Häromdagen sade mitt horoskop: ”You know that assignment you keep saying that you should get to? Well, you should get to it before it’s reassigned to someone else.”
“Hm,” tänkte jag, “kanske dags att skriva nästa blog…”
Död och elände…
Den sista måndagen i maj är det Memorial Day, den dag då man i USA hedrar sina döda militärer. Den kom till efter det amerikanska inbördeskriget, i chocken och förvirringen och mitt i bland det stora antalet döda. Det är den dödligaste konflikt som någonsin drabbat USA. Det varade mellan 1861-1865 och tog under dessa år död på nästan 2% av befolkningen. 599 soldater dog per dag under den tid som kriget varade. Det är svårt att ens föreställa sig sådana mängder döda.
Det finns många historier om vem som startade Memorial Day, eller Decoration Day som den hette fram tills 1967. Normalt sett brukar general John Logan utses som skaparen eftersom han utlyste dagen 1868. Själv sade han sig ha fått idén från sin hustru som själv hade varit med om att smycka gravar. Men nya uppgifter dyker ständigt upp. Än är det en grupp kvinnor i Mississippi/Georgia/Ohio/Alabama som startade traditionen, än är det soldater från Cincinnati. Men nu har svaret kanske kommit?! David W. Blight, professor i amerikansk historia på Yale, har funnit dokument och bilder som visar hur svarta i South Carolina redan 1862 hyllade unionens (nordstaternas) soldater i en tidig Memorial Day. I Charleston, South Carolina, skriver Blight, hölls unionssoldater fångna under fruktansvärda förhållanden. När nordstaternas armé närmade sig flydde de flesta vita från staden, men de svarta stannade kvar för att invänta sina befriare. Medan de väntade öppnade de fånglägret. När de såg massgravar och halvt begravda lik, tog de själva på sig uppgiften att ge alla döda ordentliga gravar. När det var klart organiserade de en parad där svarta och vita vandrade tillsammans med unionssoldater och tusentals sjungande skolbarn med famnarna fulla av blommor. Enligt Blight ska det ha gått cirka 10,000 personer i paraden. Men när den vita befolkningen kom tillbaka tystade de ner och teg ihjäl händelsen, och den föll i glömska tills Blight spårade upp den igen. Tanken på att låta svarta ta åt sig äran av att ha skapat Memorial Day var inte populärt i dåtidens USA, så, precis som med så mycket annat, togs också detta ifrån dem. Temporärt, får man hoppas.
Janne och jag gick till militärkyrkogården San Francisco National Cemetery på Memorial Day. Det är en av de vackraste begravningsplatser man kan föreställa sig. Den ligger ganska nära oss, i en del av den stora parken Presidio, med en underbar utsikt över Golden Gate Bridge och vattnet. Det finns nära 30,000 gravar utspridda på de soliga slänterna och bland lummiga träd. Gravstenarna är allt ifrån små stenplattor på marken till stora svulstiga gravstenar, men allra vanligast är förstås de vita gravstenar vi alla sett på TV och film. Eftersom kyrkogården etablerades 1882 finns soldater från många olika krig begravda här; indiankrigen, spansk-amerikanska kriget, världskrigen, Korea- och Vietnamkrigen, och Boxarupproret i Kina, bland annat. På gravstenarna kan man läsa inskriptioner med namn och grad, vilka krig personerna deltagit i och vilket år de dog. Jag känner mig lättad varje gång jag ser att någon har kommit tillbaka från krigen och dött hemma. Det framstår som en oändligt mycket mer attraktiv död än att bli sönderskjuten i främmande land.
Det finns ingenting som ändrar dimensioner och ger nya perpektiv som att ställas inför döden. En promenad längs gångarna på en kyrkogård ger tid till reflektion; man vandrar långsamt, stannar till och läser på stenarna och låter sig både förundras och undra vem som ligger där. Tankarna går till andra gravar, andra personer, och man får tid att både tänka och sörja under vandringen. Janne och jag vandrade både tillsammans, hand i hand, och var för sig. Ibland ropade vi på varandra, lite lågt för att inte störa andra, och visade sånt som vi tyckte var intressant. ”Titta, det står ’Westermark’! Tror du han var svensk? Kanske svenskättling…” eller ”Men titta, han var med i fyra krig…”
Men du får inte tro att allt är högtidligt på Memorial Day! Det här är den inofficiella starten på sommaren, och en mycket uppskattad tredagarshelg! Man passar på att festa, att resa bort, eller fira ledigheten med vänner, picknick och barbeque. Våra nya grannar drog fram sin stora grill varenda dag under helgen, men vi blev för nerrökta för att bli inspirerade! Endera dagen går vi också igång. Nu är ju sommaren här!
PS. Apropå sommarens OS i London, har tydligen Paul McCartney berättat att han kommer att spela vid invigningen av sommarens OS i London. Sportjournalisten Scott Ostler i San Francisco Chronicle ifrågasatte rättvisan i att bara ha med en Beatle och inte en Rolling Stone. Han kom upp med ett förslag på en adlig trio av Sirs Elton, Paul och Mick, och avslutade med: ”At least let Keith Richards light the Olympic flame by flicking a cigarette butt into the cauldron.”
Jag står helhjärtat bakom det förslaget.
Veckans ord:
pro·cras·ti·nate
verb (used without object)
1. to defer action; delay: to procrastinate until an opportunity is lost.
verb (used with object)
2. to put off till another day or time; defer; delay.
Also: prolong, postpone
From Dictionary.com
Lena Wallberg Samzelius