Att det Sture Bergwall blivit utsatt för i samband med utredningarna av de mord som han först dömts och sedan friats för, är en skandal av ojämförliga mått är nog de flesta ense om. Det är en så unik händelse att det är svårt att ens tänka sig att jämföra Bergwalls situation med något annat och jag inser därför att min jämförelse nedan kan framstå som provocerande. Likväl är den viktig!

Risken för att, likt Bergwall, bli utsatt för både metodologiska, teoretiska och etiska övertramp av personer som säger sig företräda psykologin som vetenskap är stor, och sådana övertramp sker faktiskt varje dag. Naturligtvis inga med samma långtgående konsekvenser som för Bergwall, men att bara risken finns, och är samhälleligt sanktionerad, är anmärkningsvärt. Då handlar det inte bara om personer inom rättssystemet utan även om andra sammanhang, där antalet som drabbas är mycket större.

I dag finns det i princip inte någon reglering om vilka som får använda sig av psykologiska utrednings- och behandlingsmetoder i samhället. Fältet är öppet för vem som helst att ge sig in i och börja marknadsföra sig själv som expert på psykologi, utsätta människor för ovetenskapliga test, “utveckla” deras självkänsla och få dem att “bli av med sina negativa tankar”

Titelfloran bland dessa “experter” är stor, exempelvis:

Stresscoach Kommunikolog Vittnespsykolog
Livsterapeut, Samtalsterapeut Psykosyntesterapeut
KBT-terapeut Balans i livet-coach Steg 1-terapeut

Dessa “titlar” har ofta ett prefix som ”Licensierad”, ”Certifierad”, “Diplomerad”eller liknande, allt för att få titelbäraren att framstå som beläst och kunnig. Det dessa “titlar” har gemensamt, är att bäraren av titeln inte behöver ha någon utbildning i psykologi på universitet eller högskola. Inte heller finns det någon som helst samhällelig tillsyn, eller anmälningsmöjlighet för en missnöjd, eller felbehandlad klient.

Lika viktigt är att det heller inte finns någon skolning i vetenskap eller ett kritiskt förhållningssätt. Den vetenskapliga skolningen fungerar, om den används korrekt, som det filter mot spekulationer och tyckanden som ofta går stick i stäv med vetenskapen.
I Sture Bergwalls fall så var det personer med lång akademisk utbildning till professioner som psykologer och psykoterapeuter, vissa med lång vetenskaplig skolning, som detta till trots inte klarade av att bära det ansvar som följer med de positioner som de hade. Man klarade inte av att vidmakthålla det kritiska vetenskapliga perspektiv man sannolikt haft med sig in i processen.

Vad kan man då förvänta sig av personer som inte bara saknar sakkunskap utan dessutom helt saknar utbildning i kritiskt tänkande och ett kritiskt självreflekterande. Då uppenbarligen professorer och andra välutbildade inte klarar av den kritiska granskningen av vad de håller på med, hur ska då de som helt saknar denna utbildning och kunskap klara av det? Kan man ställa kravet att de ska vara kapabla att bedöma vad som är korrekt, metodologiskt, teoretiskt eller etiskt när de utsätter människor för sina metoder?

Nej, det kan man inte, men då ska de heller inte få verka inom området.

Däremot är det rimligt att som invånare i Sverige, ställa krav på Regering och Riksdag att börja ta denna sak på allvar. Det är rimligt att ingen, med stöd av svensk lag, eller snarare frånvaron av den, ska behöva utsättas för insatser av helt outbildad personal i metoder som ej är utvärderade och som rent kan skada mer än den gör nytta.

Det är dags att styra upp det här nu!

 

Mattias Lundberg

Leg. psykolog och docent i psykologi

 

Länk till Mattias Lundbergs blogg finner du här.