San Francisco/25 Juli/
Det sista jag gjorde innan jag la mig i går kväll var att banka pannan hårt i skrivbordet. Jag hade just dragit tröjan över huvudet när jag fick syn på en penna som fallit i golvet. Den borde plockas upp, tänkte jag. Eftersom jag är en kvinna med illusioner om effektivitet böjde jag mig ner efter den, samtidigt som jag med andra handen hängde tröjan över skrivbordsstolen. Jag märkte inte att skrivbordshörnet stack ut framför mig förrän jag slog pannan i det. Väldigt hårt. Min käre make har stor erfarenhet av mina krumsprång men till och med han blev chockad den här gången. Jag vet inte vad han egentligen tänkte när han såg hur jag i hög hastighet drämde huvudet i bordskivan, men han ropade i alla fall nånting som lät som ”Vad gör du?!”…
Ja, vad ska man svara på det? Inte ville jag erkänna att jag än en gång hade klantat till det. Men jag kunde inte komma på någon bortförklaring heller, trots att längtan efter en riktigt god sådan brände till i mig efter hans förskräckta rop.
”Äh,” sa jag. ”Jag såg inte…” och så vacklade jag i säng med bultande panna.
Jag vill ju så gärna vara både effektiv och snabb. Smidig, rentav.
En smidig kvinna drämmer inte huvudet i bordet när hon ska plocka upp en penna från golvet. Hon faller inte nerför trappen med sin baby i famnen (tre tillfällen, två bebisar). Hon hamnar sällan under skenande hästar, och brukar i regel lyckas dra undan foten innan bussen kör över den. Men inte jag. När jag åkte till fjällen förväntade sig folk att jag – otursförföljd, stressad och klumpig – skulle bryta benen av mig, men jag klarade mig hela veckan bara för att sista natten hamna på sjukhuset med blindtarmsinflammation. De flesta kvinnor i min ålder har tillbringat timmar i aerobicsgrupper där de rytmiskt och välkoordinerat har klivit ’framåt-bakåt-framåt-spark åt sidan’ i takt med både musiken och varandra… Men jag? Jag går dit och slår någon halvt medvetslös eftersom jag viftar och sparkar åt fel håll. Andra får vackra muskler i stepping-klasser, medan jag rodnande skyndar därifrån efter att ha fallit av brädan och in i väggen. Många tränar i spinningklasser men jag vågar inte ens gå dit av rädsla för att välta träningscykeln. Nej, det är lika bra att säga som det är – jag är klumpig, men jag har en brinnande längtan efter att vara snabb och effektiv.
Lena Samzelius
För några månader sedan, när jag var på väg hem efter ett ärende i the Marin, fick jag en sån lust att titta in på Sloat Garden Center som låg alldeles i närheten. Jag visste att jag egentligen borde skynda mig hem eftersom Janne behövde bilen, men jag ville så gärna hinna in på trädgårdsaffären i alla fall. Jodå, visst skulle vara bättre att vänta tills en dag då jag hade mer tid på mig, men nu var jag ju ändå så nära… ”Jag skyndar mig,” tänkte jag, och därmed var saken avgjord. Jag var snabbt inne i affären och skötte mig riktigt bra; jag undvek dess alla frestelser och plockade bara åt mig det jag behövde, betalade och gick ut – trots att jag helst hade velat vandra omkring därinne mycket längre. När jag kom ut var jag mycket nöjd med hur snabb jag varit. Jag hade klarat det – nu skulle jag bara skynda mig hem så behövde Janne aldrig ens få veta att jag nästintill hade riskerat hans chans att komma i tid till sitt möte.
Medan jag skyndade mot bilen, drog jag upp bilnycklarna ur fickan och tryckte upp låset på bagageluckan med remote-kontrollen… i nästa steg var jag framme vid luckan som öppnats… Jag sänkte ner kassen i en enda rörelse, och slog igen luckan. Klick. Åh! Så elegant, så snyggt, så smoooooth… Alltsammans i ett enda flöde! Fortfarande i samma rörelse gled jag runt hörnet på bakluckan. Jag sträckte ut handen mot förardörren för att låsa upp den och sjunka in bakom ratten… men såg till min stora förvåning att handen var helt tom. Det fanns inte längre någon nyckelknippa i handen, och i samma sekund mindes jag hur det hade klirrat till när jag satte ner kassen. Ljudet av en nyckelknippa som föll ur handen. Attans! Jag hade tappat nycklarna i bagageutrymmet och sen stängt luckan.
Först ville jag sjunka genom jorden, sen ägnade jag några bortkastade sekunder med att försöka komma på nån bortförklaring… Jag vill ju inte göra bort mig! Jag är beredd att försöka med vilken förklaring som helst! Men vad säger man?
”Jo, älskling, jag tappade bort bilen… men jag hittade den på andra sidan bron!”
”Jo, jag vet att du behövde bilen för att hinna till ditt viktiga möte… Men jag stannade i alla fall för att handla. Och när jag var där, var det nån annan som låste in nycklarna i bilen.”
”Du… det där mötet? Är det så viktigt egentligen?”
”Hur skulle jag ha kunnat veta att nycklarna la sig i bakluckan?!”
Ja, vad gör man när man har gjort bort sig ordentligt? När man har lovat någonting men inte hållit det? Man ber förstås om ursäkt.Men när ens egen klumpighet gjort allt så mycket värre än vad det borde vara, känns det ganska tröstlöst. Jag hade inte bara låst in bilnycklarna, utan också väskan med plånbok och telefon, så att jag själv inte kunde lösa problemet. Utan pengar kunde jag inte ta mig hem. Men det hade egentligen inte spelat någon större roll, för visserligen fanns reservnyckeln till bilen hemma men min hemnyckel fanns på nyckelknippan i bilen. Så var det med det.
PS. Jag behövde inga bortförklaringar. Min käre man förlät mig. Han bokade om mötet, tog en taxi ut till Marin med reservnyckeln i fickan, och så åkte vi hem.
PPS. Nästa gång jag gör en avstickare jag inte borde göra, tänker jag hålla nyckeln i ett järngrepp.
Nellie McClung
“Never retract, never explain, never apologize; get things done and let them howl.”
~ Nellie McClung (1873-1951) Kanadensisk mångsysslare: feminist, författare, föreläsare, politiker mm. Hon kämpade för kvinnlig rösträtt och äganderätt, för att göra industriarbeten säkrare, mm. Mycket intressant kvinna! Läs särskilt om hennes insatser för att kvinnor i Kanada rättsligen skulle få räknas som personer när det gäller också gäller privilegier. (Se The Persons Case; BNA Act: “Women are persons in matters of pains and penalties, but are not persons in matters of rights and privileges.”)
PPPS. Tänk att det har hänt igen! Ännu ett massmord med skjutvapen. Nu borde det väl ändå vara uppenbart att vapen måste kontrolleras?!!
Lena Samzelius
__________________________________________________
Om du vill läsa Lenas tidigare inlägg från San Francisco, klicka: Här
__________________________________________________