Jag läste om och lyssnade på Åsa-Mia och Johannas podcast på Cafè Park i Äppelviken. Det kändes stimulerande att ta del av så här en tidig lördag morgon när dagens olika uppgifter ännu inte är helt strukturerade.

Det är så härligt att fundera över ords bakgrund och djupare betydelse och italienskan med sitt latinska  ursprung har mycket att erbjuda. Jag slog genast upp ordet “conversare” i min underbara etmyologiska ordbok. “Conversare” är ju samma ord som i svenskan bara att vi skriver med “k”, frågan är om vi har kvar en liknande innebörd. Det står alltså ordagrant i min ordbok att “Conversare”, är  att underhålla sig med någon/några  i trevliga “samtal/dialoger”.

För mig, som ju inte praktiserar svenskan varje dag, känns definitionen I alla fall igen även i svenskan, eller? Samtal kan man t.ex. ha med olika professioner, även i ett terapeutiskt sammanhang. Konversera är mer lättsamt, levnadsbejakande, kanske t.o.m. underhållande. Samtal kan man ha på tu-man-hand. När man konverserar är man ofta fler, därav glädjen, underhållningen.

Får se vad ni tycker, om ni hinner. Jag förstår att ni har tusen järn i elden.

Inverkar valet av språk (svenska, italienska, engelska…) på hur man samtalar, konverserar? Ja, säkert. Språket är ju kulturens främsta uttryckssätt. Här ligger vår historia, vår bakgrund. Ordspråk kan ofta inte översättas från ett språk till ett annat utan att man får leta efter möjliga omskrivningar. Blodad tand, är det ett uttryck sedan vikingarnas tid eller har det med varg och björn att göra?

På italienska är man sällan tyst. Vi kan ju när vi talar svenska vara tysta utan att det uppfattas konstigt eller oroväckande. Man pratar oavbrutet, när man talar italienska, även om man har en svensk bakgrund, vilket klart inte garanterar att man samtalar. Men italienarna har en verbal förmåga som är avundsvärd och ofta är de underhållande. Kanske en levnadskonst som finns i kulturens DNA, spirituella och eleganta ordkonstnärer. Vardagsitalienskan är rik på utrop, kommentarer som vi inte brukar använda på svenska, t.ex. hälsningsuttryck. Det är sällan man hälsar på någon och bara säger “ciao”, hej. Det läggs ofta till en kommentar, särskilt till kvinnor, även kvinnor emellan, Ciao Bella, come stai? Vi kanske också ska börja med lite uppskattande kommentarer i våra möten. Vi mår alla bra av det, eller hur?

Ciao Belle Donne,  Åsa-Mia och Johanna och ha en skön helg!

Marianne da Roma

 

Här kan du lyssna på podcasten.