Tänk att i stort sett varje morgon få vakna upp till den underbart vackra solen som stiger upp ur havet. Och på några minuter förvandlas den mörka morgonen till en sagolik dag. En dag som jag har möjlighet att påverka hur den kommer att bli… Vilken förmån! Vilket privilegium! Vilket liv! Det är sällan, eller numer faktiskt aldrig som jag vaknar på morgonen och tycker att det är jobbigt att kliva upp. Jag skuttar ur sängen med ett leende på läpparna och ett öppet sinne för vad dagen har att erbjuda. Alla dagar är så klart inte lika roliga men för det mesta.
Den 16 augusti i år, min födelsedag, plingade det till i min inbox och där stod:
Hej Rose Marie, jag hittade ditt bolag på internet och vill med detta mejl presentera mig och mitt Spanska bolag.
På det följde en beskrivning av ett område i bergen ovanför Almuñécar. Ett projekt och en dröm som kommer att förverkligas känns det som. Det var en man som heter Jonas som skrivit under.Eftersom det var min födelsedag hade jag inte så stor lust att ägna så mycket tid åt detta mail men efter ett tag fick vi kontakt igen – Jonas som hade mailat mig och jag. Det resulterade i ett möte i Marbella i slutet av oktober. Jag vet inte vad som engagerade mig men förmodligen det mänskliga mötet, det trevliga sättet mailet vare skrivet på, enkelheten och min nyfikenhet på nya saker.
Sagt och gjort Jonas och jag träffades och tycke uppstod för hans projekt och Jonas bjöd generöst in mig till Cantalobos för att se på anläggningen och husen. Många tankar dök upp hur jag skulle kunna få in detta i min ”konferenspalett” och idéerna strömmade till redan under vårt första möte. Hälsoresor, små ledningsgrupper som behöver svetsas samman, retreat, matlagning med kock, vinprovningar, vandringar, naturupplevelser – ja allt är möjligt om man genomför det på rätt sätt. Jonas var öppen för förslag.
Jag bestämde mig för att åka upp den 16-17 december. Mina idéer hade jag bollat med en väninna som är mycket intresserad av hälsa och natur och hon hade många bra förslag så jag bad henne följa med. Vi har ett annat projekt ihop som vi skulle kunna bolla under tiden och sedan njuta av några timmars ledighet. Vi styrde kosan och bilen österut på söndag förmiddag mot Almuñécar ca 14 mil från Marbella. Det var en härligt solig dag, havet låg blankt och Sierra Nevadas toppar var snötäckta. Efter 10-12 mil blev vi kaffesugna och bestämde oss för att stanna till på strandpromenaden i byn Herradura för att ta en café solo, café cortado y agua con gas (svart kaffe, kaffe med mjölk och mineralvatten). Strax efter kl 14 skulle vi möta upp Emelie som skulle visa oss runt på Cantalobos som var vårt mål för dagen och där vi även skulle övernatta.
Vägen till Cantalobos slingrade sig upp mot bergstoppen. Vägen var krokig, smal och utan staket ned mot branterna men vi tog oss upp utan missöden. Väl uppe på toppen möttes vi av ett underbart område med två färdigbyggda hus, två påbörjade och två projekterade. Marken är drygt 3 hektar stort och mycket kuperat eller snarare sluttande med uppvuxna fruktträd med avokado, mango, citron, apelsin, oliv och även vinrankor. Likaså fanns det intill ena huset en doftande rosenträdgård.
Husen var trevligt möblerade och med stora, och då menar jag stora, terrasser. Huset som vi skulle bo i rymde 4 sovrum, ett badrum, ett öppet kök mot allrummet med öppen spis, som var den enda värmekällan fick vi erfara på kvällen. På terrassen fanns en stor murad grill, diskbänk med diskho i vackert kakel, snygga utemöbler; matbord med plats för 7-8 personer och en sitt-ner-grupp för lika många. Det fanns även en hängmatteställning som stod majestätiskt på terrassen i solgasset. Utsikten var häpnadsväckande där staden Almuñécar nedanför berget breder ut sig i och mot havet. I öster sågs bergskedjan med Sierra Nevada i bakgrunden och nu såg vi ännu tydligare de vitklädda topparna som stolt reste sig mot den klarblå himlen.
Stället köptes av det svenska paret Jonas och hans fru Harriet sommaren 2012 och det är ett projekt som undan för undan kommer att färdigställas till en konferensanläggning där ekologiskt tänkande är grunden och naturen den främsta tillgången. Jag kan riktigt föreställa mig hur det kan se ut när allt är klart med vägar, hotell, pooler samt vandringsleder på markerna där man kan ta sin morgonpromenad och plocka med sig av frukterna till frukosten. Vilken idyll! Vilken plats för återhämtning och avkoppling. Idéerna som jag haft innan jag sett Cantalobos tog fart och nu kunde jag riktigt se de grupper som kommer hit där den privata kocken för en speciell grupp tillagar deras frukost, lunch och middag i köket eller utomhus med nyupptagna grönsaker från det egna trädgårdslandet som omsorgsfullt odlas här. Det nybakade brödet sprider en doft av hemmiljö och den nypressade frukostjuicen har en härlig färg.
Efter det att Emelie sett till att vi blivit hemmastadda i huset och hon visat oss runt på området på ett mycket professionellt sätt och berättat om projektets framtidsplaner var det dags för en mycket sen lunch – klockan hade redan hunnit bli halv fyra. Emelie åkte före oss ner på den slingrande vägen och vi vinkade av henne när vi kom ner till Almuñécar. Min väninna Lilian och jag längtade redan tillbaka upp till stillheten. Vi åkte ner till stranden till en restaurang som heter Boto´s. Jag fick en snilleblixt. För att inte missa den vackra eftermiddagen på Cantalobos terrass frågade vi om de kunde tänka sig att laga en skaldjurspaella till oss som vi fick ta med ”hem”. Så klart de kunde – vi är ju i Spanien! Vi slog oss ner i solskenet beställde in mer vatten och lite öl och bestämde oss för att ta in en förrätt medan vi väntade på paellan. Det fick bli Almejas – småmusslor i vitlök och vin. Efter en stund var paellan klar och vi kunde bege oss tillbaka till Cantalobos. Men en sak fattades. Vinet. Det var ju söndag eftermiddag och alla affärer var stängda men vi svängde in på en bensinmack och inhandlade en flaska rödvin, vatten och ett par chokladkakor till efterrätt. Nu äntligen skulle vi få åka tillbaka- Vi dukade upp vår sena lunch eller tidiga middag på terrassen, satte oss i eftermiddagssolen och åt denna mycket goda skaldjurspaella med stora och små musslor, räkor, fisk, bläckfisk, havskräftor, ris samt saffran och till det en god Rioja.
Maten tog slut men vi satt kvar på terrassen och såg dagen förvandlas till kväll och staden nedanför oss lystes upp av alla ljus. Ett fartygs ljussilhuett skymtade ute till havs. När det blev för svalt flyttade vi inomhus, tände ljus och pratade till långt in på natten. Vi hade lite funderingar på hur huset värmdes upp för det skulle varit skönt med lite värme. Vi som bor i Spanien vet ju alla hur kallt det kan bli i ouppvärmda hus en vinternatt. Vi letade men hittade inga element, ingen värmande AC och inget som liknade en värmekälla mer än den öppna spisen. Det var här det började… våra fantasier. Vi var högt upp på en bergstopp, ensamma, utan nära grannar och lite mörkrädda var vi allt. Men skam den som ger sig. Vi tog mod till oss och med ficklampan som hängde innanför dörren gav oss ut på upptäcktsfärd efter ved. Och visst hittade vi ved efter många små skrik då vi trodde att vi såg stora djur och hörde allehanda ljud runt omkring oss. Men vågade vi verkligen elda? Tänk om det inte var tillåtet… Vi avstod. Istället gick vi in i det andra huset och letade efter flera täcken. Jag tog för säkerhets skull med mig två extra. Väl inne i huset igen låste vi alla dörrar och drog ner jalusierna i våra sovrum, klädde på oss alla kläder vi hade med oss inklusive toppluva och en sjal som jag virade runt huvudet. Det hade varit en syn för många att se. Sen kröp vi skrattande ner i sängarna – men ingen av oss kunde somna. Det var alldeles för många intryck vi hade upplevt den dagen. Efter ett par timmar blev det så varmt med tre duntäcken, sockor och full mundering av kläder att det var dags att återgå till normal sovklädsel – och då gick det lättare att somna…
Vi vaknade när morgonljuset började spira och det var dags för solen att komma stigande ur havet som en stor guld-gul-orange boll. Vi stod på terrassen och fascinerades av soluppgången och tackade än en gång – vem det nu var – att vi får bo och leva där vi gör. Vi gav oss ut på morgonpromenad och förutom att se på omgivningarna och få lite motion var morgonens höjdpunkt att ”palla” avokado från träden en bit bort från huset – med ägarens goda minne! Avokado är ju så gott och nyttigt och godast är de ju när man plockat dem själv.
Snart blev det dags att bege sig neråt byn för att se staden Almuñécar och dess omgivningar. Motvilligt packade vi ihop våra saker och begav oss från Cantalobos med hopp om att snart kunna återvända till detta lugn, denna inspirationskälla och harmoni som gav oss en sådan glädje. Redan när vi hade varit därifrån mindre än en timme var saknaden stor. Min väninna Lilian och jag ser nu framför oss att vi kan åka upp några dagar för att sitta där och jobba i denna fantastiska miljö när stadsstressen blir för påtaglig. Vi förstår Jonas och Harriet som har hittat sitt smultronställe och framtidsprojekt! Vi är gärna delaktiga på det sätt vi kan i denna utveckling.
Dagens äventyr fortsatte med en frukost på ett lokalt café, en rundtur i staden och sedan bestämde vi oss för att åka mot Málaga för ännu en sen lunch. Vi åkte kustvägen och den tar mycket längre tid än motorvägen men man upplever mer och ser flera små byar på vägen. Vi insåg dock redan efter en dryg timme att vi aldrig skulle hinna fram till Málaga för att äta lunch så vi svängde av vid en by innan Málaga som heter Pedregalejo. Vi tog oss även denna gång ner till havet och en fiskrestaurang som heter El Morata. Där kom vi inspringade vid 16-tiden och sa att vi måste ha något att äta NU – vi hungrar ihjäl annars. Servitören kom snabbt in med vår dryck och bröd och föreslog grillade sardiner. Vi tackade snabbt ja och beställde sedan lite mer sansat en tomatsallad med vitlök och Pulpo a la Gallega som är grillad bläckfisk på en potatisbädd kryddad med bland annat paprikapulver och kanske lite cayenne. Åh, vilken lunch! Vi tog oss sedan en promenad utmed stranden och snirklade oss in i de små gränderna strax ovanför playan tills vi kom till bilen och Lilian föreslog att vi skulle åka in till Málaga för att ta en kopp kaffe. Jag var inte så pigg på det men Lilians entusiasm smittade av sig och vi åkte in till Málaga som ligger bara ett par kilometer från byn där vi ätit lunch.
Lilian känner sitt Málaga väl och ledde oss runt på kringelkrokiga gator och vi upplevde en otrolig atmosfär i denna härliga stad. Alla var ute – ung som gammal – och flanerade, drack kaffe, öl, vatten, vin eller bara njöt av sin stad. Ingen stress, ingen julhets, inget stök. Vi kom till gågatan Larios och därifrån tog vi oss in på ännu mindre gator och snart var vi i ”churrosgränden” där spanjorerna äter sina churros – friterade bakverk liknande munkar – som de doppar i choklad. En trevlig eftermiddagstradition. Eller morgontradition för den delen också. Gränden fullkomligt porlade av liv och rörelse och alla stod i kö för att få ett bord eller för att beställa och ta med churros hem. Vi hade tur och fick ett bord. Vi beställde churros och dryck och mumsade i oss dessa fettbomber med mycket socker. Det är sagolikt gott men det räcker att äta dem ett par gånger per år. Medan vi satt där började Málagas julbelysning att tändas upp och det är också därför det är så mycket folk ute på gatorna. Det är ett skådespel varje dag Málaga tänder sin fantastiska belysning, sina ljusgranar, sina ljusbeklädda palmer utmed alléerna. Obeskrivligt! Nu började vi bli trötta efter två dagar med så många fina upplevelser, impulser, intryck, nya människor och idéer. Både vi och min lilla bil ville hem så vi åkte lugnt mot Marbella med inspiration, glädje och harmoni i kropp och själ.
Rose-Marie Wiberg
Om du vill läsa om Rose-Marie konferensverksamhet i Marbella, klicka Här