Det är ett strålande sommarväder i San Francisco just nu. Idag tog jag en skön promenad bort till hörnbutiken där jag köpte fyra stycken stänger av Big Hunk, mitt favoritgodis. Hörnbutiken, i korsningen Divisadero/Chestnut St, är välbesökt eftersom den säljer Bombay Gin billigare än vad Costco gör, men vi är inte så många som vallfärdar dit för godisets skull. De flesta som jobbar där har det gemensamt att de är trista. Riktigt tråkiga. Här riskerar man inget socialt small talk, inte. Och om man någon gång hör dem prata, är det för att de pratar med varandra. Så jag går inte dit så gärna; men sedan Wahlgreens slutade sälja Big Hunk har jag inget annat val.
Men idag var dagen då jag fick skämmas för mitt enkelspåriga tänkande. När jag lämnade fram mina hunks för att betala, tittade den vänligt leende mannen bakom kassaapparaten ner på mina godisbitar och sen upp på mig: ”Excuse me”, sa han, ”but can I ask who you’re buying these for?”
Jag tittade förvirrat upp – han både log och pratade med mig! När jag, lätt generad, erkände att godiset var till mig själv, skrattade han tillbaka och förklarade att han blev nyfiken när jag köpte så många hunks på en gång: ”You see, we often has a guy here, who always buys 2 or 3 of these… Each time he’s here!”
”A tall man with dark hair and a little grey…?” frågade jag samtidigt som jag viftade obestämt med handen runt håret. Han sken upp: ”Yes, that’s the guy!”
Honom kände jag väl: ”That’s my husband.”
Så från och med nu slipper min älskade make ryktet i kvarteret som ”mannen-som-äter-så-mycket-godis”. Han har i stället förvandlats till ”mannen-vars-fru-snart-kommer-att-vara-mycket-tjockare”. Men det lönar sig att erkänna sina laster. Jag antar att mannen bakom disken också äter sin beskärda del av Big Hunk för han gav mig ett par bra förslag på hur man värmer dem på bästa sätt i mikron.
America’s Cup är över sedan flera veckor, men fortfarande lever delar av cup-känslan kvar hos oss. Vi fick trots allt njuta av en otroligt spännande final mellan Emirates Team New Zealand och Oracle Team USA, eller ’Oracle’ som alla sa, vilket måste fått Ellison att le belåtet. Inte för att det är så underligt; det är klart att man förkortar namnet, och att ingen skulle välja att ropa hela det långa namnet ”Oracle Team USA”, men jag kunde inte låta bli att reagera över distinktionen. Finalen gick i folkmun inte mellan ”Nya Zeeland and USA”, utan mellan ”the Kiwis and Oracle”. För en svensk kan jag kanske jämföra det med att stå på läktaren när Sverige spelar i VM i fotboll och heja på Tetra Pak.
För första gången i cupens 162-åriga historia kunde publiken följa tävlingen från land, eftersom den pågick inne i San Francisco Bay. Bukten fungerade närmast som en stor amfiteater men ordnade åskådarplatser på många olika stället. Jag och min man fröjdades av att kunna ta en kort promenad till stranden för att följa tävlingarna från läktarna eller strandkanten. Det kan omöjligt finnas ett bättre sätt att följa en seglingstävling än att stå vid vattnet i sol och värme, känna lukten av hav och salt, och se båtarna rusa förbi alldeles intill, samtidigt som man har en stor TV-skärm intill där man kan följa dramat på nära håll. Fantastiskt
Men det är klart; San Francisco förnekar sig inte och en underdog är alltid tilltalande. Så när det svenska laget Artemis kapsejsade och förlorade en besättningsman (Bart Simpson, se min blogg den 12:e maj) och sin första båt, förvandlades Artemis genast till en underdog. Vad kan man annars kalla ett lag i en seglingstävling utan båt?! När båten väl var seglingsfärdig, fanns knappt någon tid att hinna lära sig segla den. Laget fick träna samtidigt som de tävlade, och allt under detta täcke av sorg. Hjärteknipande och hjältemodigt. I flera veckor var det inte bara vi svenskar som hejade för Artemis. Längs alla stränder vrålade också amerikaner ut sina heja-rop: ”Go, Artemis! Go!”, för vem kan motstå en underdog?! Det var roligt att vara svensk längst strandkanterna under dessa veckor.”Where are you from? Sweden?! Wow, yeah, go Artemis!”, varpå de omkringstående blandade sig i: ”Artemis is my favorite team!”och ”I root for Artemis too!”. Eller som en segelklädd man med ståtlig mustasch och högröda kinder sa: ”Yay, Artemis! I root for Switzerland too!”.
Till slut återstod två lag – förra cupens vinnare Oracle, förstås, och så the Kiwis, nya zeeländarna, och finalen blev enastående spännande final trots att det länge såg ut som en promenadseger för nya zeeländarna. Ni minns kanske hur det gick till?! Bäst av sjutton race vinner hela cupen, och i race efter race seglade nya zeeländarna ifrån amerikanerna. Till slut ledde de med 8 vinster mot 1, och under resten av tiden seglade de med vissheten att de bara behövde en enda vinst till för att vinna. En enda vinst till, och tävlingen skulle vara över. Ingen hade förvånats om underläget hade fått Oracles team att känna sig övermäktiga, men som skippern Jimmy Spithill sa: ”You know what 8 to 1 is? 8 to 1 is motivating”.
De flesta tog för givet att Nya Zeeland, med sin stora ledning, skulle ta hem cupen. Det gjorde också San Franciscos protokollchef Charlotte Schultz, och eftersom stadshuset skulle ha en festlig mottagning för att fira segraren beställde hon ett hundratal kakor. Inget fel med att vara förberedd – om det inte vore för att varenda kaka var konstfärdigt utsmyckad med den nya zeeländska flaggan!
Hur gick det med kakorna? undrar förstås vän av ordning. Ingen fara. Nya Zeelands generalkonsul och regering höll ett party kvällen efter finalen – de hade förstås hoppats att fira segern, men kunde tack vare Charlotte Schultz trösta sig med vackra, flaggprydda kakor.
Nu är det oktober och jag sitter i underkläderna och skriver här uppe under taket. Sol och värme utanför fönstret ger än högre värme här inne. När allt kommer omkring har ju sommaren kommit, som en av meteorologerna på TV uttryckte det häromveckan. Och visst; det är oktober så vi kan njuta av vackert väder.
Lena Wallberg Samzelius