Den enda bedövning Magdalene Kelel fick när hon könsstympades, var en hink med iskallt vatten över sig. I en ny film berättar hon och andra kvinnor i massajområdet, Kenya, om de svåra konsekvenserna av detta ingrepp och om att våga säga nej till könsstympning och ja till utbildning.
Vad som hänt efter resan ner till Kenya i höstas är att det gjorts geologiska undersökningar i området för att se var man kan gräva en brunn där den långsiktiga ambitionen är att kunna bygga en internatskola för tjejer.
I tisdags anlände Lanoi Parmuat och Johnson Osoi Parmuat i Sverige. I Kenya är de välbekanta för sin kamp mot kvinnlig könsstympning. Hon i sitt arbete i fält för att påverka till att utövandet av könsstympning bland massajerna får ett slut, han på politisk nivå för att implementera den lag mot utövandet som finns i landet. De är i Sverige, inbjudna av PMU (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) , för att uppmärksamma internationella kvinnodagen och dela med sig av sitt arbete till politiker, journalister, kyrkfolk och i seminarier och panelsamtal.
Lanoi Parmuats budskap är tydligt.
– Könsstympning är ett globalt problem, det handlar inte om massajerna eller afrikanerna. Vi behöver räcka varandra händerna och få ett slut på det. Det är hög tid att vi implementerar de lagar och deklarationer som gjorts och att vi nu stöttar varandra med den kunskap vi besitter, säger hon efter några dagar fulla av nätverkande, medieintervjuer och föreläsningar. Som en del av uppmärksammandet av Internationella kvinnodagen, är hon och maken Johnson Osoi Parmuat i Stockholm för att berätta om sitt arbete mot könsstympning bland massajerna. En folkgrupp de själva tillhör.
Läs mer här: Könsstympning är ett globalt problem
En vecka utöver det vanliga – Annelie Edsmyr gästbloggar om dokumentärinspelning i Kenya
Med tanke på allt som fyllt veckan som varit är det tur att det finns bilder och film som bevisar att det verkligen har hänt. Det var på riktigt när jag satt bakpå en motorcykel och hängde ut över sidan för att filma motorcyklar på så nära håll som möjligt. Det var på riktigt när vi satt där i lerhyddan, kisade med ögonen för all rök av eldstaden i mitten och lyssnade på livsöden svåra att ta in. Det var på riktigt när vi skumpade på vägarna i tidig morgon och nattsvart mörker. Det var på riktigt när vi stod mellan två sovrum och lyssnade på två tonåringar med varsin bebis på armen som fnittrande berättade om hur det var att dela man. Ingen hade någonsin frågat förut… 
Det kanske har varit bra att ha kameran som ett filter framför ansiktet i alla lägen… De få gånger jag lyckats lägga bort min yrkesroll och ta in vad som faktiskt sagts framför kameran, eller alla barn som har stått framför kameran, har tårarna varit så nära så nära…
Vi har fått höra om gravida kvinnor som dött på väg till sjukhuset för att de inte kunnat föda pga könsstympningen. Vi har fått höra att ritualen gått ner i åldrarna och kan ske redan vid sju-åtta års ålder. Att det kan ta flera veckor innan man kan gå ordentligt efter övergreppen. Sett smärtan i ögonen på de som vågat berätta. Vi har träffat unga tjejer ”gifta” med äldre män, som har en om inte två ”fruar” till. Kvinnor (och män) har berättat att kvinnorna sköter allt i hemmet medan männen inte gör någonting förutom fattar besluten över familjen. Vi har fått se och uppleva konsekvenserna av vattenbrist. Vi har träffat många som avbrutit sin utbildning eller inte påbörjat någon alls pga bortgifte. Vi har träffat barn som går flera timmar varje dag för att komma till skolan och vuxna som ägnar hela dagar åt att hitta mat och vatten över huvud taget.
Samtidigt har vi mött så mycket glädje och kärlek. Barn som skrattat högt. Åt oss eller med oss har inte spelat någon roll.
Vi har fått se att det trots så mycket misär finns tro, hopp och kärlek. Kärlek till sin kultur, till medmänniskor och mellan unga mödrar och små bebisar. Det finns hopp om en bättre och ljusare framtid och en stark tro på Gud (i vissa fall) och på alla människors lika värde.
Vi har mött eldsjälar som gör allt för att skynda på en förändring både i praktik och teori och det är med glädje och tacksamhet jag nu går vidare i min vardag med fyra friska barn och en fantastisk man vid min sida. Med vatten i kranen och mat i kylen.
Så har jag, som förväntat, jobbat ”lite” för mycket också. Långa dagar och korta nätter skulle man väl kunna säga. Men det har det varit värt! Och med ett fantastiskt gäng som bjudit på skratt och givande samtal i allt allvar har den här resan berikat på så många sätt.
Det har varit svårt att vara överallt med kameran hela tiden (såklart…), men förhoppningsvis har vi lyckats tillräckligt. Det har varit en utmaning att ladda batterier i tid i bilen, tömma minneskort till dator och hårddisk i full fart på skumpande afrikanska vägar och att anamma Afrikafaktorn när ingenting blir som planerat. Men med tanke på alla omständigheter så har det gått väldigt bra ändå!
Nu håller jag mest på att bli gråhårig över ett minneskort som inte vill kännas vid en massa material från dag 1… men på ett eller annat sätt ska det återfås! Och så håller vi tummarna för att någon eller några där ute i branschen tycker att dessa kvinnor och män och deras levnadshistorier och drömmar om framtiden är lika intressanta som vi tycker, och vill veta mer i form av film och artiklar.
För nu ska det dykas ner i materialet ordentligt, det som faktiskt bevisar att världen är större än vardagen här i Sverige och att veckan som varit faktiskt har hänt! Annelie
Teamet. Johanna Litsgård Lebourne och Annelie Edsmyr.
På MC mot könsstympning – Johanna bloggar
Då bär det alldeles strax iväg på en veckas äventyr i Kenya. Åtta i kväll går planet och sedan blir det nattflygning ner till Nairobi. Reser tillsammans med en grupp svenskar som på motorcyklar ska åka ut till massajbyarna som ligger på gränsen mot Tanzania och prata om konsekvenserna av könsstympning. En tredjedel av kvinnorna i Kenya är könsstympade, 90 procent av dem finns bland Massajerna. Ofta sker ingreppet med rakblad eller fickknivar, trots att könsstympning är förbjudet enligt lag. Traditionen är starkt förknippad med både pengar och en kvinnas värdighet. Vägrar du är det inte ovanligt att du får lämna din by. Under veckan kommer vi träffa både människorna ute i byarna och politiker i det lokala parlamentet, vi kommer bo långt ut på den kenyanska landsbygden hos en kvinna som heter Lanoi och som själv övertalade sin familj att slippa könsstympningen med sedan blev fördriven från sin hemby. Nu jobbar hon med frågorna i regionen och blir vår ciceron på resan. Vår roll är att filma hela resan. 
Viktigt och poängtera är att resan inte handlar om ett gäng svenskar som ska åka dit och berätta hur Massajerna ska göra, utan om ett möte mellan kulturer där båda kan lära av varandra. Det är i alla fall min förhoppning. Bilderna är från filmande när gruppen förberett sig. Återkommer, förhoppningsvis från Nairobi i nästa inlägg. 