Sedan i måndags är vi igång och ger en kurs i TV-produktion bland annat i ämnet fattigdom. Den handlar om att göra TV-program led flera kameror på en gång. Vi har gjort i ordning en liten studio med ett kontrollrum. Här ska vi kunna göra samtalsprogram, intervjuer och mindre musikinspelningar. Detta är ett led i den kapacitetsutveckling vi jobbar med för Habari Maalum Media. Tanken är att ur denna utbildning ska komma nya programidéer där man kan bli ännu bättre på att fånga och beröra tittaren. Samtidigt handlar det om att bli effektivare i programproduktionen.
Elever är deltagarna i Media Produktion Training programmet på Habari Maalum College tillsammans med sju av arbetarna på två olika avdelningar på Habari Maalum Media. VI har haft en spännande vecka med både teori och praktik. Undervisningen i journalistik, storytelling och dramaturgi ledde fram till en intervju-övning under två dagar. Torsdag och fredag spelade vi in 15 intervjuer á 4 minuter på ämnet ”min erfarenhet av fattigdom”.
Efter att jag presenterat uppgiften kom en av de kvinnliga eleverna till mig och sa: – det var en svår uppgift. Jag kan inte göra den. Jag har aldrig upplevt fattigdom! Märkligt detta är andra gången det händer mig vid en liknande uppgift. Den första gången var det en kvinna från det krigshärjade Kongo som hävdade att hon inte själv upplev fattigdom. Vi pratar om människor från Tanzania och från Kongo, två av de absolut fattigaste länderna i Afrika. Den unga kvinnan menade att hon alltid fått äta sig mätt, haft nånstans att sova och haft kläder att sätta på sig.
Tänk om lite mer av den synen kunde finnas i Sverige? Vad kallar man det? Förnöjsamhet? Jag brukar tänka på min svärmor ihop med det ordet. Efter att vi pratat igenom och vidgat begreppet fattigdom en smula förstod hon att den minst sagt undermåliga tanzaniska skolan också är en del av begreppet fattigdom.
Under dagarna fick vi lyssna på flera gripande historier. Medical (ja han heter så) berättade att när han gick i skolan förlorade hans pappa jobbet och hade ingen inkomst under flera år. Medical fick då sluta Secondary school då föräldrarna inte kunde betala skolavgifterna. Han var ledsen men började att arbeta med att köpa och sälja småsaker. Till slut hade han fått ihop tillräckligt för att kunna få börja skolan igen. En lärare och rektorn hjälpte hon sedan med återstoden och han kunde till slut ta sin examen. Eller Miriam som när hon gick i en skola långt hemifrån plötsligt stod inför faktum att skolan stängdes då köket och matsalen brunnit upp. Ett par dagar tidigare hade hon dessutom blivt bestulen på de pengar hon hade. Vad skulle hon göra? I resterna av branden hittade hon pantflaskor och sålde dem. Det räckte precis till resan hem till föräldrarna. Livsvillkoren är väldigt olika och det är en förmån att få locka fram och sedan ta del av de här historierna.
Mats