”Occupride”

Gay Pride i San Francisco../

I helgen var det dags igen – Gay Pride firades i San Francisco för 42:a gången!

Det som inleddes som en något planlös tur genom det finansiella distriktet för ett fyrtiotal år sedan har nu vuxit till en gigantisk folkfest som pågår hela helgen. Det är jubel i luften, de regnbågsfärgade flaggorna vajar och det finns musik och människor överallt! Söndagens avslutande parad är förstås den stora händelsen som drar mest publik, men festivalområdet runt Civic center är proppfullt med deltagare både lördag och söndag. Över 300 utställare och försäljare trängs över området, samtidigt som artister underhåller nästan nonstop från de tjugo scenerna i området. Det kostar fem dollar att komma in på området, men det här vore förstås inte San Francisco om man inte också släpper in folk gratis när de inte kan betala.

Gay Pride Parade i SF är den största gayparaden i hela USA med tusentals deltagare och minst lika många åskådare. Det är inte bara en parad; det är ett helt tivoli, en karneval, ett medelstort Disneyland som gungar fram längs Market street med musiken dånade från orkestrar och högtalare. Längst fram i tåget kör alltid Dykes on Bikes, och när mullret från deras motorcyklar drar igång och de svänger runt hörnet ut på Market Street möts de av ett intensivt jubel från publiken, för nu vet alla att paraden är igång! Dessa tuffa tjejer på sina glänsande hojar glider förbi, följda av deltagare av alla de slag. Någonstans där i början åker Willie Brown, vår tidigare borgmästare. Lika välklädd som alltid, eller kanske lite extra färgglad eftersom han i år valts till the Lifetime Achievement Grand Marshal och tilldelats ett livstidspris för allt gott han gjort för gayrörelsen. Det finns flera olika Grand Marshals; biskopen Christopher Senyonjo  valdes till exempel till Global Grand Marshal. En annan av festivalens Grand Marshals är komikern Sarah Silverman, en av dagens mest välkända ’potty mouths’… Hon far förbi, sittande på taket på en nercabbad bil, glatt vinkande mot alla oss åskådare som kantar gatorna. Lite senare i tåget dansar fjärilar fram; bikiniklädda kvinnor med skimrande silkesvingar spända mellan kroppen och utsträckta armar. Det är vackert när solen skiner genom tyget och de sprakande färgerna får liv. Poliser och brandmän passerar i sina uniformer, hand i hand med sina älskade. Läderklädda kvinnor och män marscherar förbi, några piskor viner genom luften när de spelar upp för publiken. De flesta männen har bara läderchaps på underkroppen som lämnar rumporna bara. Ny musik hörs, mer salsa eller samba, kanske, och svettiga, halvnakna kroppar dansar förbi till hetsande rytmer… Den ena kvinnan vackrare än den andra glider förbi; de flesta med annat är kvinnliga kroppsdelar under sina vackra klänningar. Vilken heterosexuell man blir inte attraherad av dessa män? Vilken kvinna blir inte lite avundsjuk? Då och då följer en eller ett par politiker med i tåget, vissa, som Mark Leno, vår homosexuelle senator, känns mer naturliga i sammanhanget än andra – men det hindrar förstås inte att de flesta dyker upp. Som Willie Brown skrev i sin kolumn i tidningen: ”Sunday’s Pride Parade is the political event of the season. Every politician from Gavin to the gov, gay and straight, will make sure they are seen.” Vi ser fler fantasifulla flottar, vi ser våra supervisors, kongressledamöter, och grannstaden Oaklands borgmästare Jean Quan… Hon har tillräckligt med trubbel på hemmafronten för att vilja dra sig undan ett par timmar, kan man tänka sig.

En ung tjej dansar fram i silkiga bikinibyxor och runda ljusblå lappar med orden ”Obama Pride; LBGT for OBAMA” över bröstvårtorna. Folk från djurskyddet rör sig i paraden, var och en med uppsnoffsade hundar klara att adopteras bort som levande reklampelare. Folk dansar förbi med meterlånga ballonger fästade runt axlarna, som om de hade tjugo-, trettiotals egna tentakler. Och så något helt nytt för i år: OCCUPY-rörelsen. Rätt som det är ser vi dem: ett gäng med ett fladdrande tygskynke med ordet ”OCCUPRIDE” – tillfälligt maskerat men lätt igenkänningsbart. Någonstans i det hela skymtar vi en liten kinesisk nakenhund med guppande hårtofsar i regnbågens alla färger och ett glittrande koppel hasande efter sig, men ägaren är strax ikapp. Religiösa grupper kommer också förbi, och i år deltar en grupp mormoner för första gången. Det är en trevlig syn; att se dessa välkammade, välklippta unga missionärer, hand i hand i sina prydliga kostymer, skina upp som solar när de möts av applåder och jubel.

Ibland dröjer det en stund mellan de olika flottarna och grupperna i paraden och det kan bli tomt i några minuter, men det är ingen risk att det blir tråkigt. Det gäller bara att ta tillfället i akt och vända sig mot publiken i stället. De flesta av oss är förstås inte särskilt intressanta med våra bekväma skor och kameror i högsta hugg, men andra har ansträngt sig. Du kan se allt från den obligatoriska halvnakenheten – ack denna uppenbara lycka i att blotta sina kroppar! – till personer som har satt på sig hattar eller peruker i alla färger, och de som har skapat minst lika fantastiska kreationer som du kan se i paraden. Man kan inte låta bli att beundra all uppfinningsrikedom och skaparglädje, och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att, nej, nästa gång slänger jag också på mig något kul. ”Åtminstone en regnbågsfärgad boa”, som en av mina vänner bestämt förmanade mig för några år sedan. ”Come on! At least a rainbow colored boa, Lena!” 

___________________________________________________________

Cynthia: Ed, I didn’t see any Vespas at the beginning of the Gay Pride Parade.

Ed: Cynthia, it’s called Dykes on Bikes, not Cooters on Scooters.
-Gay Pride Parade, 2007

___________________________________________________________

Veckans ord:

Rainbow