Efterlängtad jul-blogg från San Francisco

Det är sent på kvällen den 23:e december och jag snubblar på små oinslagna presenter på golvet… Färgpennor, stämplar och en och annan sax ligger utspridda på skrivbordet och pallen framför TVn, och jag har en ljusgrön gran stämplad på underarmen. Det kan kanske tas som tecken på en intensiv julglädje, men är i själva verket bara resultatet av att jag somnade på resterna av min julkortstillverkning i går kväll.

Hm? Kvällen den 23:e december – och jag planerar fortfarande att göra egenhändigt tillverkade julkort…?!  (Paus. Jag läser igenom ovanstående mening och känner hur mina ögon spärras upp av pur förvåning – va? Nu?!)  Nej. Realismen har sent omsider vaknat, och i exakt denna sekund ger jag upp tanken. Den här gången är jag verkligen besegrad av min sena förberedelser. Fast det är klart, alltför sena förberedelser inte är några förberedelser alls.  Men januari-kort i stället för julkort; det finns det tid för.

Enligt min nyvaknade optimism är januari, februari- och kanske också marskort helt OK, men jag bör nog tänka igenom hur länge jag kan använda mina julgrans- och jultomtestämplar. Det handlar nog mest att vara kreativ. Med lite förändringar förlängs stämplarnas användningsområde betydligt. Jag kan till exempel skugga över julkulorna i granen och förvandla dem till kottar, och genom att stämpla jultomtarna i en brungrå färg kommer alla förstå att de inte föreställer några tjocka, glada december-tomtar. Det borde vara enkelt att se att sådana grådaskiga januari- och februaritomtar naturligtvis föreställer de där egensinniga gamla gårdstomtarna från långt tillbaka. Särskilt om jag också målar dit breda, strama läppar för att täcka över deras leende munnar. Risken är förstås att det blir kladdigt, så jag kanske hellre ska lägga till en fotnot där jag förklarar att det inte är glada leenden vi ser på deras anleten utan hånflin? 

För, allvarligt talat, vem har inte sett tomtarnas hånflin? Det är bara att gå till närmsta köpcentra strax före julafton och se när stressade föräldrar placerar sitt ättelägg i tomtarnas knän för fotografering. Det är inte lätt att plötsligt tvingas sitta i skäggiga främlingars knän, oavsett vilken ålder man har, särskilt om de oavbrutet tjatar om vad man önskat sig till julklapp så det dröjer oftast bara ett par sekunder innan barnet börjar gråta. När hjälpen sen uteblir tränger ett fruktansvärt vrål fram ur munnen, stället för ramsan om att det enda barnet önskar sig till julklapp är ”Peas on Ööööf” vilket föräldrarna tragglat så tålmodigt de senaste veckorna.

Visst verkar det som om blixten på kameramannens kamera går av och fotot tas i samma ögonblick som barnet, med snoret strömmande från näsan, vrålar iPhone medan mamma eller pappa skriker World Peace från sidlinjen. Tomtefar, med huvudvärk och djupa sår på kinderna efter barnets vassa små naglar, lämnar skyndsamt tillbaka det. Men i stället för att släppa fram nästa barn håller sig föräldrarna envist kvar, samtidigt som de med allt gällare röster tjatar om att få ta en enda bild till eftersom den bild som togs omöjligt kan ha blivit bra! ”Eller varför inte två kort att välja mellan… eller en bildserie?!”. Under tiden kan man se hur det rycker i tomtens mungipor och hur ett inte alltför snällt leende försöker tränga sig fram. Men det är inte förrän den stoiske kameramannen (och, ibland, chefen för köpcentrat) fått iväg familjen, som tomten släpper fram sitt allra största och bredaste hånflin – så brett att det nästan klyver ansiktet på mitten. Han ler med halvt bortvänt ansikte, förstås, men ett så stort leende kan man inte dölja. För skrikande småttingar och grälande föräldrar… det är köpcentrens tomtars liv, det, så det är väl inte så underligt att de hånler ibland?!

Så visst kan jag använda mina tomtestämplar med den där fotnoten om hånleende en bra bit in i både februari och mars, om jag vill. (Hur gick det sen för familjen, kanske någon undrar? Jo, de rusade iväg, rasande på världen och sig själva, på köerna och den förbannade tomten, kameramannen, köpcentrat och till och med på barnet som efter flera veckors tragglande fortfarande inte lärt sig att det heter Peace on Earth. De brydde sig inte ens om att titta på fotot. Men när filmen hade framkallats låg en förtjusande bild kvar, tagen i just den knappa halvsekund då barnet tillitsfullt såg in i tomtens vänliga ansikte och – banne mig – om det inte syntes på läpparna att hon sa Peace… Fast vid det laget hade familjen som sagt redan stressat iväg, och världen gick miste om ännu ett julkort med barn i tomtens knä.)

Tillbaka till mina reviderade julplaner. I natt slår jag in paket. I morgon handlar vi julskinka och äppelmos, äter gott och delar ut julklappar. Om några dagar kommer vi att ta oss samman för att skicka några julklappar till familjen och vårt lilla fadderbarn i Paraguay, och nån gång i sena januari kommer kanske en postal hälsning från oss. Det är helt OK med en laid-back jul – särskilt som jag redan fått den bästa julklappen jag kunnat få: vår äldsta dotter Sofia, student i Lund, har kommit hem för första gången sedan 2011 så i år firar vi julafton alla fyra!

Så, låt mig önska er alla en Riktigt God Jul och ett Mycket Gott Nytt År!

Lena Wallberg Samzelius

 

2014-01-07T14:45:59+00:00