annorlunda nu. Nu är måttet rågat. Och när han fortsatte med nästa logiska steg kändes det ännu starkare “And in that way we come to realize that we bear responsibility for every child /—/ that we’re all parents, that they are all our children.”
Därefter blev det riktigt bra och mycket vackert, tycker jag, för han sade rent ut att det allra viktigaste är att ta hand om våra barn. Det är vår första, största och viktigaste uppgift i livet och det är efter det vi ska dömas.
”This is our first task, caring for our children. It’s our first job. If we don’t get that right, we don’t get anything right. That’s how, as a society, we will be judged.
And by that measure, can we truly say, as a nation, that we’re meeting our obligations?”