Lena bloggar från San Francisco: ”Ack, denna jämlikhet!”

Internationella kvinnodagen både kom och gick utan att jag lyckades leta mig fram till tangentbordet. Inte var jag ute och demonstrerade heller, och jag läste varken Betty Friedan*, Elin Wägner** eller ens ett gammalt nummer av Kvinnobulletinen.

Nästa år måste jag kanske gå i två demonstrationståg?

 En bild ur verkligheten, del 1:

ena bloggar från San Francisco: En god vän till mig såg verkligen fram emot att komma tillbaka till arbetslivet efter sin mammaledighet. Hon längtade kanske inte så mycket efter jobbet i sig, utan framför allt efter att få umgås med andra vuxna. Att kunna gå en sväng på stan efter jobbet och titta i affärer, att ta en fika med en kompis eller stanna kvar för att ta en drink med några kolleger… Allt lät lika underbart.

Första dagen tillbaka på jobbet ringde hennes man redan före lunch.

-När kommer du hem?

-Tjaaa, sa hon funderande, jag vet inte…

Den där stunden på stan hägrade och kanske skulle arbetskompisarna och hon ta en drink tillsammans, men de hade inte hunnit bestämma något än. Precis när hon tänkte säga att hon skulle bli sen, la han på luren med orden:

-Skynda dig hem i alla fall för jag har bokat golftid klockan fyra!

Och så fortsatte det. Han fick beröm för att vara en så fantastisk pappa, men efter varje dag med barnet lämnade han över allt till henne så fort hon kommit hem från jobbet och stack iväg på äventyr. Inget av det hon längtat efter inträffade. Inga efterlängtade vuxenstunder efter jobbet eller stressfria eftermiddagar då hon kunde vandra hem från jobbet i lugn och ro. Så länge hon varit föräldraledig kom hennes man hem varje kväll till ett dukat bord, medan hon, å sin sida, fick jäkta hem till ett stökigt hem för att ta hand om ett hungrigt barn utan rena kläder.

Ack, denna jämlikhet!

 En bild ur verkligheten, del 2:

Sofia var några veckor gammal när jag började rida igen. En kväll i veckan åkte jag till ridhuset för en underbar timmes ridning.

-Vilken tur du har som har barnvakt, fick jag höra.

-Barnvakt?

-Ja. Så du kan åka och rida.

-Nej, vi har ingen barnvakt. Hon är hemma med sin pappa.

-Ja, vilket tur du har. Som har barnvakt.

 En bild ur verkligheten, del 3:

I slutet av januari ögnade jag igenom San Francisco Chronicle när mina ögon föll på en artikel om en musiker som just kommit ut med en skiva (http://www.sfgate.com/music/popquiz/article/Cody-Chesnutt-returns-a-decade-later-4221263.php). Cody Chesnutt heter han, och bilden på honom täckte halva sidan. En snygg man med skägg och hjälm och en akustisk gitarr i famnen. “Cody Chesnutt has released his second full-length album after taking time to help raise his two children.”, stod det under bilden, och samma sak återkom fler gånger i artikeln. Cody Chesnutt, superpappan som hjältemodigt och osjälviskt hjälper till att ta hand om sina egna barn.

Jämlikheten är väldigt långt borta så länge pappor betraktas som hjältar för att ta hand om sina egna barn några få timmar om dagen, samtidigt som mammor tar hand om barn, hus och arbete dygnet om utan att ens få en klapp på axeln.

 

“Men are from Earth, women are from Earth. Deal with it.”
George Carlin

Lena Wallberg Samzelius

 

*Amerikansk debattör, författare och activist, levde mellan 1921-2006. Mest känd som författare till Den Feminina Mystiken 1963, som utmanade hemmafrurollen.

** Svensk författare och journalist, levde mellan 1882-1949. Ledamot av Svenska Akademin från 1944. Skrev om kvinnors rättigheter, kvinnlig rösträtt, fred, miljö och sociala frågor.

 

2017-03-13T11:51:14+00:00