Att träna inför Stockholm maraton – Michael bloggar

Inget bloggande på fem månader och vips så sätter jag igång nu igen februari 2013. Varför då detta uppehåll? Löpning har blivit något av en supertrend – man hör och man läser om löpningens värld i så många olika forum. På stan, på radio, på TV, och inte minst på nätet. Hur många är det inte som ska springa alla dessa lopp? Det är inne att springa lopp.  Göteborgsvarvet var redan fulltecknat innan oktober, Stockholm maraton lockar helt nya mänskliga naturer, personer som tidigare förkastade allt vad uthållighetssport hette men som idag har värsta löparklockan och slaviskt tränar i enorma snödrivor eller öser på med forcerat adrenalin på snöslaskiga stadsgator med dubbade superskor. Jag köpte nyligen nya skor, ett par Nike Lunarglide +4 och för några veckor sedan en ny löparklocka vilket blev en efterlängtad Polar RC3 GPS. Som storkonsument av moderna löparprylar så tillhör jag också denna ambitiösa grupp av motionärer och jag högaktar att så många motionerar – för det är kul att prata löpning, jämföra resultat och analysera tillsammans med andra.  Löpningen gör att människor mår bättre och lever längre. Predikanten i mig säger att människor löser problem och sociala konflikter bättre. Människor känner sig bildskönare och själsligt stärkta, tycker om sig själva och står tryggt och balanserat med sin existentiella plats i en för övrigt krävande, cynisk kall värld. Men för mitt skrivande, innan uppehållet, kändes det plötsligt lite urholkat att beskriva något som miljontals människor i dagsläget är lika bekanta med som att ta två ägg, lite vatten samt krydda efter välbehag och ge sig hän åt en omelett, alltså ett dussinrecept. Idétorka och timeout drabbade det ”löpande” skrivandet.

 

Träningen går bra. Har så gjort hela tiden. Framstegen är tydliga – jag springer snabbare per kilometer utan besvärande andfåddhet vilket är en högst tillfredställande känsla. Benmusklerna tränas kontinuerligt med skivsång och tåhävningar och jösses vilken nytta man får av styrketräningen. Det är till stor hjälp att ha stärkta underbyggda muskler vid långpassen. Nu ljusnar det för årstiden snabbare och den värsta prövotiden att ställa in sitt pass är till ända. Mitt träningsprogram försöker jag följa till pricka, möjligen vid mån om tid så har träningshungern fått mig att öka träningsdosen vissa veckor men samtidigt har jag aktat mig för att hamna i den så lömska fällan som heter överträning. Har läst om fenomenet överträning. Man får snabbt för hög puls, sover oroligt, blir orkeslös och deppig. Alltså bra att ha den där extra vilodagen om man kört tung träning under flera dagars följd.

DSC_0234

Tre lopp närmar sig. Sydkustloppet som är en halvmara och går sista helgen i april, Göteborgsvarvet i maj och sedan årets stora happening i Stockholm första helgen i juni där de 42 kilometerna ska avverkas.

Sydkustloppet som går på hemmaplan i Trelleborg har jag sprungit en gång tidigare och detta lopp sträcker sig utmed havet vid Sveriges sydligaste kust. Loppet består av en del små strandstigar vilket med denna miljö skänker loppet en exotisk karaktär. Detta lopp ser jag som ett kommande formbesked och med tanke på Göteborg och Stockholm så kommer jag att inte gå för fullt utan endast ta det som ett längre tempopass. Alltså försöka bestämma mig för ett regelbundet tempo där vinnarskallen inte ska få styra tempot.

 

Målen är som tidigare dokumenterade till 1.34 i Göteborg och 3.20 i Stockholm. Att springa 42 km på tre timmar och tjugo minuter kräver ett snittempo på 4 min och 45 sek per kilometer vilket känns som ett väl tufft mål. En halvmara är greppbart men ett maraton… Detta är ju inget annat än en fullständig nedbrytning av kroppen – och blir det dessutom varmt så får man verkligen se nyktert på saken. Men sikta högt är ju lite av grejen med ett specificerat mål. Dessutom är det vägen till målet som är den stora utmaningen.  När jag sprang marathon(mitt första) i Stockholm förra året så blev tiden 3.48. Avvaktande och trångt blev det på första milen som gick i snigelfart. Trots kylan, för det var väldigt kallt, så kände jag mig hyfsat pigg efter halva loppet och till o med efter den där magiska 3 mils gränsen där kroppens energiförråd, enligt den fysiologiska expertisen, sägs vara tömt så gick det oförskämt bra ända fram till målet. Sett i backspegeln skulle jag nog ha kunna pressat till 3.30 som sluttid. Men denna efterklokhetens kaxiga givmilda tanke får finnas som en sporre, en karamell för mitt alter ego att suga på när jag nu kämpar på mot de 3.20…

Michael le Mahieu 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:19+00:00