Anna Kåver: “Engagemang i andra får oss att må bättre”

Stress, höga krav och jakt efter lycka

Vi sitter på Anna Kåvers mottagning som är belägen i en gammal anrik fastighet på Övre Slottsgatan i Uppsala. Ett stenkast från universitetshuset och andra kända byggnader – domkyrkan och Carolina Rediva, för att nämna några. Det var i kvarteren kring Övre Slottsgatan och Åsgränd som handlingen i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös utspelade sig. Trots den bitvis hårda trafiken på kullerstensgatorna utanför fönstret, präglas mottagningsrummet av lugn och trygghet. Likson Anna Kåver själv. Hon berättar att fastigheten som vi sitter i har ett förflutet som sanatorium för leprasjuka, därav kanske de tjocka väggarna.

Nå, vilka själsliga problem sliter gemene man med idag? Och vad beror de på? Anna Kåver, som har över 30 års erfarenhet av psykiatri och psykoterapi, uppfattar att det är problem på olika nivåer. Dels en existentiell nivå som handlar om meningen med livet, dels en mer vardaglig där många upplever för mycket stress och krav.

När det handlar om frågan vad som är meningen med livet, är vi mycket mer medvetna idag än tidigare. Det talas till exempel ofta om mindfulness och lycka. Det finns lyckoforskning. Men detta har också en baksida.

– Om man inte hittar meningen med livet, men tror att alla andra har det, då kan det blir till en slags stress och sorg… Sen vet jag inte om vi är mer olyckliga än för tio, femton, tjugo år sedan. Men eftersom vi är mer och mer medvetna om de här frågorna, höjs våra krav på livskvalitet, vi nöjer oss inte med att leva i det lilla.

Stress- den digitala teknikens baksida

Stressproblemen tror Anna Kåver delvis har sin orsak i den nya tekniken och all den information som den gör tillgänglig. Vi har svårt att sovra och sortera bland alla de möjligheter som finns. De höga kraven verkar nästan vara en samhällssjuka:

– Alla patienter vi möter på Bup och inom Allmänspsykiatrin pratar om krav, att de inte orkar med. Att de känner sig otillräckliga utgör en slags bas i deras lidande. Kraven finns inbyggt i vårt samhälle som det ser ut idag. Takten är hög. Men det finns också en motrörelse på gång i det här med mindfulness, som handlar om att lära sig sortera, vara här och nu, ta en sak i sänder.

Anna Kåver är bekymrad över baksidan av den digitala världen, där särskilt ungdomar som mår dåligt är sårbara. Mobbning, trakasserier och övergrepp sker med hjälp av de sociala medierna. Och på nätet finns hemsidor med självmordstips och hur man svälter sig själv. Anna Kåver betonar att det inte alls handlar om att vara teknikfientlig. Det handlar om att vi måste diskutera hur vi ska hantera avigsidorna med Internet. Just nu står vi ganska handfallna inför dem, menar hon.

Vanligare med terapi

Hur ser man på terapi idag, är det vanligare att gå i terapi?

– Ja, det är vanligare att söka terapi och mer accepterat att tala om sina rädslor, sin ångest för att inte duga och räcka till. Man anses inte vara knäpp för att man söker psykiatrisk vård. Där har medierna hjälpt till att normalisera.

Men även här finns det en baksida, menar hon. Det diagnostiseras på ett sätt som kanske inte alltid är sunt. Och normala mänskliga reaktioner sjukdomsförklaras ofta. Man har också hamnat i tron att man ska söka hjälp för reaktioner som är en del av livet, som till exempel sorg och förtvivlan efter att flick- eller pojkvännen gjort slut. Förr hanterade man sådant på egen hand.

Könsskillnader som håller på att luckras upp

Anna Kåver säger, att om vi hade frågat henne för femton år sedan, om det finns könsskillnader när det gäller psykisk smärta, hade hon svarat ja. Idag är hon inte alls lika säker.

– Unga killar och tjejer har lika svårt fast på olika sätt.

Men när det kommer till hur vi hanterar psykisk smärta råder könsskillnader, menar hon. Kvinnor vänder sitt lidande inåt, förtär sig själva med självanklagelser, känner skuld. Medan killar i sin ångest och depression blir mer utagerande. Eller sluter sig som musslor och stänger till.

– Vi vet också  att kvinnor har mer ett sätt att hantera livet baserat på relationer. För oss är bibehållandet av goda relationer lite viktigare än för män, som mer betonat prestationer. Men det här håller på att luckras upp.

Anna Kåver hämtar ett exempel på att könsrollerna håller på att luckras upp från sin egen arbetsvardag som både forskare, psykoterapeut och handledare. Bland patienter med borderlinestörning, som oftare drabbar kvinnor, märks en klar ökning av antalet män med diagnosen.

– Som dessutom inte hymlar om det.

Miljöns påverkan större än den biologiska

Människan består av både biologi och erfarenheter (inlärning och miljö). Här finns ingen dualism, inget antingen eller, enligt Anna Kåver.

– Vi har hela biologin med hormoner och hjärnkemi och där ser kvinnor och män olika ut. Det kan vi inte komma ifrån… Sedan har miljön, inlärningen, uppfostran som är en gigantiskt stor bit, egentligen mycket större än den biologiska aspekten.

Råd till stressade

Vilka är de råd som Anna Kåver vill ge till dem som plågas av stress och höga krav?  Att börja skära i tidboken. Att radikalt skippa saker till förmån för det konstruktiva slappandet, bara göra ingenting, svarar hon utan tvekan i rösten. Det kan handla om att ta en promenad, lyssna på musik eller något annat. Det centrala är, att det man gör inte ska vara som ett medel för att nå ett mål. Det ska vara fritt från prestationstänk med andra ord. Men hur hanterar man det dåligt samvetet, tankarna om att man borde göra något viktigare?

– Man låter dem vara. Man tar dem inte på allvar. Man surfar på dem.

Om man till exempel är på ett museum och tankarna säger, Det här är inte meningsfullt, Jag borde göra någonting annat, träna eller jobba. Då handlar det om att iaktta tankarna, acceptera att de finns där, utan att kritisera sig själv, och sedan styra tillbaka uppmärksamheten till tavlorna. Gång på gång. Det handlar alltså om att ändra synen på de egna tankarna, se dem som ett slags inre tjatter, inte sanningen om hur saker och ting förhåller sig. Och att hålla fokus på nuet.

Anna medger att detta förhållningssätt, som av många kallas för mindfulness, är lättare sagt än gjort. En del behöver gå i terapi för att lära sig det. Men för många räcker det med att läsa böcker om temat. Det finns också bra kurser.

Lära barn att inte stressa

Om man har barn och vill lära dem att inte stressa, hur gör man då? Anna Kåver ger även här rådet att rensa i almanackorna. Barnens almanackor.

– Föräldrarna är ju ansvariga för barnens almanackor. Så börja där. Boka inte in varenda lediga stund, utan rensa. Lämna sedan barnen ifred, var inte inne och peta i allt. Låt dem lära sig att det är ok att göra ingenting, att ha tråkigt.

Hur man som vuxen själv agerar är också mycket viktigt. Vårt eget förhållningssätt. Vi utgör modeller för våra barn. Om vi pratar mycket om att prestera, att vara duktig, och själva ständigt har högt tempo så förmedlar vi att det är så man ska eller bör leva. Det ligger med andra ord mycket i det gamla uttrycket, att barn inte gör som du säger, utan som du gör.

Acceptans är inte passivitet

Anna talar mycket om acceptans, både i sina böcker och när vi träffar henne. Men vad betyder det egentligen? Ska man, om man till exempel lever i ett dåligt äktenskap, bara acceptera det, gilla läget och tänka att – Jaha, så här är det?

– Det du säger är en tydlig missuppfattning av begreppet. Acceptans är inte att låta alla orättvisor i livet drabba en… Acceptans är egentligen något oerhört aktivt när man behöver vara aktiv. Det är alltså inte att sitta och rulla på tummarna eller att ligga på sängen när man behöver ta itu med ett problem… Vanligtvis är det svårare att acceptera det man har inuti sig, psykisk smärta, än att acceptera det som händer i det yttre. Vi vet ju att alla kan ju drabbas av yttre omständigheter.

Det är vanligt att begreppet acceptans missförstås och provocerar, berättar Anna Kåver. Många tror att det handlar om resignation, passivitet och okritiskt godkännande av livets svårigheter. Men det handlar alltså om raka motsatsen.

Egna åtgärder

Om man känner att man inte mår bra och vill arbeta med sig själv, vad kan man göra på egen hand ? Anna Kåver föreslår att man börjar i böckernas värld och ser hur långt man kommer med hjälp av dem.  Att söka efter en samtalspartner, en mentor är också något som hon rekommenderar.

– Prata med någon man litar på. Någon som är beredd att lyssna. Och som på ett konstruktivt och kärleksfullt sätt kan ge återkoppling.

Att ta kontakt med ideella brukarföreningar, är något som också kan vara bra. Det finns till exempel stödföreningar för dem med panikbesvär och tvångsproblem. Internetpsykiatrin är också ett bra alternativ för många, menar hon. Särskilt för de som inte vill prata med någon annan människa om sina problem. Eller för dem som inte har någon att prata med.

Professionell hjälp

När bör man söka professionell hjälp?

– Om ditt liv börjar bli vingklippt, om du börjar bli så rädd, så deprimerad så att du lever ett liv som inte ens ligger närheten av det liv du skulle vilja leva.  Du isolerar dig kanske, du vill inget, tröttheten tar över. Och om du har svårt att sköta vardagen, städa, tvätta, duscha och så vidare… Du känner inte igen dig själv…  En del kan känna detta rent kemiskt i kroppen, eller så har man ont i kroppen, i musklerna.

Vanliga misstag i vår strävan att må bättre

När vi försöker hantera negativa tankar och känslor gör vi människor ofta misstaget att kämpa för att få bort dem, utan att det egentligen är möjligt. Vi går också ofta för snabbt fram, är för otåliga helt enkelt. Om en metod/teknik inte ger omedelbar utdelning, skippar vi den. Vi ställer också för höga krav, ”begär för stora munsbitar”. Om vi jobbar med att våga tala inför en grupp och sätter upp målet att inte känna eller visa någon nervositet alls, sätter vi ribban för högt.

Två ytterligare misstag, som är svåra att komma rätta med, är inställningen att det inte går, att man själv är omöjlig. Det handlar om en grundmurad, negativ inställning om sig själv. Och så motsatsen att det är alltid är någons annans fel att man mår dåligt.

Hur man pratar om sig själv är också av stor betydelse, menar Anna Kåver. Det är viktig att stoppa negativt självprat. Om man gång på gång säger att, Åh jag är så dålig på att prata inför grupp, blir det till slut till en inre sanning.

Beteendeförändring är nyckeln

Hur ser Anna på råd som förekommer i både en del självhjälpsböcker och i veckotidningar, att ”boosta” sig med positiva tankar, skriva på lappar det man är bra på etc?

– För en del funkar det kanske, säger Anna med tvekan i rösten. Men för mig som är en gammal beteendeterapeut är beteenden inkörsporten till att ändra sig själv. Mantran kan vara bra som komplement, men för mig är handling en bättre förändringsväg för att skapa självförtroende och självrespekt.

Avslutande råd

Om hon skulle ge ett avslutande råd till en gemene man som kämpar med sig själv. Hur skulle det lyda?

– Vi pratar alltså om gemene man, inte om dem som kämpar med svår ångest eller djup depression.  Ja då skulle jag ge rådet att: Se med öppna ögon, och känn efter att du är så här ledsen. Att vara ledsen och orolig är inte farligt. Det är handlingar som springer ur dem som kan leda oss fel…Klappa dig på axeln – handgripligen – du duger som du är. Ta din oro och ledsamhet i famnen och gå ut. Engagera dig i andra. Vi mår oftast bättre när vi sätter oss själva i birollen.

Att göra gott för andra , är något som Anna Kåver återkommer till. Lyckoforskningen visar att vi mår bra av att göra gott för andra.  Det kan tyckas omöjligt, ja, kanske till och med kränkande att höra för den som mår dåligt, men faktum är att vi oftast mår bättre om vi fokuserar bort från oss själva ibland. Att göra gott för andra skapar känslor av meningsfullhet. Och glädje.

Johanna Lebourne & Åsa-Mia Fellinger

Renewmag.se © 2011. Alla rättigheter reserverade

 

 

 

Här rekommenderar vi även andra böcker  (klicka)