Tobias: ”Medaljerna är underbara men till vilket pris?”

Svensk gymnastik tar sin första kvinnliga medalj på 50 år genom Jonna Adlertegs silver i barr i Moskva-EM. Högst oväntat för gemene man men säkert inte helt chockerande för de som har lite kännedom om gymnastiktjejernas kapacitet. Det som är lustigt eller olustigt i sammanhanget är att svensk gymnastik varit föremål för en hel del granskning under vintern då vissa av föreningarna i landet har brustit i vilket sätt de tränar barnen. Det framkom att 10-åringar blivit utskällda för att de ätit frukt och vissa föreningar hade en ledarkultur som strider mot FN:s barnkonvention.

Det slutade med att elitstödet från RF drogs in ett tag (nu tillbaka) och krishanteringen började i förbundet. Att plågsam barnträning i Kina och några länder till har förekommit och förekommer känner vi ju till sen men att det skulle finnas i Sverige överraskade många. Tidningen DN gjorde en fördjupad artikelserie där ansvariga ställdes till svars och vissa ansvariga fick gå.

Så kom lördagens EM-medalj och jag väntade med spänning på att läsa om DN skulle göra någon intressant koppling men icke. Kanske man glömde bort det i glädjeruset något som brukar ske i sportens värld. Så fort det blir en medalj eller annan framgång glöms gammal skåpmat bort. Är det då inte lustigt att det är just i gymnastik av alla idrotter (som haft svårt att hävda sig internationellt i modern tid) som vi får denna framgång?

Frågan jag vill ta upp här är hur hårt vi kan/ska driva våra aktiva för att nå medaljer i mästerskap. Medaljerna är underbara men till vilket pris? Är det värt att riskera ett barns framtida hälsa för den kortsiktiga framgången? Nej, för mig är svaret självklart. Inga barn i 5-6 årsåldern ska behöva bli tvingade till att drivas så hårt att det går ut över deras hälsa. Inga barn oavsett ålder förresten. Vi ledare och föräldrar måste känna av vad barnet vill för att lägga rätt ambitionsnivå på adepternas idrottande, jätteviktigt då utan glädje blir det ändå inga resultat. Detta gäller ju självklart allt vad barn håller på med. Det finns självklart fler idrotter där detta förekommer och det är aldrig försvarbart att tvinga barn att träna. Föräldrarnas och tränarnas ambitionsnivå får helt enkelt stå tillbaka och barnet får själv visa vad det vill. Förresten var Eskilstuna Gymnastikförening en av klubbarna som fick utstå mest kritik, gissa vem som tävlar för dem? Jonna Adlerteg såklart!

Detta ämne blir det säkert anledning att återkomma till då barnträningen blir alltmer uppstyrd av vuxna, till vilken nytta och glädje? Inte barnens i varje fall.

/Tobias Hedwall

 

Tobias är journalist, idrottsfantast och tennistränare. Vill du komma till hans egen hemsida? Klicka: Här
2013-04-22T15:57:29+00:00