“Postkontor, vad är det?”, undrar Marianne i Rom

Postkontor vad är det, kan man kanske undra som svensk. För postkontoren bara försvann, åtminstone hann jag aldrig med i galoppen, plötsligt var de bara borta? Vilken grej! Jag tänker ofta på det när jag tampas i kön på italienska postkontor. Skulle livet kunna gå vidare utan postkontor, undrar romarna? Och alla våra inbetalningar som går via posten, hur skulle det gå till?

Häromdagen jagade jag en IBAN kod till en yrkesorganisation för att göra en inbetalning via computer men de hade ingen IBAN, så enda lösningen för att betala var att gå till posten. Det är ett helt projekt att gå till posten och ett sådant slöseri med tid. De flesta kontor stänger 14.00 och bara några få har öppet till 19.00. Så man är tvungen att få in postbesök under förmiddagen.

Jag brukar försöka att ta äventyret med en klackspark, men ibland är man svagare till mods. Tar man det som en ”kulturstudie” blir allting mycket roligare. Italienarna är roliga att observera även när de får stå i kö i en timme eller två. Man kan komma in och ta sin nummerlapp och ha 50-100 kunder före. Visst, det går att ta en nummerlapp och gå ut och göra andra ärenden under tiden, men det är alltid en risk. Ibland stiger stämningen i kön. Det kan vara för få som betjänar, eller är de för söliga, eller pratar de för mycket eller kanske kölappsmaskinen gått sönder? I improvisationernas land kan man då vara med om många olika infall, t.ex. att människor ordnar kön nästan bättre utan kölappar eller helt plötsligt blir väldigt generösa mot varandra och omhändertagande mot nyanlända. Men jag kan fortfarande minnas tiderna före kölapparnas intåg, när tvisterna om turordningen ofta ledde till både gräl och slagsmål.

En annan tidsödande aspekt i den italienska postvärlden är rekommenderade brev. Många offentliga institutioner, stat, region och kommun, begär ofta just ett rekommenderat brev med retursvar. Vilket innebär att man måste gå till posten, ingen annan kan göra det, och så klart betala extra och fylla i två blanketter, varav den ena skickas åter från institutionen som ett bevis på att försändelsen mottagits.

I mitt stora missöde med svensk postservice kanske detta skulle varit en bra åtgärd. Förra året skickade jag ett viktigt brev till Gbg universitet med snabbpost à 350 sek (bör inte ta mer än 48-72 timmar) ifrån Rom, adressen var korrekt, men brevet kom aldrig till adressaten utan skickades åter till Rom i oöppnat skick och jag missade helt ett viktigt datum.