Det finns en berättelse om två judiska män som hade överlevt förintelselägret. Männen träffades efter många år och talade om det de varit med om. Den ene frågade den andre:
– Har du förlåtit nazisterna?
– Ja, det har jag gjort, svarade den andre.
– Det har inte jag. Jag är fortfarande fylld av hat och förbittring mot dem för allt de gjorde mot oss.
– I så fall, min vän, utbrast den andre, så håller de dig fortfarande fången i lägret.
Sensmoralen i denna berättelse är uppenbar -att förlåta gör oss till vinnare, inte förlorare. Men stämmer verkligen detta? Är det inte snarare kränkande att påstå att frigörelsen från hatet och förbittringen hos överlevaren ovan ligger i själva förlåtelsen?
Anne Heberlein hävdar i TV-programmet “Annas Eviga” att det kan vara kränkande mot en själv att förlåta. Det har inte med heder eller stolthet att göra, utan det handlar om att skydda sig själv från ytterligare kränkningar. Heberlein exemplifierar med mobbade barn som i skolan pådyvlas att förlåta sina plågoandar. Och så pekar hon på det orimliga i att Englas mamma skulle förlåta mannen som mördade hennes dotter.
Men om vi lämnar de horribla handlingar som nazisterna och Englas mördare gjort sig skyldiga till och istället diskuterar förlåtelse i “vardagen”. Visst är det bra att be om ursäkt? Och visst känns det skönt när någon som sårat oss ber om ursäkt! Eller? Tja, det beror på hur och varför ursäkten framförs, enligt en artikel i Psychology Today ( 2/122012). Skribenten (Mark Goulston) illustrerar genom följande dialog mellan en far och son, skillnaden mellan att reflexmässigt be om ursäkt och att ta ansvar för sina handlingar:
“C’mon dad, just let me do this. I will take full responsibility for what happens.”
His dad replied, “Did you know that taking full responsibility means that if it goes wrong, you will willingly pay all the consequences without any argument, make amends and then correct what happened so it never goes wrong again?”
His son said, “I didn’t agree to that.”
His dad said, “Well what do you think taking full responsibility means?”
His son replied, “It means that if anything goes wrong, I’ll say, ‘I’m sorry.’”
Enligt den amerikanske psykiatern Pete Linnett visar sättet vi ber om ursäkt på, om vi verkligen har insett vår skuld och känner ånger. De finns olika sätt att be om ursäkt på:
Den obligatoriska ursäkten: Vi ber om ursäkt för att vi måste eller bör och för att kunna gå vidare, inte för att vi egentligen känner djupt inom oss att vi har gjort fel.
Den ärliga ursäkten: Den innebär att vi är ärliga när vi framför vår ursäkt. Men trots det är främsta syfte ändå att kunna släppa det som har hänt och gå vidare. Ursäkten är varken falsk eller oärlig, men långt ifrån tillräcklig för att det ska kännas riktigt bra för mottagaren.
Den hjärtligt menade ursäkten (heartfelt apology) är när vi tittar person som vi har gjort illa rakt in i ögonen när vi ber om ursäkt och verkligen förmedlar vår ånger. Genom detta signalerar vi: “Jag har uppträtt illa och jag vet att jag gjorde dig ledsen och besviken och att det kommer att ta ett tag innan du har fått förtroende för mig igen”.
__________________________________________________________
An obligatory apology is about wanting to get someone off your back;
a sincere apology is about wanting to be let off the hook;
a heartfelt apology is about wanting to repair a relationship
Pete Linnett
Men hur ska man göra om den hjärtligt menade ursäkten inte godtas? Om mottagaren till och med skäller ut oss? Ja, enligt Linnet bör man säga följande:
“Jag är ledsen att du känner som du gör, men jag förstår din reaktion. Det jag gjorde mot dig, gjorde dig inte bara ledsen, det sårade dig in i själen och urförbannad” .
Därefter ska man vänta. Ganska länge. Om personen inte har accepterar ursäkten efter sex månader, handlar det inte längre om att du är oförlåtlig, utan att den andra personen är oförsonlig. Och det kräver en annan typ av bearbetning.
Om du vill se en video med vägledning om hur man ber om ursäkt, klicka på videolänken nedan.
Åsa-Mia Fellinger
fellinger@renewmag.se