7 juni 2012

Så här. Jag äger fyra Georg Jensen-bestick. Små visserligen, det är bara teskedar, men ändå.

Egentligen är det vansinnigt att äga Georg Jensen-bestick. Vet ni hur dyra de är? För ätverktyg i rostfritt stål? Men eftersom vi hade bröllopsdag så tänkte vi att nu, nu var ju enda gången vi skulle kunna önska något så fint.

Så det gjorde vi. Och fick fyra teskedar (de kostade nästan femhundra spänn styck. Styck!) som genast fick bo in sig bland våra övriga köksredskap bestående av IKEA-tallrikar och gamla skålar jag fick som inflyttningspresent under studenttiden.

Till saken hör den att vi egentligen inte bryr oss om dyra saker, min man och jag. Och efter ytterligare några år i Stockholms innerstad, omgivna av ett ökande fokus på saker, inredning och status blev vi nästan anti. Plötsligt skämdes jag istället för mina Jensen-bestick. Vilka ytliga människor vi var, som hade sådana i besticklådan!

Men så händer det. Åtta år senare och bosatt i Tanzania, så märker jag att jag verkligen njuter av de där små teskedarna. Letar extra länge i besticklådan för att få tag på en. Det är formen, hur de känns i handen. Det är helt enkelt kvalitet. Estetik. Och jag säger till min man att när vi flyttar hem till Sverige så vill jag köpa ett helt set av de där besticken, kosta vad det kosta vill. Det är ju en investering. I skönhet, i livskvalitet, herregud nästan i hälsa – det är säkert psykologiskt mätbart hur lycklig jag blir av att använda de där teskedarna.

Men vad är problemet? säger ni nu. Spara och köp några till. Njut!  Och … tja, det kan vi göra. Men runt hörnet där vi bor i Dar es Salaam finns familjer som inte har någonting. Jo, tak över huvudet, kläder på kroppen och lite mat ett par gånger om dagen. Men det är också allt. Inga myggnät, inget rinnande vatten, knappt någon el.

Och då är det klart, att då får de därtusenlapparna en annan betydelse. En annan

foto: Carl Hamilton, 2010

alternativkostnad. En hundring är inte alltid en hundring, liksom. Ska jag satsa pengarna på extrautbildning i engelska till den närmsta familjens två grabbar som ofta kommer och leker med mina? Det kommer garanterat ge dem bättre jobb (eftersom landets egna engelskautbildning i princip inte finns). Eller ska jag ge pengar till min nannys äldsta barnbarns universitetsutbildning (därför att utbildning av kvinnor är den insats som ger bäst effekter på landets utveckling på lång sikt)?

Eller kanske ska jag åka hem och köpa de där besticken.

Den som lever får se.

Kram på er

Ps. I fotot ovan har jag precis delat ut en korg med päron. Jag ser sträng ut för att vissa barn tar fler än ett

(2010, foto: Carl Hamilton).