Titte Törnroth jobbade under många år som filmregissör i Sverige och Finland. Med en examen från Dramatiska institutet i Stockholm började snart uppdragen ramla in och hon regisserade under många år flera dramaserier åt både SVT och YLE. Men med tiden blev uppdragen större men budgetarna mindre och till slut vara situationen ohållbar. Nu jobbar hon som journalist på tidningen Nya Åland, men framför allt hittar man henne hemma i trädgården i Lemland.
“Man kan säga att jag mentalt hamnade med näsan i rabatten” säger hon. Och där blev Titte kvar, nu har hon börjat skapa igen, men den här gången utan press och prestation.
Hur skulle du beskriva Norrgården för någon som aldrig varit där?
Det är en personlig trädgård, jag är inte en trendmänniska. Det är två begrepp jag avskyr inom trädgårdsvärlden och det är trender eller begreppet lättskött trädgård. Ska du arbeta med en trädgård måste du gilla fysiskt arbete och pyssla om dina växter för annars är det inte riktigt ett intresse.
Här finns många rum, många miljöer, men jag har varit noga med att vissa växter återkommer så man inte tappar orienteringen, eller känner igen sig. Det estetiska är vansinnigt viktigt för mig och så är jag en färghumörs människa. Jag kan vakna en morgon och vara blå eller röd, det är samma inne i huset, jag kan ha ett hörn i trädgården att gå till som är blått eller rött eller rosa och så börjar jag dagen där.
Hur tänkte du när du kom hit och det var bara gräsmatta?
Ingenting, tänkte mest nu måste jag klippa gräset igen, nu måste jag klippa gräset igen, nu måste jag… Men sen kände jag att jag ville skapa stämningar. Det har gått mycket på magkänsla. Jag får en vision så gräver jag ner den och så gräver jag upp igen och så där håller det på.
TV: Titte beskriver vad vissa besökare säger när de kommer in i trädgården.
Vad var det i trädgårdsarbetet som fick dig på fötter igen?
Jag har alltid haft en liten grönsaksodling, men så märkte jag att jag mådde så otroligt bra när jag höll på i jorden. Jag visste ingenting om hur man jobbar med en trädgård men så tänkte jag nu börjar jag och så gjorde jag det. Samtidigt började jag åka runt och titta på trädgårdar och då hamnade jag i en underbar trädgård på norra Åland som var fullständigt fantastisk och då fick jag en riktig aha upplevelse och då tänkte jag att den enda begränsningen sitter i mitt eget huvud. Du kan göra precis vad du vill, du behöver inte ha klassiska rabatter.
Kände du att du var fast i förväntan?
Jag visste inte hur man skulle tänka. Jag var väldig oerfaren, sen kom hela skaparglädjen och sen har jag farit fram här som en furir.
Hur börjar man?
Lite olika, det har varit ställen där jag känt att här vill jag börja och sen tänker jag: Hur ser det ut inifrån? På hösten, vintern och våren, att det finns växter som är vackra länge. När jag kommer tassande med sömngrus i ögonen och med min kaffemugg och tittar ut genom fönstret så vill jag bli glad direkt.
Fanns det en tanke med att folk skulle få komma hit och titta?
Nej! Det kom till 2005, då hade jag börjat få påtryckning av folk att öppna visningsträdgård. Och jag sa, nej det här är bara för oss. Men så gjorde vi vår första längre trädgårdsresa till England, till flera berömda små privata trädgårdar och när vi kom hem satt jag och min man här och sa till varann: Vi har faktikst ingeting att skämmas för. Och då började jag fundera på om jag kunde jobba mindre så, varför inte…
Första året var på test, förra året var jätteroligt och i år har det varit ännu roligare. Men det är väldigt begränsat, vi öppnar bara upp på söndagar. Ibland ringer folk och frågar om det kan få komma men då har jag sagt nej, vi har ett privatliv också. Det är klart att tanken slår en att ska vi bygga ett litet café och ha en liten handel där man säljer plantor, men…nej, jag är inte redo för det.
Vad var responsen när ni öppnade upp trädgården för allmänheten?
Jättepositivt. Jag fick med mig lite andra folk med trädgårdar att öppna också upp så nu kommer det mycket trädgårdsföreningar till Åland. Det är väldigt roligt.
Vi trädgårdsturistar mycket själva också. Vi har varit till Irland, Frankrike, Lettland, Estland där det finns mycket intressant.
Du känner inte att det kan finnas en stress i att anlägga något sånt här eftersom det ska skötas om?
Jag kan känna att jag stressar på söndag förmiddagar inför besöken, då far jag fram här och plockar ogräs, men skillnaden är att det inte är en negativ stress.
Känner du någon gång att du tagit dig vatten över huvudet?
Nej. När jag ser att det finns mycket ogräs där det också finns vacker mossa så kan jag bli lite irriterad. Men då tar jag en kudde och en drink eller något annat roligt och så plockar jag det där ogräset, jag känner inte att jag måste göra det hela tiden.
Har du tagit med dig något från din erfarenhet av gå i väggen i det här arbetet?
Min man skulle säga att jag stressar, men jag märker att det är inte alls samma känsla av stress som när man till exempel jobbar mot en deadline inom journalistiken.Här far jag omkring men är fortfarande glad, det är inte en negativ stress.
Saknar du livet som regissör?
Jag saknar känslan av hur roligt det var och hur skapande det var. Men jag vet att jag inte vill göra det igen, men…jag saknar kanske lusten att göra det. Ibland funderar jag lite på om jag ska göra trädgårds- TV för Åland 24, men det har inte varit läge för det och att jag inte är riktigt mogen för det än.
Filmintresset finns där men det är nog ett förflutet kapitel.
Om du känner dig inspirationsfattig, vad gör du då?
När det gäller trädgård så tappar jag aldrig inspirationen, men jag blir lätt utpumpad vintertid. Jag avskyr snö, men då bokar jag en resa så nästa jul åker vi till Zanzibar. Så har man något att se fram emot.
Sen älskar jag att så inomhus, så jag börjar tidigt med det då kommer inspirationen.
Johanna Litsgård Lebourne