Min gamla Volvo har pajat. Det verkar inte som det kommer att gå att fixa den, den här gången. Bilen är 26 år gammal och det börjar bli svårt med reservdelar. De senaste 10 åren har bilen långsamt chanserat. Små eller stora plastbitar och knappar trillar av, lampor släcks och vinylen runt fönstren krullar ihop sig i geriatrisk uppgivenhet. Sånt man försiktigt klistrade fast eller lagade för tio år sedan bryr jag mig inte längre om att åtgärda. Jag är stolt över min långsamt rullande antikvitet. Jag är väldigt fäst vid Volvon. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en bil.
Överlag är jag en människa som inte ser bilar. Inte så att jag promenerar mitt på motorvägen, men jag lägger inte märke till märken eller årsringar eller vad det nu heter på bilar.De är helt enkelt ointressanta. För mig är bilen ett verktyg för att förflytta mig, mina passagerare och mina pinaler. Om verktyget sen har åtta luftkuddar eller hästkrafter eller dörrar struntar jag i. Jag vet inte vilken bil grannarna till vänster om min parkeringsplats har. De till höger vet jag, för de har en Volvo som liknar min. Min man har en leasing-bil från jobbet. Den är röd. När jag lånar hans bil och parkerar vid köpcentret går jag sen fram till alla bilar som är röda och försöker öppna. Jag har ännu aldrig blivit arresterad för detta mitt beteende, det är möjligt att det ingår i polisutbildningen att snabbt identifiera tanter med akut bilamnesi. Nyligen såg jag en bil som tydligen tillhör en trädgårdsmästare som var helt dekorerad med blommor. Den bilen skulle jag känna igen.
Volvon köpte vi av den amerikanska ambassaden för 18 år sedan. Den var då 8 år gammal, och hade kört mindre än 1000 mil. På taket hade den flera urtag för extra antenner, och i facket mellan framsätena låg det en ask tuggummi och spelkort. Eller i klartext, som jag förstått det, köpte vi en bil som använts till att spionera. Bara det gör ju att bilen blev betydligt mer intressant än en vanlig bil. Trots sitt James Bond förflutna kunde min Volvo varken flyga eller dyka, och den accelererade mjukt från noll till nittio på två minuter, vilket passar mig perfekt. Däremot har den det största bagageutrymmet i världen. Jag har använt den som flyttbil massor med gånger, släpat brädor till barnens årliga lägereldar, kört byggmaterial och plaststolar till välgörenhetskonserter. När barnen var små kunde de sitta bakvända på de små gulliga sätena i bagagluckan och det var alltid slagsmål om vems tur det var att sitta bak och vinka till bakomvarande bilförare. Ah, jag kommer plötsligt ihåg mantran när någon satt där bak. “Du får sitta omvänd, men tala inte med mig för jag orkar inte skrika så att du hör.” Det var tider det.
Volvo är, eller var, populära i Israel och till inte så länge sedan var det lätt att hitta reservdelar. Men, som sagt, nu verkar det vara slut med det. Nyligen gick jag över ett torg här i Jerusalem. Mitt på torget stod en man i röd overall och delade ut gratistidningar. När jag närmade mig ropade han, “hej damen med Volvon, hur är läget?” Han förklarade att han gått förbi mig på gata i många år när jag körde barnen till skolan. För honom är jag tanten med Volvon. Bak på bilen har jag ett stort S. En liten identitetsgrej som gläder mig. Någon gång då och då ser jag ett annat S glida förbi i trafiken. Kan jag så kör jag ikapp för att se om det är någon jag känner, men om det andra Set sitter på en mer energisk bil så blir jag sittande med min bensinsörplande tvåtonsdinosaur och nyfikenhet otillfredsställd.
En annan sak jag alltid tyckt om med Volvon är att det står Varning för fläktremmen, eller något sånt, när man öppnar motorhuven, och det gör man ganska ofta när man har en gammal bil. Jag struntar fullständigt i vad fläktremmen är för något men det är så trevligt att det står på svenska. Nu måste vi skaffa en ny bil. När jag säger vi menar jag min man. Det blir bättre så. Jag hyser redan en aversion mot den plåtburk som sen blir min. Vad bryr jag mig om nya bilar med elektriska fönster, när bildörrarna låter ihåliga och det inte finns något utrymme för benen i baksätet? Låt mig vara sentimental och gnällig, och lite hoppfull att Volvon i alla fall går att rädda.
Noomi Stahl