Vi har alla stött på honom. Eller henne. En del av oss har honom till och med i bekantskapskretsen eller i familjen. Personen med det där extrema behovet av att stå i centrum och att bli beundrad. Han som tror sig själv om otroligt mycket, skryter, ja till och med ljuger om sin egen förträfflighet. Och blir kränkt om han inte behandlas som speciell eller möts av kritik. Jag pratar förstås om narcissisten.
För omgivningen är ett av de stora problemen med narcissisten, att hans förvanskade självbild leder till att man börjar ifrågasätta och tvivla på sig själv. Och må dåligt. Efter ett tag, för i början kan han faktiskt te sig både charmig och trevlig att umgås med, får en att känna sig speciell och utvald. Bakom hörnet lurar dock både nålstick, svek och obehagskänslor.
Till mångas stora förvåning är narcissisterna på väg att bli en utrotningshotad art. Inte för att de faktiskt håller på att försvinna från vår planet, snarare tvärtom – de frodas som aldrig förr. Det är diagnosen narcissistisk personlighetsstörning som håller på att försvinna. I alla fall i den handbok som används världen över för ställa diagnos på psykiatriska sjukdomstillstånd – DSM (Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders.
DSM ges ut av den amerikanska psykiatriska associationen APA. Första versionen kom ut 1952 och den har sedan dess reviderats flera gånger. Nu är den femte upplagan på gång och diskussionerna och kritiken har inte låtit vänta på sig. En av de saker som kritiseras mest är att den narcissistiska personlighetsstörningen tas bort.
Varför skippar man diagnosen? Störningen verkar ju vara mer utbredd än någonsin i dagens samhälle. Och ja, det är just det som är problemet. Narcissismen är allt vanligare, inte minst i USA där den lär omfatta en allt större del av befolkningen. Det som förr ansågs vara patologisk egenkärlek är idag något som var och varannan går omkring med. De söndercurlade barnen, som växt upp till “Generation Me”, drar förmodligen sitt strå till stacken. Vad alla självhjälpsböcker och föredrag på temat “Jag äger” bidrar med, kan man bara spekulera om. Men faktum är, att det är den uppumpade 
egenkärleken som gör att diagnosen narcissistisk personlighetsstörning har spelat ut sin roll.
Men inte alla håller med om detta. En av dem är Harvard-psykiatern Dr John Gunderson, som är expert på personlighetsstörningar. Gunderson skräder inte orden då han, bland annat i New York Times, uttalar sig om kompetens hos den grupp som nu tagit fram den femte upplagan av DSM. Till New York Times (29/11-10) säger han följande:
“They have little appreciation for the damage they could be doing”
Men narcissism försvinner inte helt från DSM V, utan kommer att kunna läggas till som egenskap till en mer allmän personlighetsstörning. Dessutom kommer svårighetsgraden av att kunna bedömas (klicka på länken intill om du vill se detta i DSM-V). Detta ger ett vassare diagnosinstrument, menar företrädarna. Kritikerna, däremot, säger att det är ett fullständigt uddlöst sätt att beskriva narcisssism. Psykologen Charles Zabor (29/11-10) skriver i New York Times:
”It is one thing to call someone a neat and careful dresser. It is another to call that person a dandy, or a clotheshorse, or a boulevardier. Each of these terms has slightly different meanings and conjures up a type”
Jonathan Shedler, psykolog vid University of Colorado Medical School, menar att det nya sättet att diagnosticera på illustrerar den schism som råder mellan den akademiska forskarvärlden och den kliniska världen (=psykiatriska mottagningar). Enligt Shedler har forskarna på tok för lite erfarenhet av verkligt patientarbete och förstår därför inte behovet av tydliga diagnoser,
Vilka effekter den nya upplagan av DSM, som kom ut 2013, kommer att få på synen på narcissism är ännu skrivet i stjärnorna. I bästa fall bidrar den till att vår kunskap och hantering av sällskapslivets och arbetsplatsernas plågoandar blir bättre. I värsta fall bidrar den till blir det ännu mer legitimt att bete sig som realitysåpornas skitstövlar.
Åsa-Mia Fellinger
fellinger@renewmag.se
________________________________________________________________________________
Diagnostiska kriterier/Narcissistisk personlighetsstörning, enligt “gamla” DSM (IV)
Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fem (eller fler) av följande:
- Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
- Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
- Tror att han eller hon är “speciell” och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
- Kräver stor beundran.
- Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
- Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
- Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
- Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
- Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.