Att kunna fokusera inåt, att tänka på vad man tänker och att känna efter hur det känns inombords är en finurlig förmåga som vi människor är utrustade med. Inom socialpsykologin kallas den för självmedvetenhet. Det är lätt att förstå att denna förmåga har givit oss en rad fördelar i kampen om överlevnad här på jorden. Eftersom vi kan reflektera om oss själva, kan vi också förändra våra beteenden och göra vad som krävs för att hålla oss vid liv.
Men är vår förmåga till självmedvetenhet enbart av godo? Nej, har det visat sig i forskningen. Två personer som har intresserat sig mycket för människans självmedvetenhet är socialpsykologerna Shelley Duvall och Robert Wicklund. I början på 1970-talet lade de fram en teori med namnet “Objective self awereness theory”. I korthet säger den att människan vid en given tidpunkt kan fokusera sin uppmärksamheten på sig själv eller på den yttre miljön. När vi fokuserar på någon del eller aspekt av oss själv, jämför vi det vi upplever med inre eller yttre ideal, mål eller uppställda normer. Jämförelsen kan resultera i att vi känner oss nöjda, men också att vi upplever ett glapp mellan hur det är och hur det borde vara, hur vi borde känna. Det senare – glappet- kan motivera oss till att rätta till saker och beteenden, men också resultera att vi upplever brister och tillkortakommanden hos oss själva.
Teorin “Objective selfawereness theory” har fått stöd i flertalet studier som visat att psykisk ohälsa generellt har samband med ökad självmedvetenhet och uppmärksamhet riktad mot sig själv. En ökad självfokusering finns till exempel med vid depression och olika typer av ångesttillstånd. Vad som är hönan och ägget när det gäller just de sjukdomarna är dock mera oklart. Tydligt är dock att en alltför stor självfokusering gör oss sårbara för psykisk ohälsa. Om vi ständigt går och känner efter hur vi känner, riskerar vi att intensifiera och förstora de negativa känslor och tillstånd som redan finns. En del människor kan till och med uppfattta normala kroppssymtom som tecken på allvarlig sjukdom – hyponkondrikerna – eller inbillningssjuka som de kallas ibland.
Och vem vet, kanske förklarar detta varför den psykiska ohälsan ökar bland många unga i världens rika västländer? I takt med att vi inte behöver kämpa för brödfödan, har vi blivit mer och mer fokuserade på oss själva och självcentrerade. Och eftersom lyckan har blivit en norm i välmående industrialiserade länder blir den inre jämförelsen negativ. Man tänker och känner att det man tänker och känner är fel.
Det verkar som att det är med självmedvetenheten som med så mycket annat – lagom är bäst.
Åsa-Mia Fellinger
Duval, S. & Wicklund, R.A. (1972). A Theory of Objective Self Awerness. Oxford:Academic Press.