Júzcar – världens enda Smurfby

Vinterhalvåret inbjuder verkligen till att upptäcka nya platser och utflyktsmål. Den här gången är det dags att åka till Smurfbyn – Pueblo Pitufo. Bilen är tankad, kartan ligger uppslagen och solen skiner från den klarblå himlen och det är i början av januari.

Byn Júzcar har 243 invånare (2012) och nästan alla hus är målade i smurfblått. Vadan detta påhitt? Jo, 2011 skulle filmen Los Pitufos spelas in och man hade beslutat sig för att göra det i just detta område. Det sägs att flera byar hade blivit tillfrågade om att vara inspelningsplats och måla om sina hus men det var bara en by som sa ja – och det var Júzcar. Sagt och gjort husen målades om och inspelningen tog sin början i juni 2011. När allt var klart skulle byn målas om igen och återställas i det skicka den tidigare varit men då Júzcar – världens enda Smurfby beslutade man i byn att låta den blå smurffärgen få vara kvar. Byn är även känd som den by som hade den första fabriken i Spanien som framställde hojalata en sorts tunn metallplåt. Fabriken hade som mest 200 anställda.

Vi åker upp mot staden Ronda och ca 10 kilometer innan vi kommer till Ronda finns en skylt mot Júzcar och där tar vi av. Men innan vi gör det stannar vi vid en stor skinnaffär för att botanisera bland jackor, kappor, kjolar, klänningar, väskor, skor och skärp – allt sytt i skinn. 2013 års shopping var inledd. Vägen till Júzcar är smal och kurvig men det finns plats för mötande trafik om än inte så stor plats.

När vi kommer halvvägs dyker en by upp, Cartajima, så vi svänger av där för att se på denna lilla byn. Cartajima har 251 invånare (2012) och är invånarmässigt större än smurfbyn men så inte så mycket. På väg genom byn åker vi uppför en smal liten gränd för att komma ut på andra sida. Trodde vi! Jag upptäcker till min fasa att det inte går att svänga höger för gränden är för smal! Jaha, och vad ska jag då ta mig till? Det finns bara en sak att göra och det är att backa ut i en sväng i gränden i 90 graders kurva och med hus på båda sidorna. Jag börjar sakta backa men efter 5 meter inser jag att det inte är lika lätt att ta sig ut som in i gränden. Min väninna Birgitta inser vad som håller på att hända och vi börjar gapskratta. Hon kliver ur bilen för att flytta på en stol som står i vägen men vad hjälper det? Jag kommer ingenstans.

Snart ser jag en man komma gående emot oss och han undrar så klart vad jag gör. Han erbjuder sin hjälp och efter ett tag, millimeter för millimeter, kommer jag ut ur den trånga gränden. Birgitta skrattar så hon kiknar och hon nästan ligger ner på gatan av skrattkramp. I samma ögonblick som jag kommer ner på gatan inser jag att det är fullt med män bakom bilen. De tittar storögt på mig och då brister det totalt för mig när jag inser att ett 10-tal av byns män kommit för att se vad som händer. Jag får ett skrattanfall och kan inte sluta. Birgitta kliver in i bilen och snart har vi en man som sticker in huvudet i bilen och säger medan han skakar på huvudet: Åh, två kvinnor i bilen.

Júzcar – världens enda SmurfbyFärden fortsätter men Cartajima vågar vi inte utforska mer så vi fortsätter till Júzcar. Vägen slingrar sig fram och vi med den. Det är grönt och vackert. Några mandelträd står i blom. Efter knappt 5 km finns en avtagsväg ner till smurfbyn. Vi svänger av och snart ser vi den lilla byn och alla blå hus som ligger tryckt mot ena bergssidan. Vad häftigt det ser ut!

Vi åker ner till byn och parkerar utanför det lilla blå rådhuset,Ayuntamiento, och börjar med att gå in där. Kyrkan ligger alldeles nedanför så vi går dit för att se om den också är blåmålad och det är den. Utanför står en stor smurf och på väggen finns det också smurfar. Vandringen fortsätter upp mot stan igen och på väggarna finns det stora smurfar målade och i gatan finns små blåmålade smurffötter som leder till byns skola. Allt är smått och blått. Det finns ett hotell, kafé, tapasbar men allt är stängt. Det är bara affärerna som är öppna. Känslan av ”semesterstängt” kommer för oss. Det är ju inte helgdag för byggjobbarna håller på att laga en mur och måla och andra byggare bygger ett nytt hus.

Júzcar – världens enda SmurfbyVi går runt i stan och påminns överallt om smurfarna och vi funderar på hur det är att som barn växa upp i en Smurfby. Det måste vara roligt eller är det så att man vänjer sig och kanske glömmer bort det? Det här är helt klart ett roligt utflyktsmål både som barn och vuxen. Det börjar bli dags att åka vidare och utforska nya små byar. Men hur åker vi då? Vi hittar två vägar. En som går till Pujerra och den vägen vi kom men ingen verkar rätt. Ja, vi bestämde oss för att åka tillbaka samma väg och vi skulle åka till vänster men bestämde oss för att åka till höger för att se om det var vägen över bergen till de byar vi skulle titta på.

Även den vägen slingrade sig nerför berget och döm om vår förvåning när vi kom till – ja just det Smurfbyn – men från andra hållet! Då var det nog bäst att åka vänster när vi kom ut ur byn. På vår färd mot de andra byarna valde vi att åka småvägarna för att kunna se mer, naturen är vackrare och alltid dyker det upp något som man inte skulle se från ”stora vägen”. Sagt och gjort. Vi åker mot byn Alpandeire som har 274 invånare (2012). Alla byar runt omkring verkar ha straxt under 300 invånare. När vi kommer in i byn möts vi av byns kyrka som är stor i förhållande till de små husen runt omkring och bredvid finns en parkering och en ledig plats så där slinker vi in.

Wiberg1På torget finns en liten tapasbar och de har ett bord ute på torget med utsikt över den vackra dalen. Vi tittar in och ser att det inte finns så mycket att äta så vi går vidare och inser nu att vi är riktigt hungriga. Den lilla gatan fortsätter neråt och vi hittar ett litet hotell och runt hörnet döljer sig byns restaurang. Utanför står ett antal yngre spanjorer och samtalar. Vi öppnar dörren och möts av en trevlig bar och innanför den restaurangen. Det finns sex bord varav två är upptagna. Vi sätter oss så vi har utsikt över den andra borden i restaurangen. Den är mysigt inredd med många ljuslyktor, väggarna är murade i olika nivåer och servitrisen är säkert också ägarinnan tillsammans med någon eller några familjemedlemmar.

Menyn är lockande och när vi ser oss runt om på de andra borden ser allt gott ut. Vi bestämmer oss för en Revueltomed champinjoner. En blandning av äggröra och omelett. Det finns varma kronärtskockshjärtan i en härlig sås, det beställer jag. Bröd, oliver och dryck kommer på bordet och vi slänger hungriga blickar på grannarnas bord. Det är sallader, charkuterier, köttgryta, köttfärsgratäng, oxfilé, musslor och mycket annat gott som kommer in till grannborden. Vår mat kommer in och vi blir inte besvikna. De är så gott, både hemlagat och vällagat. Om ni kommer till Alpandeire så gå till La Casa Grande och ät lunch eller middag. Ni kommer inte att ångra er.

Vi åker vidare mot byn Faraján och hoppas hitta ett trevligt ställe att ta en kaffe på. När vi kommer till Faraján med sina 287 invånare (2012) inser vi att vi inte kommer att hitta vårt kaffeställe. Vi går runt i byn som känns ganska tom men det är ju siesta så det är inte så konstigt. Utanför en tapasbar står några ungdomar och dricker öl så där verkar det inte heller vara ett ställe för en kaffe. Det är sen eftermiddag och vi ska ta oss hemåt. Vi fortsätter på slingervägarna och det är så vackert. Vägarna är smala och träden har på vissa ställen vuxit ihop från den ena sidan vägen till den andra sidan och bildar som ett finmaskigt tak över vägen. Det gör att det är lite mörkt och ger en trolsk känsla.

När vi kört några kilometer kommer vi fram till en by. Den ligger mot bergssidan. Och den är blå! Det är tredje gången samma dag som vi kommer till Smurfbyn. Nu är vi riktigt nyfikna på var i byn vi kommer in. Jaha, vi kommer in vid rådhuset där vi parkerade första gången… Nu hade vi väl ändå sett Smurfbyn tillräckligt idag och det är sent på dagen så nu ska vi i alla fall åka hem. Tur att avstånden är så korta mellan byarna. Det var en härlig utflykt med många nya upplevelser.

Vi ses snart! Hasta pronto!

Rose-Marie Wiberg

2017-03-13T11:51:08+00:00