Det är viktig att ha perspektiv på saker och ting, men inte alltid så lätt. Man fastnar ofta i att tycka synd om sig själv och sina närmaste, utan att inse att orsakerna ibland inte betyder mer än ”a piss in Mississippi”.

I fredags hade jag precis en sån erfarenhet, eller nyttig läxa, kanske man kan säga. ’En spark i magen’ kan det också kallas för. Jag var bjuden till en alldeles tvättäkta kräftskiva tillsammans med goda vänner. Jag hade sett fram emot det i flera veckor och inte bara för att jag älskar kräftor – jag tycker dessutom minst lika mycket om mina vänner.

Fredagseftermiddagen var rörig och stressig. Själv skulle jag ta med mig bröd och ost till kräftskivan, men när jag försökte handla visade det sig att mitt kreditkort inte fungerade. Med hettande kinder lämnade jag affären utan mina varor och skyndade till bankomaten för att ta ut pengar i stället – med det gick inte heller. Jag jäktade hem och ringde numret bakpå kortet, för nu började det bli bråttom för att kunna hinna i tid. Några signaler gick fram och en tålmodig, inspelad stämma försäkrade mig om att jag snart skulle få prata med någon – “Please wait for the next available associate”. Jag hade nått telefonkön till ’Avdelningen för spärrade kort’ och den var tydligen väldigt eftersökt…

Kanske ett mer passande namn skulle vara ’Avdelningen för att dra ut på tillvaron’? tänkte jag 15 minuter senare. Jag suckade och väntade medan de välkända fraserna som ”Your call is very important for us. Please stay on the line.”, följt av “All of our associates are busy assisting other customers” och det närmast grymma löftet “We will be with you momentarily” upprepades… lagom när svetten rann längs ryggraden och tröjan klibbade, fick jag prata med en banktjänsteman. Så fort jag klargjort mitt ärende blev han genast nöjd:  ”Jo, visst,” konstaterade han belåtet (på engelska förstås), ”du har alldeles rätt – ditt kreditkort är spärrat!” Med stolthet i rösten, precis som om hela systemet var hans förtjänst (skuld?), förklarade han hur banken upptäckt en misstänkt transaktion som inte stämde med mina normala vanor, och därför genast spärrat både transaktionen och kortet. Jag skulle naturligtvis inte behöva betala någonting för eventuella utgifter som drabbat mig, lade han till med ännu större stolthet. ”The bank always takes care of that!” (Här följde en konstpaus, och jag tackade lydigt för bankens beredvillighet att ersätta alla kostnader om någon stjäl pengar från mitt konto). En okänd person, berättade han vidare, hade kommit över min kreditkortsinformation och försökt handla i Birmingham, England!

Eftersom varken kortet eller jag har lämnat landet på flera år var det enkelt att föreställa sig att det handlade om ett bedrägeri, men eftersom jag ibland skickar efter saker online frågade jag flera gånger om någon verkligen försökt handla på plats i England. ”Absolutely!” försäkrade banktjänstemannen med emfas. Han fortsatte långsamt, närmast i staccato: ”This person was physically in Birmingham. This transaction was physically made in a store in Birmingham!”

Ingen chans att betala med kortet, då. Jag letade reda på lite kontanter och åkte tillbaka till affären, men medan jag stressade mellan hyllorna blev jag plötsligt påkörd bakifrån av en bastant liten dam med en vagn proppfull med varor. Det var inte med flit, förstås, och hon bad vänligt om ursäkt och gav mig ett strålande leende innan hon gick vidare. Hon hade förstås ingen aning om min nackskada och insåg aldrig att hon lämnade mig dubbelvikt över min vagn, med ett våldsamt flimrande framför ögonen och flämtande av en fruktansvärd smärta i nacken. Ett kort ögonblick var jag rädd för att svimma, men jag lyckades ta mig ut ur butiken och med största besvär veckla in mig i bilen för att köra hem. När jag väl kört in i garaget där hemma, kunde jag inte ta mig ur bilen utan tutade jag efter hjälp… Min son förstod tack och lov vad som var på gång, och skyndade ner för att hjälpa mig upp (för trapporna) och ner (i sängen).

Skulle jag kunna köra en timme för att gå på en efterlängtad kräftskiva? Inte en chans, förstås. Jag skulle inte ens kunna sitta så länge, så det fanns inget annat att göra än att ringa återbud. Sen tog jag mina starkaste mediciner och la mig ner. Hela tiden tyckte jag våldsamt synd om mig själv. Aj, aj, det gör så vansinnigt ont… Snyft, snyft. Jag som så gärna ville gå på fest… Träffa vänner och äta kräftor. Ha kul. Och i stället får jag så skriande ont tack vare den där …. damen. Buuhuu, snyft… Stackars, stackars mig…

I några timmar var jag upptagen med att tycka synd om mig själv, innan jag försökte muntra upp mig genom att läsa mejl. Det första kom från dottern till en av mina äldsta vänner som jag känt i 30 år. ”I just wanted to share with you some sad news,” började hennes mejl och fortsatte med att hennes mamma, min väninna som inte ens fyllt 50 år, dog i en hjärtattack i onsdags.

Nog får man perspektiv på tillvaron, allt. Här hade jag varit så hemskt ledsen för min kroniska smärta och min missade kräftskiva… Men efter en dos verklighet tog det inte många sekunder att inse hur lycklig jag egentligen är, när jag inte har värre saker att vara ledsen över. Än en gång var det dags för hettande kinder, men den här gången av ren och skär skam.

Rest In Peace, kära Sharon.

Mina tankar går också till Claudia i St Francis Woods Music Club och Ulla i SWEA San Francisco: Rest In Peace. Vila i frid.

Lena Wallberg Samzelius

 

Stjärnorna (1:a versen)

Nu är det slut – nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Karin Boye

 

Inte ens
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Nils Ferlin

 

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist