Ingen har missat att resultaten av den internationella PISA-undersökningen ger en mörk bild av utvecklingen i svensk skola. Och läget är självklart bekymmersamt. Den nedåtgående trenden måste brytas. Men bilden är inte entydig. PISA berättar inte allt. För ett par dagar sen kom resultaten från vårens nationella prov. Då framträdde en delvis annan bild. Resultaten i de ämnen som PISA mäter har förbättrats jämfört med förra året.

Inte heller vid en längre jämförelse återspeglas den dramatiska försämringen i PISA i resultaten i de nationella proven. År 2003 var det 17 procent av de svenska eleverna i PISA-testet som inte klarade godkänd nivå i matematik. Tio år senare hade denna siffra ökat till 27 procent. Jämför man med elevernas utveckling i de nationella proven under samma period är bilden den motsatta. Då har de svenska elevernas matematikkunskaper förbättrats. Av de elever som genomförde PISA 2003 klarade 87 procent godkänt på nationella provet i matematik. År 2013 har andelen godkända ökat till 90 procent. I de nationella proven i svenska har 96 procent godkänt 2013 och i engelska närmare 97 procent. Och även i internationella undersökningar i engelska får svenska elever goda resultat, vilket ger vid handen att de nationella proven väl speglar den relativa kunskapsnivån.

Även betygsresultaten för de elever som gick ut nionde klass i våras ger en annan bild än PISA. Från att ha legat relativt stabilt under flera år ökar de genomsnittliga betygen. Vi vet också att Sverige toppar OECD:s PISA-undersökning för vuxna, PIAAC, som presenterades i höstas.

Hur hänger detta ihop? 90 procent klarar nationella proven i matematik, men bara drygt 70 procent är godkända i PISA. Även i svenska klarar sig eleverna bättre i de nationella proven.

Vi vet att de nationella proven inte riktigt är jämförbara över åren. Vi vet att likvärdigheten i rättningen har ifrågasatts. Vi vet också att syftet med de nationella proven är att följa upp resultaten på individnivå och inte på nationell nivå, även om de ofta används som en temperaturmätning av läget i skolan.

Men den stora diskrepansen är ändå problematisk.

Vad är egentligen resultatet i svensk skola? Vad är det vi mäter och hur? Hur ska elever och föräldrar tolka det kvitto de får genom de nationella proven på att eleven uppnår kunskapsmålen i läroplanen? Hur ska de som har ansvar att styra och leda skolan kunna använda resultaten i de olika undersökningarna som underlag för att förbättra skolan?

Det är ett problem att de nationella proven inte ger en nationell bild som kan användas för att jämföra skolans resultat över tid. Det är ungefär 4700 elever som vart tredje år gör det PISA-test som vi sedan drar nationella slutsatser ifrån. Samtidigt gör alla elever i årskurs sex och nio de nationella proven varje år, men vi kan ändå inte använda resultaten därifrån för att säga något om skolans resultatutveckling. Så kan vi inte ha det.

Sverige behöver ett nationellt uppföljningssystem som gör att vi kan dra slutsatser både på individnivå och på nationell nivå. De nationella proven bör ha samma svårighetsgrad varje år så att de säger något om hur utvecklingen i landet ser ut för det ämne som mätningen gäller. Först då kan skolans huvudmän använda resultaten som stöd i utvecklingsarbetet.

Kanske kan också rättningen genomföras nationellt? Det skulle frigöra tid för mer undervisning. Beroende på hur proven utformas skulle vi också kunna komma åt problem med brister i likvärdighet i rättningen.

Elever och föräldrar måste få en tillförlitlig återkoppling av resultaten. Och de som ansvarar för att leda och styra skolan både nationellt och lokalt måste få en korrekt bild av verkligheten. Annars finns en risk att vi fattar beslut på fel grunder.

Per-Arne Andersson,

chef för avdelningen lärande och arbetsmarknad på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)