När jag blötlade en hel kör och kallade någon för Syster Stjärthål – Maria bloggar från Tanzania

En återkommande känsla här är att saker oftast sker i sista minuten, så även detta med att få fram cd:n för de sånger som olika körer skulle framföra. Jag fick den i min hand i måndags vid lunchtiden. På produktionsavdelningens vecko-/måndagsmöte blev det också klart att AnnSophia, som tidigare utsetts till sångproducent, fick tillåtelse att åka på körresa till Rwanda dagen därpå = hon kunde förstås inte ansvara för någon sångproduktion. Nåväl, jag accepterade rollen som Director och Stellah och Tabea som fotografer. För min del var huvudrollen att planera inspelningsplatser och bilder och instruera fotografer och barn. I praktiken blev det allt detta plus att vara chaufför, hämta grejer, sätta fast säkerhetsnålar i sladdriga små klänningar så att de inte skulle glida av, torka bort svett ur pannor, fösa bort ”walimu” (lärare = körledarna) från fel positioner, skrika på barn, visa danssteg (men hallååå – jag som inte ens kan dansa!), sköta cd-spelaren, reka, beställa och avbeställa inspelningsplatser osv …

Tisdagens inspelningsplats var hos finlandssvenska paret Hanna och Janne Nymans (IBRAs regionledare) paradisliknande trädgård som ligger ”strax ovanför” Habari Maalum-stationen där vi bor och jobbar.
Inte långt bort – men en mardrömslik ”väg” som består av halvmeterdjupa diken kors och tvärs över vägen, samt enorma stenbumlingar utspritt överallt. Tillför man ingrediensen ösregn blir det bitvis rätt halt vilket känns läskigt om det plötsligt kryllar av små 80-centimeterns höga små barn vid vägkanten. Denna väg körde jag sammanlagt tio gånger under dagens lopp. Först skytteltrafik upp och ner för att frakta upp personal, utrustning, körkläder och nästan 30 barn. Sen för att hämta lokal-catered mat och åka till byn och tanka (eftersom det dagen innan var slut på bensin, eller diesel på macken), senare för att åka hem med ett plötsligt insjuknat barn, å slutligen för att pendla upp och ner för att frakta tillbaka allt av prylar och människor. Under min sista färd upp freakade jag totalt ur när jag insåg att jag höll på att bli försenad till en för våra barn (Levander) utlovad tripp till en filmvisning och vägen totalspärrades av 50 kreatur = getter, får, kor och åsnor. Ömsom skrek jag, tutade vilt och lade gasen i botten och ömsom stannade jag uppgivet och stirrade på de makligt vankande djurens bakdelar.

När jag slutligen hämtat sista lasten och svängde in på Habari Maalum var klockan redan 18.30 och under 20 sekunder trodde jag att jag skulle hinna hem och tillsammans med familjen åka till filmvisningen. MEN, plötsligt var det kolsvart ute, och ett tropikoväder var över oss och ett av körbarnen (som bor halvvägs till Nairobi – kanske lite överdrivet) bara måste skjutsas hem … Hade inget val utan att fortsätta mitt nya yrke som chaufför och skjutsa hem, i det mest spöklika väder jag varit med om: skyfall blandat med blixtar som kom i en intervall av ca 3 sekunder. Hade under hela vägen fram och tillbaka bara två vettiga tankar i huvudet: ”Hur krossad blir bilen av ett nedfallande träd?” och ”Klarar man av att inte nudda bilchassit när blixten slår ner i bilen?” Vi alla överlevde. Flickan levererades.

När jag kom hem var resten av familjen borta och jag upplevde något så unikt som en ensam hemmakväll (liggandes i soffan med dundrande huvudvärk). Vänta, vänta, vad har detta med inspelningarna i paradisträdgården att göra? Inspelningarna gick bra. Var imponerad över fixaren Anna som köpt och beställt klädesplagg som i olika kombinationer blev scenkläder åt barnen (förstod under veckan vitsen med detta – en del barn är så fattiga att de kommer i trasor till inspelningarna). Hann redan under dag ett bli trött på att redan små barn har ett sånt fast ”körbeteende” = stå i två rader och utföra identiska steg och handrörelser. Men när vi utmanade dem att en och en dansa fritt blev det riktigt, riktigt kul! Vädret växlade hejdlöst under dagen, mellan skön molnighet, brännhet sol och störtregn. Lite svårt när vi för varje låt kanske gör sex tagningar och man vill att bilder från olika tagningar i redigeringen ska vara samstämmiga. Men summa summarum fick vi ihop fyra sånger under dagen.

Onsdagen började riktigt hemskt. En av våra tanzaniska vänner, Maria, som jobbar på Habari Maalum, fick ett tragiskt bud – hennes lillasyster hade plötsligt dött, efter att ha fött sitt fjärde barn. Budet kom precis när körbarnen var på gång att komma, men då läggs förstås allt annat åt sidan. Alla visar direkt sitt deltagande med att komma hem till den sörjande. Jag satt en stund inne hos Maria  och grät. För dagens inspelningar hade vi fått återbud från en kör, så det blev bara två låtar inspelade, men det var avklarat innan lunch, utan större missöden än att klänningarna gled av småflickorna så att vi fick jaga säkerhetsnålar och klämmor för att fixa det hela + en massa omtagningar p g a detta. Det verkar vara en regel i varje kör att det ska finnas en medlem som är cirka fem år yngre än alla andra (alltså omkring fem år) och som inte riktigt hänger med i de andra barnens steg och takt, men visst är det bara charmigt? Men allvarligt, den här veckan har varit full av riktigt härliga ungar som man verkligen gillar och som gör en glad. Torsdagen blev en riktig utmaning, en superrolig dag. Vi hade hyrt in oss på ett minimalistiskt nöjesfält och min tanke med första sången ”Owe owe oweo …” (ja, översatt från svenska) var att placera ut de 15 barnen på olika ställen (på ett tåg, i ett flygplan med rutschkana och på en studsmatta).

Första komplikationen var att musiken inte hördes när det eldrivna tåget var igång. Men det löstes rätt smidigt med att ett par karlar sprang bakom tåget och puttade på. Bl a detta älskar jag med Tanzania – det finns alltid folk som vill hjälpa till! Resten av dagen innebar en blandning av problem och glädje: ”Titta ut genom rutan –annars syns inte ditt ansikte!” ”Toppen!” ”Titta/Titta INTE i kameran!” ”Det där blev jättebra!” ”Sjung!” ”Se GLAAAD ut!” ”Kan ni tre stå BAKOM kameran annars tittar barnen på ER!” ”Sluta SKRIIIIIIIIIIIIIIIIKA!” Puh! Solen var inte nådig (men jag älskar sol och med keps och 2 liter vatten överlever man ändå), men det kompenserades av ett avkylande störtregn medan vi serverades fin lunch under stora partytält efter att nästan ha avslutat två sånger.
Personligen kände jag en stor tacksamhet över att få jobba ihop med Anna, Tabea och Stellah – vi hade grymt trevligt och delade sedan under eftermiddagen upplevelsen att vara med på ”Msiba” (vaka hemma i en nyligen död persons hem, i detta fall vår kollega Marias syster) någonstans i stan. Sorg och glädje blandat.
Nej, nu borde jag inte skriva om sista inspelningsdagen, fredagen, men eftersom rubriken alluderar på den dagen … så måste jag. Lyckades med konststycket att spela in hela fyra sånger på förmiddagen. Kören från anglikanska kyrkan var fantastisk, mycket förberedda och charmiga. Jag förlyssnade på sånger och hittade inspelningsställen på stationen, tyckte mig få bra bildidéer och allt funkade utmärkt. Det mest förbryllande här är att begripa åt vilket håll solen går (här söder om ekvatorn typ upp och ner och bak och fram) och antingen hoppas på moln klockan 12 vid zenittid eller hitta lätt skugga någonstans.
Nåväl, dagens största skrattanfall åsamkades av a) när jag skulle påkalla ett av körbarnens uppmärksamhet genom att ropa på ”Syster Röd” (iklädd röd t-shirt) men råkade utelämna en bokstav i swahiliordet för ”röd” och därmed skrek på ”Syster Stjärthål” … Förstod inte varför 20 personer plötsligt höll på att dö av skratt, men fick snabbt förklaringen. Ännu ett ord jag i framtiden inte vågar använda … b) när vi spelade in sista sången; ”Vatten” och jag under tiden stod med vattenslang och sprutade ner hela den hysteriskt skrattande kören. Tror det blev riktigt roliga bilder. Nu lördagmorgon är jag rätt tacksam över att dagens heldagsinspelning blev inställd p g a att kören ej hunnit öva. Fyra dagars intensiva inspelningar räcker för tillfället!

Maria