DR Kongo är ett land som till stor del präglas av krig, korruption och fattigdom, men där det också sprudlar av liv, värme och glädje. I några bilder kommer jag försöka ge en inblick i hur min vardag ser ut i här i Bukavu.
Tisdag 1 september
När jag precis kom hit flyttade jag in i ett hus tillsammans med andra expats. Det bästa med det huset var den här fantastiska utsikten som är svår att beskriva med ord, ännu svårare att fånga på bild med en liten mobilkamera.
Bilden är medvetet suddig så att man inte ska kunna identifiera deltagarna.
När Simme och Jason åkt hem, stannade min kollega Maria kvar en vecka för att vi skulle få tid att sätta oss in mer i problematiken kring konfliktmineraler. När vi inte var ute på möte arbetade vi intensivt från kontoret som tillfälligt flyttades ut på verandan.
Tisdagen 8 september
Jag och Maria åkte ut till Panzisjukhuset för att jag skulle få se mer av arbetet och träffa chefsläkare (och flerfaldigt Nobelprisnominerad) Dr Denis Mukwege. Vi åt lunch tillsammans med de här fantastiska kvinnorna som båda arbetar som gynekologer, den ena åker ut med den ”mobila kliniken” för att söka upp och ge vård till kvinnor i de farligaste områdena i Östra Kongo.
Torsdag 10 september
Medan Maria åkte på lunch hos familjen Mukwege ägnade jag istället dagen åt att gå på säkerhetskurs. Eftersom jag är ”Head of mission” blir jag också säkerhetsansvarig och får ta emot sms och mail med alla oroligheter som uppstår. Den här bilden visar hur säkerhetsläget sett ut den gångna veckan i staden. Jag bor precis på kanten till det vita området och här har tacksamt nog inget hänt under veckan.
Fredagen den 11 september
En kollega hade fått i uppgift att ordna några möten med olika aktörer som arbetar med gruvindustrin och så kallade ”konfliktmineraler”. Han hade ordnat 9 stycken möten i olika delar av staden som vi skulle hinna med på en dag! Trots trafikkaos lyckades vi få till 8 oerhört intressanta och givande möten. Efteråt var vi riktigt möra, så vi skämde bort oss med att möta upp några vänner på den fina restaurangen Orchids. Fotot nedan tog jag från ett av kontoren vi hade möte på.
Söndag 13 september
På söndagarna brukar jag försöka besöka en kyrka i stan. Jag har inte riktigt hittat någon jag trivs i än, men den här kyrkan som jag besökte i söndags hade fantastiskt härlig musik med trummor, tamburiner, dans och mycket glädje. Min mormor och morfar bodde i Kongo och Burundi mellan slutet på 50-talet till mitten av 70-talet. När mormor gick bort hittade jag hennes psalmbok på swahili, samma sånger, samma bok används än idag.
Lördag 19 september
På Maison Dorcas arbetar en psykolog med musikterapiprojektet som jag tidigare nämnt om.
Han gjorde stort intryck på mig och förra veckan blev jag hembjuden till hans familj för att träffa hans fru och två små barn. Dagen efter ringde han upp mig och frågade om jag ville se hans privata klinik.
Det här är en av de märkligaste eftermiddagarna jag varit med om, för han hade en väldigt avancerad behandlingsmetod som han försökte beskriva. Han frågade om jag ville testa behandlingen och självklart kunde jag tänka mig det. Plötsligt satt jag med sladdar i huvudet och en vibrerande nallebjörn i knät tittandes på ett rymdskepp.
Resultatet var att jag inte är stressad, inte varit utsatt för trauma som liten men att jag har stor brist på sömn. Allt stämde.
Det var lite glimtar från mitt liv här i Bukavu. Arbetet är många gånger mentalt utmattande och berättelserna jag får ta del av är ofta svåra att ta in. Ett resultat av det är att nästan hälften av vårdpersonalen på Panzisjukhuset lider av PTS (post traumatisk stress). För att orka med vardagen här är jag därför noga med att omge mig av vänner på fritiden och då och då njuta av en kall cola i en hängmatta.
