Det här med val är intressant. I en föreläsning jag höll för ett nätverk med unga karriärkvinnor för ett par år sedan sa jag att lycka, det innebär att vara nöjd med sina val. Att känna att inget ligger och skaver. Att man prioriterat rätt och står för sina val fullt ut.
Jaha.
Missförstå mig rätt. Jag ÄR nöjd med mina val. När jag ser tillbaka på tiden då jag fattade beslutet att skriva Supernova så var jag helt och komplett och totalt övertygad om att det var rätt sak att göra. Och skulle jag stå vid samma vägskäl igen skulle jag inte fatta ett annat beslut.
Men ändå. Nu när jag ska tillbaka hem till Sverige, efter att ha spenderat ytterligare fyra år på att skriva en till bok (i tillägg till att flytta fram och tillbaka till Afrika och få två barn:), så börjar man ju fundera. Jag ska ju jobba också, i Sverige, inte bara skriva. Och då hade det ju varit rätt mycket bättre för CV:n om jag INTE hade skrivit de där böckerna utan istället konsultat eller chefat eller nåt annat i den häraden som jag gjorde förr.
Och visst kan det vara lite överväldigande när jag ser på de som är hemma och jobbat på och inte åkt till Afrika eller skrivit några böcker. De är VD:ar och miljonärer och egenföretagare och debattörer och …
Fast nu gör jag ju det igen. Jämför mig. Med andra. Det ger upphov till något som kallas för additiv stress, en känsla av att man borde ha åstadkommit allt som alla andra åstadkommit. Tillsammans. Man summerar alltså: eftersom Inga är VD och Uffe startat eget och Lina är trebarnsmor … och eftersom Micke är konstnär och Alexandra IT-miljonär … så borde jag också vara alla de där sakerna.
Totalt ologiskt, förstås. Och en av anledningarna till att jag blev utbränd en gång i tiden. Det är med det som en massa andra handikapp man kan ha här i livet. Man jobbar på det. Man blir aldrig ”botad”. Man blir aldrig helt zen. Man gör bara så gott man kan.
Kram på er,
Marika