Fidde efterlyser mindre hets och mer glädje inom svensk juniortennis

– Just nu ser det väldigt, väldigt bra ut. Det spelas mycket tennis runt om i hallarna. Det är stora klasser i SM, Båstad och SALK. Många vill bli bra i tennis. Och svensk tennis vill väldigt mycket. Men det finns också nackdelar med detta. Det finns många seriösa ledare och spelare. Och alldeles för många seriösa föräldrar. Att få fram världsspelare är inte lätt och det går inte att pressa fram. Just nu känns det som att vi har lite panik och känner att vi måste få fram någonting. Samtidigt rider vi på en Robin Söderling-våg. Det stora tennisintresset är frukten av hans framgånger. Det är många som vill spela tennis, det är många duktiga som spelar tennis. Och vi måste ta hand om dem på ett bra sätt. Men vi är alldeles för seriösa och pressar på för mycket. Förr om åren så jobbades det också stenhårt, men man lekte sig fram till att bli världsstjärna. Idag försöker vi pressa fram det. Det är viktigt att säga att jag är ingen profet, jag sitter inte på facit, utan det är min uppfattning. Jag står för det. Jag har varit med så länge och har sett så mycket uppsidor och nersidor inom tennisen. Och jag tycker att vi måste lugna ner oss lite.

 

 ”Vi är alldeles för seriösa och pressar på för mycket”

 

Så det finns alltså både positiva och oroväckande tecken inom svensk juniortennis?

– Ja, det finns många som vill bli bra i tennis Och det finns många som vill hjälpa till för att ungarna ska bli bra i tennis. Men sättet som man idag försöker få fram världspelare på är inte riktigt i min smak. Det sker på bekostnad av barnens glädje och välbefinnande.

Hur skulle det göras om det vore i din smak?

– Vi skulle inte styra upp så förbannat mycket. Vi ledare skulle inte pressa på så mycket, utan, vara med mer i bakgrunden, lotsa ungdomarna på ett bra sätt, se till att resan blir lite sundare än som det ser ut idag. Idag är ungdomarna redan i 12-årsåldern sönderstressade, det pågår så kallade elitsatsningar med mera. För tjugo år sedan visste man inte vad elit var. Mats Wilander och grabbarna hade aldrig hört talas om elit. De spelade tennis för att de tyckte att tennis var så himla roligt, inte för att bli någonting. Man spelade inte för att bli, man bara blev. Men dagens fixering vid att bli någonting gör att vi försöker stressa fram saker och ting. Man måste bli någonting annars lägger man av. Och det är en väldigt tråkig inställning från början. Du ska ju spela tennis för att du tycker det är kul, inte för att du ska bli något.

 

”Dagens fixering vid att bli någonting gör att vi försöker stressa fram saker och ting”

 

Det blir alltså alldeles för prestations- och målinriktat idag?

– Ja absolut. Det är egentligen en väldigt enkel matematik. Vi klubbar ska se till att göra det väldigt roligt för våra ungdomar när de utövar sitt fritidsintresse. För om vi gör den timmen som de spelar tennis väldigt rolig, ja då går de ut på gatan och spelar själva efteråt, de slår mot en vägg.  Och så vill de spela i morgon igen. Det är precis som i övriga livet – det som är roligt, det vill man göra mer av.

Om vi ska prata väldigt konkret, hur mycket strukturerad, ledd träning ska en 8 till 9-åring ha, enligt dig?

– Högst två gånger i veckan.

Och 10 till 11-åringar?

– Behöver inte vara mer än två gånger i veckan det heller.

12 till 13- åringar?

– Allting handlar om egna drivkrafter, hur mycket tennis man själv vill spela. Hur mycket man vill prova på det som man har lärt sig av tränarna. Vi har fantastiskt många tränare som är duktiga i tennis idag. Men om vi står för mycket på banan stryper vi kreativiteten, vi stryper det egna tänkandet om varför bollen gick i taket, varför den gick i nät och så vidare. Som situationen är idag står på banan alldeles för mycket. Det är kvantitet istället för kvalitet. Det jagas träningstimmar, men vad man gör på timmen spelar inte så stor roll, verkar det som. Nu pratar jag om de lite äldre juniorer.

 

“Om vi står för mycket på banan stryper vi kreativiteten”

 

Jag bor i Stockholm och här är det både tidig specialisering och en hel del privatträning för barnen. Är det exempel på att det har blivit alldeles för seriöst?

– Ja, det är det, men vi får inte glömma att situationen är annorlunda i Stockholm. Hos er råder det banbrist, och så har många långt att åka för att komma till tennishallen. Om det tar en timme till hallen, då hänger du inte där på samma sätt, du chansar inte på att få spela. Därför kan jag mer förstå att föräldrar köper privatträning. Man gör det för att barnet att ska få spela helt enkelt. Hos oss i Växjö kan ungarna själva cykla till hallen. De kan hänga där och spontanspela på lediga tider. Så stockholmsklubbarna och stockholmsföräldrarna är lite ursäktade. Om du som junior vill spela mycket i Stockholm så måste du betala för det. Hos oss och i andra småklubbar kan du komma upp i en stor mängd tennis, utan att behöva betala för varje timme. Du får hänga vid banorna, du får hoppa in när det blir ledigt. Tennisen är mer lättillgänglig med andra ord.

I vissa tennisklubbar i Stockholm gallrar man barn redan i sjuårs -åldern utifrån hur talangfulla de bedöms vara.  Vissa får vara med i tennisskolan, andra inte. Vissa får special- och extraträning, andra inte. Hur ser du på det?

– Jag skulle själv aldrig ta ansvaret för att välja ut barn i åtta- och nioårsåldern. Ett barn som tycker att det är kul med tennis, men som inte får vara med – det är ju  fruktansvärt! Vi vet ju att barn utvecklas enormt olika. Om du har två 10-åringar, varav en har en stor talang, är duktig i allt, men som är ganska slö, och den andra har det kämpigt med det mesta, men sliter och tittar på tennis, spelar minitennis, slår mot väggen och är hur intresserad som helst. Då väljer jag mycket hellre den senare. För det första är det mycket roligare att ha en sådan junior på banan. Det är mycket roligare att jobba med den som kämpar än med den som har det väldigt lätt för sig. En grym attityd och en grym vilja, det är oftast vägen för att bli riktigt bra i tennis, inte att ha det så lätt för sig. Det finns några som når världstennisen på så sätt, Federer till exempel, men de flesta är de som har en grym attityd. Inte de där snygga slagen, den snygga tekniken eller de bra handlederna, utan kämpar-attityden.

 

“En grym attityd och vilja, det är oftast vägen för att bli riktigt bra i tennis”

 

Vi som tränare måste alltså vara duktiga att lägga märke till de här ungarna som kanske inte är lika bra som de andra, men som har en grym vilja och ett brinnande tennisintresse. Vi får inte döda deras intresse genom att säga att de inte får vara med.

När juniorerna sedan blir 17-18 år, då är det naturligtvis så, att vi måste ge mer tid och större resurser åt de som går långt i SM än de som har vunnit ett DM eller spelar sporadisk tävlingstennis.  Men med barn så gäller att ju fler som får vara med och spela, desto större chans är det att vi hittar världsspelare. Vi får absolut inte gallra för tidigt.

 

 ”Jag skulle själv aldrig ta ansvaret för att välja ut barn i åttaårsåldern”

 

Hur viktigt är det att barnen håller på med andra idrotter? 

– Du ska veta att ibland när jag är ute och pratar så tycker en del folk att ’det där är ju stenåldern’ och att jag är en sådan där person som tjatar om att det var bättre förr. Men det är inte så jag menar, utan det handlar kort och gott och sunt förnuft. Det sunda förnuftet säger att om ungdomar håller på med olika idrotter, så får man dels mycket av den fysiska biten automatiskt, dels träning i en annan social kompetens. Spelar du fotboll till exempel så lär du dig att visa hänsyn till andra, du lär dig ett helt annat snack i omklädningsrummet. Det är inte bara ditt eget ego det handlar om utan en grupp. Så det finns så många fördelar med att hålla på med andra idrotter. Ser man det rent sportsligt  så är det viktigt att kroppen får träna andra muskler och leder. Det är ju livsfarligt att bara träna tennis från 8 års ålder och göra samma sak dag ut och dag in. Idag när förbundet pratar om hur man måste träna – ja då ingår läkare, fysio och naprapat i kittet. Vad är det frågan om? Jag har tränat spelare som har blivit två och fyra i världen och aldrig har de behövt ha ett team med naprapat och läkare.

 

”Det är ju livsfarligt att bara träna tennis från 8 års ålder och göra samma sak dag ut och dag in”

 

Vilka tips och råd vill du ge mig och andra föräldrar som har barn som tävlar i tennis?

– En sak är klar – det finns inte en tennisspelare i världen som har blivit det utan sina föräldrars hjälp. Det är nämligen i stort sett omöjligt. Utan föräldrarnas stöd, skjutsande, tid, pengar och engagemang kan vi glömma det här. Det finns inga klubbar som klarar av att hantera allt själva, så därför är föräldrarnas insatser enormt viktiga. Vi (Växjö TS, Renews anmärkning) ska snart ha en utbildningskväll för våra förälder om just detta, att vara tennisförälder. Vad det innebär, hur svårt det kan vara, hur man bör bete sig. Jag är själv tennispappa och vet hur svårt och frustrerande det kan vara när man vill mycket, framför allt jag som är tränare och som ser allting. Det är banne mig inte lätt… De flesta föräldrar tror att just deras barn är enormt duktig i tennis. Och många glömmer tyvärr bort vad som är viktigast – att barnen har det kul och att det är en fritidsaktivitet som de sysslar med. Du kanske själv har varit med på en tävling och sett hur en del barn tittar upp på sina föräldrar efter varje slag, efter varje boll och undrar hur de reagerar, om de är nöjda. De spelar i första hand inte för sig själva, utan för sina föräldrar och sin tränare. Detta är naturligtvis ohyggligt påfrestande för barnens psyke.

 

 ”Det finns inte en tennisspelare i världen som har blivit det utan sina föräldrars hjälp”

 

Hur bör man agera som förälder?

– Jag tror att det bästa sättet är att avdramatisera allting så mycket som möjligt. Barnet måste känna att det inte blir mer värt bara för att det vinner en tennismatch, det måste känna sig precis lika älskat vid förlust som vid vinst. Detta är det absolut viktigaste. Klarar man som förälder inte av det, då ska man inte vara med och titta på när barnet spelar. Om man som förälder säger att: ’Åh vad glad jag är över att du vann‘ så sänder man ut jättefarliga signaler.  Däremot kan man visa intresse genom att fråga: Var det kul? Slicade du något? Spela du någon stoppboll? Gick du på nät?

Men jag vill betona att jag är ingen profet som har facit på hur man ska göra för att bli bra i tennis. Det är inte hugget i sten. Det finns givetvis många olika vägar till att bli bra i tennis och beror på vad man som individ har för personlighet.  För vissa passar ett uppstyrt träningssätt bra, medan det för andra passar att få leka sig fram. Vad jag vill få fram är att det inte får bli för allvarligt för tidigt. Det blir det tillräckligt ändå längre fram.  Går det åt helvete så vill man ha sunda relationer till sina föräldrar och sina kompisar. Att bli världsstjärna i tennis – det är inget som är sunt på något sätt. Jag har sysslat på med detta i 25 år och har träffat många trevliga människor, goa spelare och så. Men detta representerar ingen vanlig värld. Inte vägen dit heller. Priset kan vara omänskligt. Jag vill inte gå in på detaljer, men Ibland tänker jag, att måtte den människan kommer ur det här med livet i behåll.

“Det bästa sättet är att avdramatisera allting så mycket som möjligt” 

 

Ska man som förälder ge feedback? Tränarna är ju sällan med på matcherna.

– Ger du feedback till lärarna skolan?

Nej, inte direkt.

– Det räcker som svar. Det är just detta som är så märkligt. Föräldrar kommer in till mig som har 40 år i branschen och talar om för mig vad jag ska göra. Då brukar jag fråga dem om de gör så i skolan med och om de har sett mig komma in på mitt kontor på banken och ge feedback. Jag anser att man som förälder ska lämna över ansvaret till de som kan, och koppla av och njuta av att ditt barn har roligt på tennisplan. Du har kanske själv varit med och sett på när ett P10 lag eller P12 lag spelar fotbollsmatch. Föräldrarna står och skriker bredvid planen. Men du ska inte tro att det är bättre i tennis. Om du går omkring på en juniortävling idag och lyssnar på alla dessa föräldrar. Deras barn har spelat i några år och föräldrarna tror redan att de kan och vet allt om tennis, hur man tränar, vilka tränare som är bäst och så vidare. Det är fascinerande.

Jag ska förtydliga min fråga – ska man som förälder ge feedback till sitt barn efter en tävlingsmatch?

– Jag anser att man som förälder ska lämna över ansvaret till de som kan, och istället koppla av och njuta av att ditt barn har roligt på tennisplanen. Som förälder ska man inte vara tränare åt sitt barn. Och jag tycker inte att man ska sitta i bilen efteråt och prata tennis. Jag har hört så många gamla världsstjärnor berätta om hur enormt trötta de var på att föräldrarna lade sig i och pratade om deras tennis. Enormt trötta.

Jag tror inte ungarna vill att man som förälder ska prata tennis med dem, men de vågar inte säga ifrån eftersom de är rädda för att såra sina föräldrar. Så de slår istället dövörat till. Under junior-SM ute, som vi i Växjö arrangerade förra året, testade vi att tillåta coaching i P12-klassen. Jösses så galet det blev. De enda som visade sig behöva coaching var föräldrarna. ’Kom så går vi och tar ett varv runt sjön och lugnar ner oss’ hade en del föräldrar behövt höra. Barnen var definitivt inte betjänta av coachingen.

Däremot ska du som förälder naturligtvis alltid ställa kravet att ditt barn gör sitt bästa. Jag blir jättebesviken på min son om inte han har kämpat på en tävling. Han kan ha förlorat med 6-1 6-1, det gör mig ingenting, men han måste ha kämpat och gjort sitt bästa. Han måste kunna säga till sig själv i omklädningsrummet efteråt att ’Jag gjorde mitt bästa’. Annars mår han ju inte bra själv över att veta att han har gett upp i förtid.

“Jag tycker inte att man ska sitta i bilen efteråt och prata tennis”

 

Hur ser du på det här med uppåt-sparring?

– För det första, var och en är ansvarig för sin egen träning. Du kan spela med en betydligt sämre spelare på andra sidan nätet och få ut hur mycket som helst. Det handlar om din egen inställning, du bestämmer hur mycket du vill ha ut av träningen. Sedan är det naturligtvis bra att träna både uppåt och neråt. Tränar du nedåt är det ofta du som har lite mer tid på dig, du får föra spelet, kan attackera mer och spela med en position lite längre in i banan. Det är också bra att träna på defensiven, som du får göra när du spelar mot någon som är bättre och har högre tempo än du. Både uppåt- och nedåtsparring är alltså bra. Men det där snacket som man ofta får höra om att ’ jag får altid spela med dom som är sämre’ är provocerande. När jag hör sådant brukar jag fråga: ‘Djokovik, som är etta i världen, vem ska han träna med? Ska han spela med Gud? Eller ska han inte få träna eftersom alla andra är sämre?’ Djokovic tränar nedåt varenda dag. Om han går in och spelar mot nummer 300 i världen så kör han stenhårt. Det handlar alltså om vilken attityd man har.

 

 ”Du kan spela med en betydligt sämre spelare på andra sidan nätet och få ut hur mycket som helst”

 

Är det några fler råd du vill lämna till oss föräldrar?

– Föräldrar tittar för mycket på vad andra får. Mitt råd är att titta inte på vad Kalle får, utan vad ditt barn behöver just nu. Om han spelar både fotboll och innebandy så kanske det räcker med två timmar tennis just nu. Medan en som bara har gitarrspel behöver kanske fler timmar tennis.  Och så måste föräldrar vara lite mer reflekterande. När man jobbar i en klubb och det är början på en ny säsong, så är det vanligt att föräldrar kommer och säger att ’Kalle måste ha fler träningstimmar’. Vi som tränare vet, att av de fyra timmar som Kalle redan har, är han bara engagerad vid två. Det finns ingen anledning att öka på om man inte klarar av det man redan har. Det handlar dessutom oftast om föräldrarnas egna ambitioner, inte barnens. De är ofta nöjda med sin träning.

 

“Det handlar oftast om föräldrarnas egna ambitioner, inte barnens”

 

Vi föräldrar är alltså alldeles för prestationsinriktade?

– Ja, på tok för mycket. Jag brukar fråga föräldrar om de har frågat sitt barn om varför han aldrig ber om att få åka ner till hallen och spela själv.  Trots detta anser Kalles föräldrar att han ska ha mer träning. En fråga som alla behöver ställa sig är: vilka skyldigheter har en klubb att ge mer träning när ungarna själva inte visar att de vill spela mer?

Vi på klubben vill först se att det är junioren själv som vill spela, och som har tennisintresset. Är det så, ställer vi självklart upp. Men som läget är idag, är det föräldrarnas ambitioner som gäller. Om det inte går bra för barnet, så är det enligt föräldrarna, tränarnas fel. Medan vi tränare ser det precis tvärtom. Om tonåringen spelar 15 timmar i veckan, varav 11 på egen hand, då ser vi något intressant och vill gärna erbjuda mer timmar. Men om någon spelar 15 timmar bara för att vi har gett honom det, då kan vi glömma det. Det är möjligt att det fungerar i länder som Ryssland och Kroatien, där man har en annan mentalitet och ett betydligt mer auktoritärt förhållningssätt, men inte i Sverige. Vi måste sluta att styra upp det hela så mycket. Vi måste våga tro att det kommer fram talanger ändå. Talanger som tycker att tennis är det roligaste som finns. Vi gör det här hemma, men man gör det inte i övriga Sverige. Där ger man tolvåringar 10-15 ledda träningar i veckan. Och man uppmanar dem att köpa privattimmar.  Som mentaliteten i svensk tennis är idag, så menar man, att om du inte har en egen tränare, kan du i stort sett lägga av… Den egna drivkraften måste lysa igenom. Och de som brinner för tennis ska vi ta hand om. Men det får inte blir så allvarligt, att ungarna tröttnar på tennis. Idag ser man 12-åringar på SM som är enormt stressade, som skriker könsord, som skriker åt sina föräldrar och beter sig. Och så ser man 16-åringar som redan är jättetrötta. Detta är faran med att ta ut allt i förskott. När juniorerna är 12-16 år kan man successivt öka på träningsdosen, givet att de är mottagliga för det fysiskt och mentalt. Men ligger du på max redan när du är 12 år, kan det kan bara gå fel. Det finns ju inte en människa som orkar med det livet.

I vår iver över att juniorerna ska bli något, glömmer vi tränare bort att de fortfarande är barn. Det är en skör tråd mellan att lägga av och att vilja fortsätta.  Och det är verkligen förfärligt att ungdomar lägger av med tennis för att de inte blir något. Då har du ju bara spelat för att prestera, inte för att ha kul.

 

 ”Idag ser man 12-åringar på SM som är enormt stressade”

 

Hur ser du då på specialsatsningar, tennisakademier till exempel?

– Alla sätt är bra om det passar individen. Det är alltså inget fel med akademier, utan bra att det finns alternativ till klubbarna. Men ibland är nästan inställningen att klubbarna har tjänat ut sin roll. Föräldrar verkar inte tro att man kan bli bra i en klubb, utan att man måste söka sig till privata alternativ. Det tycker jag är sorgligt eftersom klubbarna på något vis utgör idrottens själ. Vi (Växjö TS) ska ha ett läger till helgen. Sextio ungar ska vara med, vi kommer att duka långbord i hallen, vi kommer att sova på madrasser.  Föräldrar ställer upp och gör frukost, lunch och middag. Nu är vi kanske lite bonniga i Växjö, men vi tycker att det är jätteviktigt att göra sådana här saker. Att ATP-spelar och 8-åringar får vara på samma läger. Vi joggar tillsammans på morgonen och vi äter frukost vid samma bord. Det är hur kul som helst.

 

  ”Vi måste sluta att styra upp det hela så mycket. Vi måste våga tro att det kommer fram talanger ändå”

 

Berätta om den teamsatsning som du har tillsammans med Mats Wilander vid Växjö TS?

– Mats (Wilander) sponsrade Växjö TS under tre år på 90-talet. Jag, som precis hade kommit tillbaka efter några år i Tyskland, blev ansvarig för det teamet. Mats pengar gjorde att vi kunde lägga mycket resurser på framför allt två killar, varav en blev världsstjärna – Jonas Björkman. De var 17 år och vi kunde träna på dagarna, vi kunde åka på tävlingar under helgerna.  För två år sedan började jag och Mats diskutera att göra något liknande igen, fixa lite bättre för våra ungdomar. Jag träffade Södra (, som nappade på vår idé. De satsar pengar under tre och har gett oss en buss.  Ett femtiotal ungar får vara med i satsningen, som på ett övergripande plan handlar om att underlätta ekonomiskt för tävlingsföräldrar. Istället för att debitera 350 kronor natten för boende, tränare, bollar etc i samband med tävlingar debiterar vi 200 spänn (Per natt eller total?). Vårt mål är att klara av så många ledarledda tävlingsresor som möjligt.

 

Är det något som du vill tillägga innan vi avslutar? En viktig fråga som jag har missat att ställa?

– Det är jätteviktigt att spela game mot sina kompisar, klura ut varför bollen gick i nät eller i taket. Vi spelar alldeles för mycket ur hinken idag med några tillslag på tränaren, då kan bollen sitta i nät utan några konsekvenser. Men om du slår i nät eller i väggen vid gamespel då har du förlorat poängen. Och det ska svida. Svider det inte kanske du håller på med fel idrott.

 

“Det är jätteviktigt att spela game mot sina kompisar, klura ut varför bollen gick i nät eller i taket”

____________________________________________________________________

Om du vill ha en sammanfattning av Fiddes råd till tävlingsföräldrar, klicka: Här

____________________________________________________________________

Åsa-Mia Fellinger, fellinger@renewmag.se