Gunilla 35 år älskar att spela golf.Så fort hon får tid över efter jobbet åker hon ut till golfbanan för att träna sving och puttar. Helgerna ägnas åt spel på banan, ofta två varv runt de 18 hålen. För ett par år sedan började en av henns väninnor att spela golf. Vad kul, tänkte Gunilla, men märkte ganska snart att hon började att känna sig illa till mods i väninnans sällskap ute på golfbanan. Ja, det gick så långt att hon började undvika att åka ut till klubben när hon visste att väninnan skulle vara där. Vad var det som hade hänt egentligen? Det var ju inte så att de hade bråkat med varandra.
– Hon visade sig ha en enorm talang för golf. På bara ett år så kom hon ner i handicap 13, medan jag själv under flera år har fått kämpa mig ner till 26. Det var ganska så knäckande, berättar Gunilla.
Vid det årliga klubbmästerskapet kom väninnan på andra plats medan Gunilla kom först på femtonde plats. Det blev droppen, Gunilla tog en paus från golfen och bytte sedan klubb.
– Det kändes helt enkelt inte kul längre att spela där, så jag sökte mig till en annan klubb.
Abraham Tesser
Nu kanske du tycker att Gunilla verkar vara en ganska ogin person, en person med prestigeproblem som inte grejar när en väninna blir bättre i golf? Men faktum är att bara genom att resonera så ägnar du dig åt vad man inom självkänslo-forskningen kallar för “bättre -än-genomsnitt-fenomenet”. Det handlar om vår benägenhet att uppfatta oss själva som bättre än genomsnittet. Vi är alltså övertygade om att vi inte skulle kunna reagera som Gunilla. Forskningen visar nämligen att vi gärna tror gott om oss själv.Inte nog med att vi tror att vi själva är mindre fördomsfulla och mer toleranta än andra, vi tror att vi är lite bättre inom områden som är viktiga för oss.
Gunillas reaktion (må dåligt i väninnans sällskap och sedan börja undvika henne) är så pass vanlig att den har fångats upp i en teori, Theory of self evaluation maintanance (Abraham Tesser). Den förutsäger att om en person, som vi jämför oss med, lyckas bra inom ett område som är mycket viktigt för oss, är risken stor att vi upplever detta som ett hot och att vår självkänsla får sig en rejäl törn. För att lindra den psykiska smärta som det för med sig ändrar vi antingen inställning till området (“Jag har faktiskt tröttnat på golf, tycker det är en ganska tradig sysselsättning”) eller distanserar oss från personen. Gunilla gjorde det senare.
Men vad hade hänt om väninnan hade blivit mycket bra i en sport som inte är viktig för Gunilla? Enligt Theory of self evaluation maintanance skulle hon kunna dra nytta av det – sola sig i glansen av väninnans framgångar och därmed bättra på sin känsla för sig själv.
Vårt behov att uppfatta oss själva i positivt gör att vi filtrerar information från omgivningen och fokuserar på det som bekräftar och stärker vår bild av oss själva, medan vi gärna ignorerar mindre smickrande information.Denna självförbättring kan ske öppet eller bara inom oss i form av tankar.Ett exempel på det första är att prata om det som vi är bra på, framhäva oss själva eller att ta äran av något som gick bra (“Jag jobbade verkligen hårt för att få till det här”). Men man kan också vara lite mer taktisk och avvakta med sin kommentar för att skapa en ännu bättre bild av sig själv. En slags taktisk ödmjukhet skulle man kunna kalla det.
En annan strategi i självförbättringens tecken är self-serving bias, som innebär att vi mer än gärna tar ansvar och erkännande när något går bra, medan vi inte gör det när det går dåligt.Hur vanligt är det inte vi säger att “Vi vann” när Sveriges fotbollslandslag har vunnit en viktig match, men “De torskade” när de har förlorat?
Varför håller vi på med dessa föga smickrande beteenden? Första delen av svaret heter välmående. Vi mår helt enkelt bra av oss att känna oss duktiga. Men vi kan inte hålla på hur mycket som helst, det finns förmodligen en otimal nivå av positiv illusion om oss själva. Blir det för mycket av varan kan det ställa till problem, inte minst i samspelet med andra. Dessutom riskerar vi att göra felbeslut på grund av en alltför 
snedvriden bild av oss själva.
Andra delen av svaret om varför vi ägnar oss åt förbättringsstrategier är att vi gör vad vi kan för att undvika att komma i kontakt med jobbiga känslor. Att inse att man är en medelmåtta eller kanske sämre än så känns inte särskilt bra. Ändå är det sannolikt så att vi skulle öppna upp för en ordentlig personlig utveckling. om vi inte lät oss styras av kortsiktiga konsekvenser (må bra/undvika negativa känslor) Och det är kanske när vi kliver ur vår bekvämlighetszon som det mest spännande händer. Javisst, kan kännas både läskigt och jobbigt och det kan gå åt skogen, men nog borde det vara bättre än att ständigt måla illusioner om sig själv?
Åsa-Mia Fellinger