Det har nu gått tag sedan jag var på läkarbesök och provtagning så nu var det dags med ännu ett uppföljningsbesök. Jag ska inte redogöra för provsvaren men däremot hur jag imponeras av smidigheten och det obyråkratiska sättet på ambulatoriet – som är en blandning mellan den svenska vårdcentralen och ett litet sjukhus.
Jag kommer in till läkaren fem minuter efter utsatt tid och hon går igenom allt jag behövde veta om min hälsa. Hon vill nu skriva en remiss till en specialist på vårt stora sjukhus Hospital Costa del Sol för en extra koll som de inte kan utföra på ambulatoriet. Jag får lite mediciner och ska komma på återbesök om ca tre månader och innan dess göra nya provtagningar. Dessutom ska jag få sprutor i sex dagar för en inflammation i benet som inte vill ge med sig. Så långt är allt bra men jag funderar på hur jag nu ska behöva ringa runt och beställa tid för allt det här. Jag hinner inte tänka tanken förrän min husläkare Maria lämnar mig remissen till Hospital Costa del Sol och ber mig gå en trappa ner till receptionen så ordnar de en tid åt mig på sjukhuset.
När det gäller sprutorna skriver hon ut ett recept, säger åt mig att gå till det närliggande apoteket och hämta ut ampullerna och att komma tillbaka för att få första sprutan. Hon frågar om det är okey att jag kommer om 15 minuter för då finns det en tid. Jag häpnar. Även nu ber hon mig att gå till receptionen för att boka tider varje dag för spruttagning fem dagar framåt och jag frågar om det gäller även lördag och söndag. Självklart svarar hon rappt men på söndagen får jag gå till ett annat ambulatorium någon kilometer bort men vad gör väl det?
Sagt och gjort alla tider är bokade och jag linkar hemåt för att läsa och tyda alla provsvar än en gång – på spanska. Här mäts resultaten i andra enheter än i Sverige så om jag i Sverige skulle säga att jag har 233 i kolesterolvärde skulle jag enligt svenska mått säkert vara död. På internet hittar jag dock en omvandlingsfaktor för de olika kolesterolvärdena så jag kan känna mig trygg nu när jag vet vad jag har för värden både på spanska och svenska.
I dag är det då dags igen att gå iväg för att få spruta nummer två. Jag har med mig ampullerna och remissen och jag har en tid kl 11.55 och 11.56 kommer jag in och är klar på två röda minuter.
Fungerar det så här bra eller har jag tur? Jag vet ju att det är flera utlandssvenskar som tycker att den spanska allmänna sjukvården är bra och att de är nöjda.
På promenaden hem genom Gamla Stan blir jag sugen på vatten och kaffe – mycket vatten för det är varmt och en liten, stark kaffe för att pigga på mig för fullmånen höll mig vaken till framåt 4.30 i morse. Jag satt på balkongen hela natten och läste en bra bok och njöt av den svalkande sommarnatten. Det var nog bara 22-23 grader. Ibland blickade jag ut på månen och undrade varför den påverkar mig som den gör.
Jag väljer att gå till ett av mina stamställen, Ciber Café, vid Avenida del Mar som ligger invid stadsparken, Parque Alameda. Jag slår mig ner utomhus i skuggan och beställer kaffe och vatten och försöker förklara för den nya kyparen hur jag vill ha kaffet. När beställningen kommer ut är det ägaren Leo som serverar mig. Han tittar på kaffekoppen och säger: ”Nej, det där kaffet byter jag ut för det är inte en Rose-Marie special. Du vill ha den starkare.” Det är det som är belöningen att gå till sina stamställen.
Då far tankarna genom mitt huvud. Visst är det mysigt att ha stamställen, att bli igenkänd, att de vet hur jag vill ha min mat och dryck, vet vad jag tycker om, jag känner mig trygg och kan få vara ”lite besvärlig” emellanåt. Samtidigt är det ju roligt att gå till nya ställen för att upptäcka annat än det vanliga. Det gäller att få en bra balans mellan nytt och gammalt vad det än gäller. För mig är det viktigt att gynna de kaféer, restauranger och affärer som är bra, ger bra service och att de har en spansk publik och gärna spanska ägare. Med det sagt måste jag tillägga att jag även gärna går till andra ställen också men jag försöker att gynna det lokala utbudet.
Och då går tankarna genast till att det skulle vara mysigt att bo i en liten by i bergen för att lära känna byborna, handla i deras affärer, äta på deras restauranger och inte ha något annat val. Men skulle jag trivas med det när jag ibland tycker att Marbella kan bli lite litet? Tänka och drömma kan jag i alla fall göra.
Jag fortsätter att dricka mitt kaffe och beställer ännu en flaska vatten för nu ska jag ta mig en liten lässtund innan jag går hem och äter lunch och jobbar resten av eftermiddagen.
Saludos y hasta pronto,
Rose-Marie Wiberg
