”Det var ett rejält jordskalv här i Chile i torsdags”

Jag skrev en avhandling om en-sessionsbehandling av specifika fobier 2001. Jag har jobbat med ångestbesvär och fobier sedan 15 år tillbaka. Jag är svensk men har bott i Chile sedan 2006 och var här under den stora jordbävningen på 8.5 grader 2010. Jordbävningen skedde under natten när hela familjen låg och sov hemma i vårt hus.

Det var ett rejält jordskalv här i Chile torsdags (11 oktober ca kl. 14.20). Torsdagar är en av veckans två terapieftermiddagar för mig. Jag brukar har tre patienter mellan kl. 15.30 och 18, och har då en barnvakt som kommer och passar barnen. Den här torsdagen var jag hemma med de två yngsta barnen när jordskalvet kom. Den yngsta låg och sov middag och den andra var på övervåningen och lekte. Själv satt jag på sängen i mitt sovrum på bottenvåningen och höll på att skriva ett jobbmail när skalvet kom. Sängkarmen började plötsligt slå mot väggen och jag satt först still och väntade för att se om skakningarna skulle ge med sig (vilket ofta händer), och under tiden kom min hemhjälp springande från köket och ropade “señora Lisa”. Hon hade trott att min 6-åriga son var hos mig, och när hon insåg att han inte var det ropade hon högt på honom. Jag sade lugnt till honom att han skulle komma ner, samtidigt som jag själv började springa upp för trappen. Vår yngsta lilla kille låg ju däruppe och sov. När jag kom mot slutet av trappen ökade plötsligt skakningarna rejält och jag hann tänka att jag nog inte skulle lyckas ta mig ut med honom. När jag kom in i hans rum började jag lyfta honom, och han slog upp ögonen och tittade på mig med rädd blick. Hela hans rum skakade vid det här laget, och det lät rejält. Jag anade dock att skakningarna inte hade ökat, och bestämde mig då för att vänta ut dem lite. Jag skakade så mycket i kroppen, att jag hade svårt för att bedöma om skalvet fortsatte eller om det var jag själv som skakade. Efter en stund insåg jag att det enda som rörde sig i rummet var min kropp, så jag strök min son över pannan tills jag var säker på att han somnat om och gick därefter ner för att ta hand om min andra son. Min hemhjälp, som var med min mellanson ute på tomten, informerade mig om att både han och jag var ganska bleka. Jag kände hur jag fortsatte skaka i hela kroppen, även om jag inte visade detta för min son eller hemhjälpen. Jag bestämde mig dock för att det inte var läge att åka iväg till mottagningen den eftermiddagen.

Två av mina tre patienter den eftermiddagen bor bara 1.5 km från vårt hus. Min mottagning ligger däremot ca 7 km hemifrån, på 7:e våningen i ett 12 våningar högt hus. Jag ringde därför upp patienterna och frågade om de kunde komma till mitt hemmakontor i stället för att åka ner till mottagningen. Var detta en fobi och ett undvikande? Vad var det egentligen jag undvek? Vad är det jag är rädd för?

När det handlar om jordbävningar är jag inte egentligen rädd för att dö. Jag är däremot rädd för konsekvenserna av en jordbävning om jag inte är tillsammans med mina barn när det inträffar en. Vad var det då jag ville undvika förra torsdagen? Jag har min mottagning på 7:e våningen i ett hus som ligger på andra sidan ett rätt högt berg. Jag är inte rädd för att huset ska ramla ihop. Däremot vet jag att jag skulle bli tvungen att gå ner för alla trappor och åka runt detta berg om det inträffade ett skalv. Under tiden skulle telefonerna med största sannolikhet inte fungera, och jag skulle inte ha någon aning om hur det var med mina barn. Jag har bott utomlands i en massa år och detta har inneburit att jag inte har haft det nätverk som man har om man kan räkna med hjälp från föräldrar och syskon, osv. om något skulle inträffa som gör att man inte har möjlighet att ta hand om sitt eget barn. Är jag överbeskyddande? Eventuellt. Det jag är rädd för är inte egentligen att det ska hända något fruktansvärt med barnen, utan mer att det ska inträffa något som gör dem rädda, och gör att de utvecklar rädsla eller i förlängningen en fobi eller separationsångest, eller en känsla av att vara oskyddade.

Min äldsta son var i skolan under skalvet förra torsdagen. Min man ringde och frågade mig hur det var efter skalvet. Han satt då redan i bilen beredd för att ”rycka ut” och jag frågade om han kunde åka förbi vår äldsta sons skola för att undersöka om han ville ha skjuts hem (för han skulle sluta skolan 10 minuter senare). När vår 8-åriga son såg sin pappa frågade han bara vad han gjorde där. Min man svarade att han haft vägarna förbi och att jag bett honom fråga om han ville ha skjuts hem. Vår son sade bestämt att han ville åka hem med sin skolbuss, så min man åkte då tillbaka till jobbet igen (med en känsla av att ha överreagerat).

När samma son upptäckte att jag jobbade hemma i arbetsrummet blev han förvånad och knackade på för att fråga vad jag gjorde där. Jag svarade bara att jag bestämt mig för att jobba hemma, eftersom mina patienter hade närmare till mitt hemmakontor än till min mottagning. Han godtog den förklaringen. En av mina patienter tackade för att hon inte behövt åka iväg från närområdet eftersom hon inte lyckats få tag på alla sina barn. Den tredje patienten, som inte bodde så nära, valde att träffas nästa dag. Även hon sade efteråt att det hade varit skönt att inte behöva åka iväg hemifrån den eftermiddagen.  Modellerade jag undvikande för mina patienter den eftermiddagen? Eventuellt, eller också visade jag att man kan hitta alternativa vägar för att göra det man planerat göra, trots att det inträffar något som väcker rädsla och/eller obehag och som gör att man egentligen skulle vilja åka till flygplatsen och gå på första bästa flyg till närmaste land utan jordbävningar. Jag vet inte vilket, men den här typen av situationer har jag inte lärt mig att hantera på ett mer funktionellt sätt, trots att det gått 2 år sedan jordbävningen. Jag har lärt mig att leva med risken för att det ska inträffa ett jordskalv eller en jordbävning när som helst, men det jag inte lärt mig att hantera är skräcken direkt efter en stark rörelse. Jag vet ju att det finns risk för efterskalv, och det var ett sådant jag var rädd för förra torsdagen.

 

Lise Clefberg

 

 

 

 

2012-10-21T10:02:16+00:00